Tack för att Slätt inte sitter i Riksdagen!

En sak är säker såhär när man fått lite distans till FRA-frågan. Jag är evigt tacksam att Richard Slätt inte sitter i Sveriges Riksdag. De hämdlystna reformer den människan förefaller vara benägen att i så fall driva igenom gentemot alla som till äventyrs förorättat honom skulle slå Europadomstolen med häpnad. För den guturala nivå han hållit i debatten efter FRA-beslutet är något nytt och ovälkommet i svensk debatt. Särskilt för att komma från någon som kallar sig journalist.

Det var inte konstigt att Lena Forsman, centerpartiets kommunikationschef, hörde av sig för att påtala att karln gått över gränsen (inte bara på sin blogg utan på många andras också). Vilket han då fortsätter med eftersom han sedan med svansen mellan benen börjar gny om yttrandefriheten. Ja, just det! Är det yttrandefrihet får man ta mig sjutton ta att folk blir förbannade när man ägnar sig åt sandlådefasoner, och säger till. Det var nämligen vad Forsman gjorde, hon kom knappast med Beatrice Ask och ett avskaffande av grundlagen i släptåg. Att det finns en massa bloggare här och var som sitter på kammare och fabulerar fritt må väl vara en sak, men när man har både utbildning och profession inom det fria ordet får man allt stå för det man skriver. Frihet är nämligen inte detsamma som frihet från ansvar för sina handlingar.

Och den som vill få ytterligare bevis på att Richard Slätts kräka inte var ett utslag av plötslig förvirring från vilken man med en ursäkt kan komma undan kan ju läsa hur det fortsätter, för det gör det. Vi får hoppas att han växer ifrån det.

Det finns dock fler än Richard Slätt som spårat ur efter FRA-omröstningen. Aaron Israelson på Expressen är en. Han kanske inte har lika svårt att uttrycka sig i fullständiga meningar, och håller sig någorlunda inom anständighetens ramar. Men han värderar politik på ett sätt som får kvartalskapitalismens kortsiktighet att framstå som femårsplaner. Centerpartiet är nämligen inte slut som liberalt, eftersom det med få undantag alltiod haft en liberal kärna. Man måste inte hålla med om det. Men man kan få svårt att bevisa motsatsen. Man kan ju bara undra var alla andra liberala krafter var under pensionsomröstningen till exempel. Just det, hos socialdemokratin och kämpade för statligt styre.

Sedan finns det inlägg som skrivits den senaste tiden som faktiskt problematiserar och diskuterar detta på ett riktigt bra och vettigt sätt. Det finns ganska många exempel, så jag ska nöja mig med några exempel. Sanna Rayman är ett. Marie Wickbergs ledare i Hudiksvalls Tidning ett annat. Och Lena Mellins kommentarer i Aftonbladet ett tredje.