Energipolitiken är inte längre en borgerlig akilleshäl

Mattias Larsson i Umeå gör i dag ett inlägg på sin blogg som har fått mig att fundera lite. Larsson sätter fingret på det faktum att den svenska energipolitiska debatten förändrats något enormt de senaste åren.

Innan Allians för Sverige var en realitet var energipolitiken borgerlighetens verkliga akilleshäl. Ständiga bråk och ständig splittring i det borgerliga blocket gjorde att nya frågetecken ständigt restes kring energiförsörjningen i ett läge då borgerligheten skulle ha inflytande över den. I dag ser det annorlunda ut.

Den debatt som Mattias Larsson refererar till, mellan Stefan Löfvén och vår nya energiminister Anna-Karin Hatt visar med all önskvärd tydlighet att det inte är inom borgerligheten som det råder störst splittring i energifrågorna. Ur ett centerperspektiv har detta så klart varit möjligt att ifrågasätta, men med tiden har man också sett att energiuppgörelsen medfört att ett av kärnkraftens stora problem blivit belyst: det vill säga kostnaderna. För när staten varit tydlig nog och sagt att kärnkraften inte ska subventioneras med skattepengar så ter sig inte denna "billiga" energikälla lika billig längre, och blickarna vänds mot andra energikällor. Detta understryker också sanningshalten i det Fredrik Reinfeldt var inne på vid presskonferensen då Alliansregeringen nyligen ombildades och Annie Lööf och Lena Ek blev ministrar. För Reinfeldt beskrev det som en av Centerpartiets stora segrar att vi med energiuppgörelsen nu på bred front växlar in grön och hållbar energi i det svenska energisystemet. Och det är helt enkelt ett korrekt påstående.

Följden av allt detta är faktiskt att det i dag är borgerligheten som värnar det som kan betraktas som en stabil energipolitik, medan oppositionens alternativ är något mindre tydligt. Sedan kan så klart även jag tycka att en ännu bredare uppgörelse vore positiv. Men nu när borgerligheten faktiskt visat sig ha förmågan att komma överens så gissar jag att en bredare uppgörelse nog i första hand står och faller med socialdemokratins vilja att verkligen komma överens med Alliansen.

Nu känns det ganska hoppfullt

Nu har drygt en vecka förflutit sedan Centerpartiets partistämma i Åre avslutades. Och det är kanske den distans som kan behövas för att kunna reflektera lite kring vad som hänt. För själva stämman bjöd egentligen inte på så värst många fler nyheter än den historiska nyheten att Annie Lööf tog över partiledarposten. Stämman präglades av partiledarvalet, snarare än av politiska strider kring den politik som skulle formas. Därför blev det också en stämma med mycket god stämning, en stämma där centerpartisterna enades bakom sin nya partiordförande.

Sedan stämman har Annie och Lena Ek tagit plats i regeringen. Att de två blev ministrar var mycket väntat. Att Lööf skulle bli näringsminister och Ek bli miljöminister var däremot mindre väntat. Jag hade nog trott att det skulle bli tvärtom. Men jag tror säkert att det som hände har sina skäl, även om själva anledningen inte kommit till min kännedom.

Nu, när pusselbitarna börjar falla plats så börjar den verkliga utmaningen för Annie Lööf. En utmaning som gissningsvis är till lika delar inspirerande som ödesmättad. Tiden fram till den extrastämma som ska hållas nästa år kommer nämligen att betyda oerhört mycket för Centerpartiets fortsatta utveckling. För nu ska det skrivas partiprogram. Förra gången det skedde blev det en formidabel nytändning för Centerrörelsen. Och görs saker och ting på rätt sätt nu kan man mycket väl åstadkomma något liknande. Och minst ett kriterium tror jag måste uppfyllas för att man ska lyckas: man måste se till så att känslan av delaktighet blir stark. För det var precis det som gjorde att det förra partiprogrammet så snabbt blev förankrat och sakpolitiken kunde utvecklas med idéprogrammet som grund.

Fast egentligen känner jag mig inte särskilt oroad för partiprogramsarbetet. För Annie Lööf har faktiskt under den senaste tiden varit tydlig med att hon vill bedriva ett lyssnande ledarskap och resa mycket i landet. Så egentligen känns det ganska hoppfullt just nu.

På plats i Åre

Befinner mig nu på Centerpartiets partistämma i Åre. Och i skrivande stund passande nog i nätverket Centerbloggars monter. Det kommer att bli en intressant och spännande stämma på många sätt det här.

Den stora händelsen blir så klart partiledarvalet. Men det finns också politiska diskussioner som kan bli intressanta. Exempelvis frågan om föräldraförsäkringens utformning. Men stämmans tema, Nybyggarlandet Sverige, kommer så klart också att bli stor fråga. Fredrick Federley skriver i dag insiktsfullt på Aftonbladet debatt om ett perspektiv på de frågor som berör diskussionen om Nybyggarlandet.

I dag har det främst varit kommittéarbete. Jag satt i kommittén som behandlade internationellt och EU och kan glädjas åt att jag fick med om en skrivning om att Sverige ska stå upp för frihandel som ett sätt att bekämpa fattigdom i världen. Men i dag var det också stämmoinvigning och ett bra och känslosamt tal av Maud Olofsson, som fick långa och varma applåder.

Vad som händer framöver under stämman lär jag få återkomma till.

Kvinnornas parti, eller liberalismens?

I en intressant och förhållandevis smickrande artikel i Expressen beskrivs Centerpartiet som ett parti där kvinnorna tagit över. Och det dessutom utan att Centerrörelsen har haft särskilt hög feministisk svansföring. Och det är väl en riktig analys. Men det som nu sker, att vi får vår tredje kvinnliga partiledare när Annie Lööf väljs till partiledare, är bara en del i en lång tradition. Det är inget nytt att kvinnorna tagit plats inom Centerrörelsen.

Kvinnorepresentationen i ungdomsförbund och liknande är så klart inte lika symboliskt viktiga som motsvarigheten i partiledningen. Men man kan konstatera att man i bland annat CUF under en lång följd av år kunnat se kvinnor på toppositioner. När jag blev medlem i ungdomsförbundet var Magdalena Fransson förbundsordförande, hon var den andra raka kvinnliga ordföranden efter Kristina Hansson (nu Jonäng). Efter "Magda" följde Malin Svensson. I dag heter CUF:s ordförande Hanna Wagenius. Poängen jag vill få fram alldeles strax är att ingen av dessa, enligt mig, har av medlemmarna betraktats på annat sätt än som varande den för tillfället bäst skickade att leda CUF. Och jag tror faktiskt att det ligger något unikt i det. Och något ganska centerpartistiskt.

Centerpartiets företrädare har på senare år börjat tala om sig själva som liberaler. Jag är en av dessa, även om jag inte kan påstå att jag har någon historia av att betrakta mig som något annat än just liberal. Och enligt min mening har den liberala ådran alltid varit stark, för att inte säga tongivande i centerrörelsen, om man bortser från en vänstersväng i samband med den gröna vågen, och möjligen en vurm för det konservativa under Bondeförbundets tidigare år. Och även om det går att finna stråk av andra ideologier i den centerpartistiska idétraditionen, så måste man påstå att frihet att styra över sig själv och det egna varit en bärande tanke. Men jag vill också hävda att den kvinnosyn som lett till att kvinnor över tid faktiskt haft det jämförelsevis enkelt att ta position i Centerpartiet också kan härledas till en liberal magkänsla, som kanske sällan uttryckts som varande liberal. Men som otvetydigt varit det.

Det vackraste med den liberalism som präglar Centerpartiet är enligt mig den där liberalismen som inte alltid, eller nästan aldrig beskrivits som liberalism, utan förklarats i mindre akademiska resonemang och i handling. Den där frihetliga idén om att vi människor faktiskt kan lösa många problem själva och tillsammans helt utan tvång. Vi kan bygga våra egna möteslokaler. Vi kan ordna bra saker för bygden genom insatser i föreningslivet. Vi kan bli en politisk rörelse att räkna med genom att cykla runt och värva anhängare och sedan gemensamt bidra till en folkbildningstradition som gör att även de som inte har studietradition faktiskt kan tillägna sig nya kunskaper utan att ha de resurser som förr i tiden var nödvändiga för att kunna göra det. Vi har varit civilsamhällets entreprenörer, föreningslivets ryggrad och självbestämmandets förkämpar. Och det är precis lika liberalt som att referera till Adam Smith och John Stuart Mill, och hålla tal som inleds med "som liberal är det min absoluta övertygelse att". Att bry sig om att tant Agda visst ska få välja att äta rotmos på onsdag kan också vara ett sätt att predika frihetens budskap. Och minst lika fyllt av ideologisk ryggrad.

Allt detta kokar tillsammans med ett ursprung i en landsbygd där kvinnornas roll värderades väl så högt som männens, ner till att det inte varit så himla konstigt att kloka kvinnor fått medlemmarnas förtroende att framföra sin klokskap å rörelsens vägnar. Och det är förbannat vackert. Sedan kan man ibland bli besviken på att den ideologiska höjden inte varit så hög som man själv velat alla gånger. Men min bild är att Centerrörelsen ändå, för det mesta, till slut, landar med fötterna neråt i en politisk mylla som känns ganska vettig. Även om man själv till viss del råkar vara en övertygad liberal akademiker med ett språkbruk som snarare lämpar sig för att tala latin med lärde män än med bönder på bönders vis.

Detta. Den djupt folkliga liberalismen. Som inte tävlar om att använda ordet liberal utan som formar förslag för ett friare folk. Det är den ideologiska grund jag vill och hoppas att mitt centerparti ska stå på i framtiden. Inte bara därför att det tydligen fostrar många duktiga kvinnor. Utan inte minst eftersom det innebär ett värderingsmässigt självförtroende som medger att vi kan tillåta oss att låta liberaler ur alla läger pröva sina idéer under Centerrörelsens vingar. Blir vi för akademiska blir vi den svenska liberalismens motsvarighet till den närmast radioaktivt sönderfallande gamla bokstavsvänstern. Men som ett parti där de akademiska begreppens definition är underordnad en djup frihetslängtan och ett hopp om att möjliggöra människors strävan efter den egna makten över det egna livet kan vi bli ett starkt parti som kan uträtta stordåd i Sverige och världen. Från tid till annan också med en kvinna i ledningen.

De senaste veckornas händelser

Det ska erkännas att det inte blivit så mycket bloggat som jag hoppats de senaste två veckorna. Men jag har i alla fall kommit igång med arbetet i Sollentuna kommun. Jobbet har hittills präglats av den stora frågan om luftkvaliteten och partikelhalterna i Sollentuna. De är redan i dag för höga, utan att Trafikverket som förvaltar E4:an, som i dag är källa till problemet, har lyckats genomföra några verkningsfulla åtgärder. Nu ska förbifart Stockholm byggas, och det är ju inte troligt att det blir bättre luft då, om inget drastiskt görs. Centerpartiets gruppledare i Sollentuna, Anna Myrhed har slagits för att något ska ske i den här frågan ända sedan valrörelsen och saker och ting har börjat hända. Åtminstone från Sollentuna kommuns sida, där man nu är mycket tydlig i sin kommunikation till Trafikverket om att åtgärder behövs. Under de här veckorna har Anna bland annat haft en debattartikel på DN Stockholmsdebatt som ni hittar här. I går kom också hennes senaste nyhetsbrev där hon tar upp det som hänt.

I övrigt så har ju under de här veckorna mycket annat hänt. Saab händer lite hela tiden. Och liket sprattlar. Men det ser minst sagt mörkt ut. Det är synd, men vad kan man göra. Vad som är betydligt roligare är att Annie Lööf föreslagits till ny ordförande i Centerpartiet. Hon var min favoritkandidat, och utan tvekan också partimedlemmarnas. Hon tog hem en förkrossande seger i nomineringsprocessen och valberedningen fick därmed ett ganska enkelt val. Jag är ombud på partistämman och det blir en ny upplevelse att få vara med om ett partiledarval, det blir det första där jag har rösträtt faktiskt (om man bortser från omval). Och det är ju i största allmänhet en historisk händelse. Det känns lite stort.

I Sollentuna

Den senaste veckan har på många sätt varit tumultartad för min egen del. Mycket har hänt helt enkelt. Men om man ska hålla sig till det som kanske kan anses vara relevant för mitt bloggande, vilket ju oftast brukar vara av politisk karaktär, så är utan tvekan det mest relevanta mitt nya jobb. Sedan i måndags är jag politisk sekreterare för Centerpartiet i Sollentuna kommun.

Jag har sedan tidigare ytterst få kopplingar till Sollentuna, men jag är sedan gammalt centerpartist (som ni vet), jag sökte jobb i Stockholmstrakten, och jag fick detta. Man kan så klart beskriva händelseförloppet i mindre "torra" ordalag, men i allt väsentligt var det så det gick till. Hur som helst så känns det som en ny spännande utmaning. Och det är faktiskt lite av en bonus att äntligen få jobba med politik. Även om det att jobba med politik som vanligt handlar om så mycket mer än att jobba med bara politik.

Än så länge är jag på "lyssna-och-lär-stadiet" känns det som. Men jag lyssnar och lär och tror nog att detta kan bli något jag har koll på vad det lider.

Den här bloggposten har egentligen inget annat syfte än att deklarera just det att jag nu börjat med något nytt. Men man kan väl kanske hoppas att den också förebådar någon form av förnyelse vad det gäller min frekvens gällande bloggerier och annat som kan kopplas till mitt engagemang. Hur som helst. Nu har jag tillkännagivit detta. Samtidigt har jag noterat att klockan är en del och att jag kanske borde sova en smula. Men jag lär nog skriva mer om sådant som är relevant för mig framöver. På återhörande!

Hoppas Centerrörelsen kan visa sig värdig den öppna processen

På måndag är det exakt en månad kvar till Centerpartiets partistämma i Åre. Det kommer att bli en historisk stämma, som alltid när en ny partiordförande ska väljas. Men ännu mer historisk är kanske processen fram till partiledarvalet. Som gammal folkrörelse är centerpartisterna inte vana vid öppna kampanjer där flera kandidater reser land och rike runt, diskuterar sina prioriteringar i massmedierna och berättar varför just de vill ha medlemmarnas förtroende. Det är positivt att processen fram emot den dag då valberedningen ska lämna sitt förslag är så öppen. Men den öppna processen innebär också en utmaning.

Alla delar av Centerrörelsen saknar inte erfarenhet av den här typen av personvalsprocesser. I CUF har det länge varit vanligare att det blivit votering på stämman än att det bara finns en kandidat. Det gör att det i CUF finns en kultur där man accepterar skilda ståndpunkter i ledarfrågan, bedriver en juste och hövlig debatt där de olika lägren pläderar för sina kandidater men aldrig emot någon annan, och där man alltid är vänner när kandidaten väl är vald. Jag tror visserligen att mycket talar för att även Centerpartiet sluter upp kring den kommande partiledaren när klubban fallit, men man tar så klart en risk med att göra som man gör. Jag anser att det är en risk värd att ta, men jag hoppas därmed också att de som är inblandade i processen tar sitt ansvar för att det här ska bli en personvalsprocess som stärker snarare än försvagar Centerpartiet.

Som jag tidigare bloggat om tycker jag att det är mycket glädjande att Centerpartiet kan ståta med tre kandidater som jag känner så stort förtroende för att jag skulle kunna tänka mig att ha dem som partiledare. Kanske är det också därför jag så innerligt hoppas att Centerrörelsen kan visa sig värdig att frångå de inpyrda valberedningsprocesser som så länge hört till de verkliga nackdelarna med folkrörelsemodellen.

Att det finns stora förtjänster med en öppen process torde vara uppenbart vid det här laget. Jag tror sällan att också väljarna fått så mycket information om en kommande partiledare, i de flesta medier. Till exempel har Politikerbloggen i dag dragit igång en nätdiskussion i ämnet. Denna rapportering är så klart bra för Centerpartiet, men också bra för väljarna. Centerpartiets ordförande kommer ju så småningom att stå till just väljarnas förfogande. Information om partiets ledare är därför högst relevant. Dessutom vill jag påstå att den diskussion som nu pågår internt kan vara en bra grund för den mycket viktiga debatt som kommer att föras inom Centerpartiet det kommande året, när det nya idéprogrammet ska tas fram.

Till sist ett tips: När vi nu går in i slutskedet av partiledarkandidaternas kampanjer så kommer fyra utfrågningar att genomföras där samtliga tre kandidater deltar. Den första är i morgon söndag i Göteborg. Alla kommer att webbsändas, och om jag inte är felunderrättad kommer morgondagens sändning också att sändas i SVT 24. Datum och tid för utfrågningarna står att finna på Centerpartiets hemsida.

Balansgång för Cameron

De senaste dagarnas oroligheter i England har väl inte undgått någon. Jag vet egentligen inte om jag har så mycket att tillägga, mer än att jag hoppas att David Cameron, den engelske premiärministern, inser att han måste gå balansgång för att inte göra bort sig. Massiva polisinsatser är nödvändiga så att lokalbefolkning och oskyldiga kan skyddas. Men allt för omfattande våldsinsatser från statligt håll kan också leda till bakslag och ytterligare oroligheter. Jag hoppas att han vet vad han gör. Men jag kan inte låta bli att bli lite oroad när han talar om att använda militären. Dels för att det är tveksamt om det är lyckat att använda militären mot den egna befolkningen – och det är kanske det viktigaste principiella argumentet – men också för att det sänder signaler som inte är så bra. Vill Cameron ha ett starkt "case" mot diktatorer som exempelvis i Syrien när de använder massiva våldsinsatser mot det egna folket så tror jag Cameron måste fundera på om användande av militären mot de engelska kravallerna är det bästa sättet. Givetvis är skillnaderna i statskick mellan Syrien och Storbritannien milsvida, men det brukar inte diktatorer som ska legitimera egna handlingar bry sig så mycket om.

Medhåll av självaste Karl Erik

Blir lite glad att se att en av mina största politiska idoler, före detta jordbruksministern och europaparlamentarikern Karl Erik Olsson, uttalat sig till stöd för Annie Lööf (fd Johansson) som ny partiledare i Centerpartiet. Han gjorde det i samband med ett anförande där han talade om och mot den rådande synen på ålder. I hans nuvarande roll som ordförande i SPF gissar jag att han ofta får diskutera åldersfrågor som rör äldre, men i det här fallet visade han ju att åldersdiskussioner som är irrelevanta också kan beröra yngre människor. I det här fallet Annie Lööf som av vissa anses vara i yngsta laget. Nu har ju Miljöpartiet visat att det visst går att välja unga partiledare. Men i Centerpartiets fall kan kanske Karl Eriks påpekande vara viktigare.

Hur som helst, det känns bra att återigen dela åsikt med sin gamla förebild. För det ska ju sägas att jag har hållit med Karl Erik förut. Många gånger. Det är nog en av de saker som bidrar till att jag alltid gillat honom så mycket.