Solidaritet är ett laddat begrepp, men viktigt

CUF:s kampanjsida riktigsolidaritet.nu.

Först nu hinner jag ägna mig lite åt CUF:s nya kampanj Riktig Solidaritet (med tillhörande kampanjsida riktigsolidaritet.nu). Men den är ju ännu bara ett drygt dygn gammal, så jag är ju inte så farligt sen trots allt. Och den som vill dra sig morgondagen och lanseringen till minnes kan ju till exempel läsa förbundsordförande Magnus Anderssons debattartikel i Aftonbladet. Magnus har naturligtvis också skrivit om kampanjen på sin blogg.

Solidaritet är ett laddat begrepp. Det märks när man läser reaktionerna på kampanjen. Särskilt laddat är det för den vänster som så länge trott att den har patent på solidaritet. Pira Hellberg blir faktiskt så förnärmad att det skriks om vansinne. Men vansinne är att tro att solidaritet är en känsla som närs av tvång från en oformlig överhet. Tvång, vapenmakt och hinder låser fast människor i vanmakt, och det är det vi liberaler måste börja berätta. Solidaritet handlar om att låta människor växa, och ge alla instrumenten för att göra det. Därför måste vi sluta stänga in europeiska marknader bakom lås och bom, därför måste vi kämpa för att elever får ha fortsatt inflytande i skolan, därför måste vi ha en rättvisare välfärd; därför måste vi ta tag i miljöfrågorna.

En bloggare som kallar sig Banal menar att vi måste ha hittat på egna definitioner av de vänsterbegrepp vi använder. Ganska sorlig läsning om jag får säga det. Som om vänstern skulle ha ensamrätt inte bara på medmänskligheten, utan även på svenska språket. Nej, vet ni vad, någon måtta får det allt vara. Förresten betyder ordet solidaritet enligt SAOL "hålla ihop/att göra gemensam sak". Det gör människor bäst av fri vilja. De som föses samman av staten är det omöjligt att säga om de är solidariska eller inte, men en sak är säker: det är betydligt lättare att vara solidarisk om det inte är någon annans ansvar.

Det är dock inte bara solidaritet som är ett laddat begrepp fast förankrat i vänsterns klor. Även välfärd är ett sådant där ord som man svårligen uttalar som borgerlig om man inte är beredd på magsura attacker från den röda ringhörnan. Och det är synd med tanke på att borgerlighetens mål är välfärd, men inte nödvändigtvis offentligt driven välfärd – eftersom det är frukten av människans strävan. Att definiera välfärd som något som tar omvägen via kommunfullmäktige är sannerligen att tolka verkligheten snävt. Inte minst eftersom dogmer som de att vi inte kan sköta välfärd via privatdrivna initiativ leder till mindre välfärd totalt sett, för alla. Ytterst handlar detta faktiskt om människors liv; och om diskussionen ska fortsätta handla om privat kontra offentligt, eller om den ska handla om hur människor har det. Det är därför den här kampanjen och efterföljande debatt är så viktig.

Jag tror att det kommer att sägas mycket mer om solidaritet under kampanjens gång, och jag kan knappast säga allt jag skulle vilja ha sagt här och nu. Därför får vi väl ta det som vi brukar göra här på bloggen: över tid. Men om ni inte vill vänta kan ni ju också gå in och läsa vad ytterligare några bloggare på "min sida" skriver om detta (utan inbördes ordning): Marie Wickberg, Leo Pierini, Annie Johansson, Fredrick Federley, Per Johansson, Peace love & capitalism, Hanna Wagenius, Henrik Björkman, Ingrid Gustafsson, Karl Malmqvist, Simon Palme (OBS, han har gjort flera inlägg i ämnet som kan läsas på hans blogg om man tar sig tid att klicka runt lite), Amanda Florin, Lars Nyborg, Maria Leander och Anders Dahlberg. Fler följer säkert. Trevlig läsning!

kommenterande bloggar