Nytt namnfall – fördämningen har brustit

Härom dagen undrade jag, apropå den galna namnlag vi har i Sverige, varför det ska vara så svårt att få heta Sven. I dag läste jag om nästa fall. Och detta är ett gott tecken. Nu har en man fått ta sig namnet Madeleine. Det är regeringsrätten som har sagt sitt. Och därmed får man kanske anse att fördämningen har brustit. Nu är det troligen ok för män att ha "kvinnonamn" och ok för kvinnor att ha "manliga namn". Det är bra! Men det är bara att hoppas på att det kan leda till att namnlagen snart också ifrågasätts och försvinner.

Nästa trend: högprisflyg?

Lågprisflygen har ju sopat banan med sina gamla yra konkurrenter de senaste åren. Och det är väl inte att undra på. Folk vill resa, men det är inte på grund av flygresan man reser, utan på grund av de upplevelser man får, eller hoppas få, när man landat. Men nu kanske det är en ny trend på gång.

British airways ska starta ett lyxflyg. 35 pers i planet över Atlanten, borgar ju onekligen för bra service och gott om benutrymme, förutsatt att kärran är någorlunda stor – och så verkar vara fallet. Och detta får man väl kalla för högprisflyg då. Kanske är det den bristande servicen på de billiga alternativen som gjort denna marknad intressant.

Jag förstår mycket väl att miljögrupper reagerar. Men jag vet inte riktigt om detta är den värsta typen av flygresor. Jag ser mer logik i kritik mot korta flygresor, där det går närapå lika snabbt med tåg. I det här fallet bör det ju i alla fall inte vara en ekonomisk fråga för resenärerna att kunna pröjsa sina utsläppsrätter också. Och det är någonstans avgörande. Flyget måste också betala för sina utsläpp – eller ja, resenärerna kanske man kan säga. För det är ju klart att klimatkostnader också kommer att märkas på flygbiljetten.

Genom att utsläpp kostar så sätter vi ett pris på kollektiva nyttigheter, som luft och klimat, och det är ett bra instrument för att se till så att det finns ett tryck som leder till minskade utsläpp. Viktigt då också att kostnaden verkligen kopplas till utsläppen och inte färdsättet oaktat utsläppens omfattning. För det är ju bättre alternativ vi vill få fram.

Känns som en god nyhet

När det handlar om målet kring Pirate bay har jag varit dålig på att hänga med i svängarna, även om det malts ganska mycket i nyhetssändningar jag lyssnat på. Men dagens nyhet känns ändå som den är god, eller hur man ska uttrycka sig. Att hovrätten nu konstaterat att den Pirate bay-nämndeman som är anställd av Spotify bör anses jävig, ger ändå (oavsett vad man tycker om målet i övrigt) en känsla av att det finnslite rättssäkerhet i alla fall. För det är väl det man möjligen känt: Att det bara har varit så att det ska bli en fällande dom no matter what. Sedan ska jag inte uttala mig om ifall jag tycker att set ska bli fällande dom eller inte, inte minst eftersom mina kunskaper om relevanta lagar är minst sagt bristfälliga, men rättssäkerheten värnar jag gärna.

Kul att Mjällby är klara

Jag måste säga att det är kul att Mjällby är klara för fotbollsallsvenskan. Det är inget storlag, och man får säkert kämpa för att hänga kvar under nästa säsong. Men det är så vackert med de här småortslagen som lyckas ta sig hela vägen upp i fotbollens finrum. Det ger hopp till många. Nu är det bara att hoppas att klassiska Åtvidaberg kan följa i Mjällbys fotspår. Och så att GIF Sundsvall kan säkra Norrlandsrepresentationen (Gävle ligger ju inte jättelångt upp i Norrland direkt...) genom att vinna kvalet. En sak är i alla fall säker: nästa år kommer inte hälften av de allsvenska klubbarna att komma från två riktnummerområden.

Nu har jag skrivit på för klimatet

Kampanjen 2 grader har nu lanserats. Centerpartiet är en av avsändarna. Men många andra organisationer och kända företrädare finns också med. Riksdagsledamöter bloggar om det, Andreas Carlgren uppmanar oss att skriva under. Och jag har skrivit under, och uppmanar även jag dig att göra detsamma.

Orsaken till att jag skriver under är bland annat att mitt hjärta är grönt. Jag tror att vi alla måste ta ställning och visa att miljö- och klimatfrågorna är viktiga. CUF driver nu en kampanj som heter just Mitt hjärta är grönt. Med den ska vi ta oss ända till Köpenhamn och strida för att vi får till ett bra klimatavtal och för att det ska finnas ett rejält klimatbistånd som gör att vi kan satsa på utsläppsminskningar så effektivt som möjligt. Vi ska minska utsläppen så mycket det bara går. Det är vad det handlar om.

Alla Miljöpartister är inte pessimister

Miljöpartiet har ju som vi vet hävdat att Förbifart Stockholm är en felsatsning eftersom man resonerar som så att vägar innebär utsläpp. Nu är ju inte det sant, och graden rädsla för utsläpp från en ny väg torde stå i paritet med den framtidstro – eller kanske snarare brist på framtidstro – man bär på. Och MP tycks närmast sakna den tron alldeles. Man är tveksam till tillväxt och övertygad om att alternativa bränslen kommer att sakna konkurrenskraft i framtiden. Men det finns ju fler Miljöpartister än de som styr partiet, och där resoneras det uppenbarligen lite annorlunda.

Per Ankersjö skriver i dag på SvD:s Brännpunkt om en undersökning som visar att närmare hälften av MP:s sypatisörer är positiva till Förbifart Stockholm, och att en klar minoritet är övertygade motståndare. Och det gör ju att en annan kan känna lite hopp. För om Miljöpartipessimismen inte ens slagit igenom bland de egna kanske det finns utrymme för framtidsinriktad, utvecklingsvänlig, tillväxtskapande och modern miljöpolitik. En miljöpolitik där det går bra att skapa stora värden genom miljöteknik. En miljöpolitik där man kan finna nya lösningar som möjliggör en klimatsmart men alltjämt hög levnadsstandard. Det krossar säkert många av partifunktionärernas drömmar om ett asketiskt liv i fotogen(?)lampans sken till knastret av torra brödskivor mellan de månatliga turerna med häst och vagn till handelsboden.

Ok, jag vet att jag är raljant. Men jag har träffat Miljöpartister som i princip hållit med om att något liknande det jag ovan beskriver vore en ganska najs framtidsvision. Och det är då man inser att det finns ett stort ideologiskt spann även i miljöpolitiken. Man kan vara "miljösocialist" och likt andra socialister sakna tilltro till människors inneboende kraft, men man kan också vara miljöliberal och känna den där tilltron och bära övertygelsen att människor är fantastiska och kommer att finna nya lösningar på framtidens problem så länge de får frihet nog att tänka stort.

Ska det vara så svårt att få heta Sven!?

Carolina Orre fick kämpa i år innan hon fick heta Sven. Så går det när man har byråkrater som ska styra vad vi får heta och inte, och dessutom en helknäpp namnlag. Det är hög tid att vi lägger av med de här larvigheterna nu!

Ännu en skandal i Stockholm

Stockholmspubliken, oavsett lag, tycks vara obotligt dåliga på att hantera motgångar. Dagens skandal på Söderstadion är ju bara en i raden. Klubbkänslan kan inte vara särskilt stark om man tycker att det är värt en massa böter och spel för tomma läktare. Det är verkligen helt galet.

På Behrn arena blev det 0–0 i dag. Någorlunda rättvist tycker jag. Och det är kul att se att årets ÖSK faktiskt kan stå upp mot vilket topplag som helst. Synd bara att det inte blev några mål.

Hur ska Wetterstrand ha det egentligen?

I dag undrar jag vad Maria Wetterstrand har missat. Först driver hon och hennes Miljöparti en Europaparlamentskampanj där man hårdnackat är emot klimatbistånd. I dag säger hon på aftonbladet.se att de rika länderna måste vara med att betala klimatinsatser för att finansieringen ska lösas. Hur ska hon ha det egentligen? Ena stunden ska vi bara ta vårt eget ansvar, andra stunden ska vi hjälpa världen. Jag tycker det är bättre att våga stå för att vi behöver hitta en lösning där rika länder kan bidra med klimatbistånd. Det är en utmärkt ingång för att få till ett bra klimatavtal, och det ger oss också möjlighet till största möjliga utsläppsminskning. Och det är min prioritet. Frågan är vad MP prioriterar.

Ett viktigt manifest

En rad centerföreträdare, däribland Fredrick Federley och Magnus Andersson har i dag ett viktigt debattinlägg på Newsmill. De kallar det för ett frihetligt manifest och de vill peka på vikten av att Centerpartiet står som en försvarare av de frihetliga värdena. Det är ett område på vilket Centerpartiet med rätta ska stå starka, men där vi tappat förtroende de senaste åren. Egentligen inte för att värdena är oviktiga för centerpartister, men för att saker som regeringsinnehav stundtals kommit ivägen för den idépolitiska förnyelsen. Ingalunda ett nytt fenomen för ett regeringsparti, men icke desto mindre olyckligt.

Det är viktigt att den här diskussionen förs i Centerpartiet. Det finns otroliga förutsättningar för att vi ska kunna bidra med något mycket viktigt i svenskt politiskt liv.

Östros ljuger och Miljöpartiet snackar – regeringen gör

Har tittat lite på dagens budgetdebatt i riksdagen. Och det är tydligt att det finns en seriositet i regeringens förslag som inte oppositionen kan matcha. Thomas Östros ägnar sig mest åt att vara ohederlig och tala om en pensionärsskatt som ju vi alla vet inte finns utan är en gammal lögn som Östros stulit av Göran Persson. Och Miljöpartiet talar... just det de talar. Och det låter ju väldigt fint när Miljöpartiet pratar, men det blir liksom bara prat, och då är det ju ännu lättare att få det att låta sådär bra. Vet man att man inget behöver göra, så kan man ju bre på ordentligt.

Den sittande regeringen har gjort större miljösatsningar än den förra, där Miljöpartiet utgjorde regeringsunderlag. Trovärdigheten blir därmed lite bristfällig.

Man ska rösta när man har möjlighet

Då var det kyrkovalsdags igen. Jag tycker som många andra att det är ett lite märkligt system i dag, men så klart kommer jag att rösta. Det ska man göra när man har möjlighet. Så nu ska jag helt enkelt gå och göra det!

Det heter arsel i singularis

Ok, det här är kanske inget som ska rekommenderas att folk går omkring och gör, även om det är roligt. Men om man nu ska göra ett anagram av Rikets sal kan man väl åtminstone tänka på att det heter arsel i singularis, och inte arsle. Och det gäller även Aftonbladets redaktion.

Johan ger svar på tal

Jag skrev nyligen om Johannes Forssbergs ledare i Expressen, där han menar att Centerpartiet är chanslöst mot Miljöpartiet i frågan om Förbifart Stockholm bland annat. Verkligheten talar emellertid inte samma språk annat än i opinionsmätningarna möjligen.

Johan Hedin bloggar om att det finns gott om exempel på fordon som kan göra morgondagens motorvägar fossilfria. Tekniken börjar redan finnas, men varken de som kallar sig Miljöpartister eller Johannes Forssberg tycks se det. Än mindre dra konsekvenserna vad det innebär. Men det tänker jag och Centerpartiet göra: vi kan ställa om till ett miljövänligare samhälle med en i allt väsentligt bibehållen välfärd.

Illa att S svänger om Ipred

Det Socialdemokratiska motståndet mot Iprde blev kortvarigt. Det är synd, men kanske inte så förvånande. Leif Pagrotsky säger nu att partiet kan ompröva sina ställningstaganden. Detta är inte bra för integriteten!

Liksom Per Ankersjö är jag besviken på att Centerpartiet inte gick emot lagen. Men Socialdemokraternas agerande är inte heller det särskilt smickrande. Jag gissar att även de kan komma att drabbas av en förtroendekris efter detta. Men vi är kanske många som anat att de Socialdemokratiska parollerna kommer att ändras radikalt om de kommer till makten. Tror inte att de hade köpt Saab om de varit regeringsställning till exempel.

Du har fel, Stig Malm

Tittar på nyhetspanelen i SVT:s morgonsoffa. Stig Malm sa just att Dansk folkeparti sitter i regeringen i Danmark. Men han har fel, det är det nämligen bara Venstre och Konservative som gör. Och det är ganska avgörande för synen på nordiska främlingsfientliga partier att det blir rätt i den här frågan. Särskilt som Stig Malm använde uttalandet för att misstänkliggöra borgerligheten genom någon form av guilt by association med dansk borgerlighet. Men se den gubben gick inte!

Mitt hjärta är grönt

Nu är den igång: CUF:s nya kampanj Mitt hjärta är grönt. Och det passar bra, för det är just vad också mitt hjärta är. Grönt alltså. Kampanjfilmen kan man se på Youtube.

Kanske vore lite liberal hemläxa på sin plats

Expressens ledare i dag är något märklig. Den handlar om den debatt som jag skrivit om och som pågått mellan Stockholmscentern och Miljöpartiet angående förbifart Stockholm. Johannes Forssberg menar att Centerpartiet är chanslöst mot MP, men det beror allt på hur man räknar. Är man Miljöpartist kan man nog resonera som Forssberg, men är man borgerlig och, låt säga, jobbar på Expressens ledarsida, så borde man kunna tolka politiska nyanser bättre än så.

Det är helt riktigt att vi som är Centerpartister ser gott om tecken på att Miljöpartister är "moralistiska socialister med svårartad utvecklingsfobi", som det står i ledarartikelns inledning. Men det krävs inte så mycket ansträngning för att se att det ligger en del bakom sådana anklaganden. Varför är Miljöpartiet emot klimatbestånd till exempel? Satte man klimatet och miljön först skulle man troligen förespråka att utsläppen minskades i första hand. Nu struntar man blankt i det, för att det är det mycket svårare att göra kamptexter kring. Att hela världen kan hjälpas åt och att Sverige inte finns till för självspäkningens ädla konst stämmer liksom inte med MP:s världsbild. I stället ska vi bära allsköns bördor på våra axlar, medan världen fortsätter släppa ut för mycket, ty vi försämrar vår välfärd och offrar både tillväxt, välstånd och teknisk utveckling (som är en följd och en skapare av de två tidigare) för en högre sak. Men det tragiska är att det inte är sant. Det är inte med tagelskjortan vi bygger framtiden. Det är genom en miljödriven ekonomi. Det gröna samhällets framväxt kan öka vårt och andras välstånd.

Centerpartiet blir i ledaren också beskyllda för optimism. Och det tackar vi för. Man kan verkligen inte beskylla Miljöpartiet för att vara optimister. Men det är ju just optimismen, tron på att människor kan skapa lösningar på problem som är grunden inte bara för Centerpartiets miljöpolitik. Den är också orsaken till att vi vill att människor ska ha mer att säga till om i sin egen vardag. Att det ska vara lätta att starta och driva företag. Att skattenivåerna ska vara rimliga, och att de statliga pekpinnarna ska bli färre. Allt hänger ihop. Det är ett liberalt resonemang som bygger på att det inte i första hand är genom statlig kontroll som ordning och utveckling skapas. Men där någonstans har vi tydligen tappat bort Expressens ledarredaktion. Kanske vore lite liberal hemläxa på sin plats.

Vill man läsa mer om detta kan man läsa på Per Ankersjös blogg, eller det svar han och Gustav Andersson har till Expressen-ledaren.

Klart jag ska kandidera till riksdagen

Tillkännagivandena duggar tätt i dessa nomineringsdagar. Fredrick Federley bloggade härom dagen att han Abir al Sahlani och Elisabeth Thand Ringqvist ska kandidera till riksdagen för Centerpartiet i Stockholms stad. Nu skriver Magnus Andresson att han ska kandidera till riksdagen för partiet i Stockholms län. Och jag ska väl inte vara sämre.

Det är knappast en skräll, så jag förväntar mig inte någon mediestorm direkt. Men såklart ska jag kandidera till riksdagen för Centerpartiet i Örebro län nästa år. Det blir mitt tredje val som kandidat, och förhoppningsvis också det bästa.

Ännu är jag inte så långt kommen med min kampanj, eller med detaljerna runt densamma. Men det lär finnas all anledning att återkomma till detta. Om inte annat lär en och annan märka vad som händer så småningom.

Under tiden kommer ni så klart att kunna läsa vad jag tycker om saker och ting här på min blogg.

Det behövs inga konspirationsteorier

Alliansfritt Sverige försöker påskina att statsministern är besatt av konspiratonsteorier när han menar att S-företrädare ber folk ställa honom frågan om han avser samarbeta med SD. Jag ska väl vara ännu värre då: det behövs inga konspirationsteorier. S finns redan på nyhetsredaktionerna. Någonstans sju av tio journalister röstar för socialistisk regering i allmänna val. Ett av många tecken på att Sverige alltjämt är ett socialdemokratiskt land. Det tar betydligt mer än fyra år att damma ut dryga 70 år av socialdemokratisk dominans.

Sedan har inte det i sig så mycket med relevansen i frågan till Reinfeldt att göra. Moderaterna har varit otydligast i frågan om samarbete med SD. Därför bör den ställas om och om igen, tills svaret blir tydligt nog. Det kan gärna vi liberaler hjälpa till med att fråga om.

Slutsatser av det norska valet

Att Norges koalitionsregering överlevde valet är intressant ur ett par aspekter. Det visar att Alliansen kan göra detsamma. Motståndet är likartat. Den samlade borgerligheten söker förnyat mandat i kamp mot en ganska spretig opposition. Med andra ord tror jag inte att Mona Sahlin ska dra fullt så stora växlar av valet som hon verkar göra i sitt inlägg på de svenska rödgrönas blogg. Däremot är det mycket glädjande att se att det går bra att växa som ett mindre parti i en regeringskoalition. Senterpartiet ökade, om än marginellt, och det är på sätt och viss glada nyheter för såväl svenska centerpartister som folkpartister och kristdemokrater.

Det andra som jag antar är intressant, men som är än mer skrämmande är den närmast totala avsaknaden av liberala strömningar i norsk folkopinion för tillfället. Venstre verkar inte ens nå upp i fyra procent, vilket leder till att man troligen bara får ynka två mandat i Stortinget. Detta tyder på att det trots allt att det råder någon form av idépolitisk lågkonjunktur i vårt västra grannland. Jag hoppas sannerligen att Venstres Stortingsledamöter gör en bra mandatperiod. Det vore olyckligt om nästa val blev ett ännu större bakslag för Norges liberaler.

Regeringen gör oss mindre beroende av staten

Härom dagen fick studenterna sig en liten studiemedelshöjning, och i dag skriver Alliansens partiledare på DN debatt om att pensionärerna får skattelättnader. Taktiken känns igen från tidigare år och tidigare regeringar. Dag för dags släpps lite av budgeten inför nästa år. Men bara för att det är taktik behöver det ju inte vara dåliga nyheter. Jag tror säkert inte att vare sig studenter eller pensionärer är nöjda. Men det är ändå viktigt att regeringen visar att man inte glömt dessa grupper.

Frånsett studiemedlet kan man också allt tydligare se att Alliansregeringen arbetar för att bryta svenskarnas beroende av staten. Under den förra regeringen gällde bidragsmaximering för att göra människor livegna och tvungna att rösta socialdemokratiskt. Det var en cynisk, men effektiv politik som dessvärre var förödande både för statskassan och för sysselsättningen. Nu får fler mer att leva för på grund av skattesänkningar. Människor görs mindre beroende av staten. Och det är i grund och botten positivt. Och Kent Persson har onekligen rätt när han skriver att det blir intressant när de rödgröna ska gå till val på höjda skatter i en tid när allt fler förväntar sig att kunna behålla allt mer efter skatt.

Tragiskt att det tas till sådana överord

Gustav Andersson är mitt inne i en smått infekterad debatt om infrastrukturen kring Stockholm. Det är en viktig debatt i sig, som Gustav både bloggat om och skrivit kring på Politikerbloggen. Men det som är lite tråkigt är att debatten inte längre handlar om lösningar för framtiden. Miljöpartisten Raymond Wigg har kallat Gustav Andersson för miljörasist eftersom Förbifart Stockholm kommer att gå ovan mark i närheten av några av huvudstadens ytterområden. Men som Gustav mycket riktigt skriver så är det på intet sett så att de områdena lider värst av föroreningar i dag. Och när trafikinfarkten i Stockholmsområdet blir allt allvarligare så måste man hitta lösningar. I det fallet är Förbifart Stockholm troligen nödvändig. Det är sakfrågan – och den kan Gustav så klart bättre än mig. Men det är utan tvekan tragiskt att det tas till sådana överord som Raymond Wigg gör. Ohc någonstans tyder det på att argumenten tagit slut.

Frågan är vad miljöpartiet egentligen vill. Som jag ser det kan modern teknik göra att vi kan resa miljövänligt även på väg i framtiden. Det är viktigt att det alternativet finns om man inte enbart ska vara hänvisad till ett fåtal transportmedel. Det är en frihetsfråga, men också en säkerhetsfråga. Själva kärnan i mitt och Centerpartiets syn på miljöfrågor är att smutsig teknik kan bytas mot ren och att vi kan hitta nya sätt att driva bilar och andra fordon. Och då är inte vägarna i sig ett problem. Med det klart för sig är det ganska självklart att en storstad som dessutom växer så det knakar är behov av en viss trafikkapacitet.

Studiemedelshöjning – bland annat tack vare C

Folkpartiets skolministrar skriver på DN debatt om regeringens höjning av studiemedlet. Och inom ramen för det studiemedelssystem vi har idag måste man instämma med Annie Johansson och säga att det var välkommet och välbehövligt. Och faktum är att jag tror att Centerpartiet har stor del i att det bli en höjning. C hade visserligen velat höja studiemedlet ännu mer, men detta är ju alltid något. Det blir ju inte alltid som man hoppats när man förhandlat med ytterligare tre partier.

Vad är det egentligen som tonas ner?

Så ska då Mona Sahlin ta Thomas Bodström i örat, säger hon. Men det förefaller inte som hon delar sina uppretade partikamraters syn på Bodströms engagemang engagemang i en friskolestyrelse. Det är naturligtvis bra om det Socialdemokratiska friskolemotståndet tonas ner allt mer. Framför allt är det bra för Sveriges elever. Men jag är inte säker på att det är det vi ser just nu. Det kan också vara ett försök från en pressad partiledare att tona ner ännu en besvärande omständighet.

Tre poäng

Det känns väldigt bra att ÖSK lyckades ta tre poäng borta mot Hammarby igår. Tyvärr var jag inte där, men jag har förstått av matchrapporteringen att det var rättvist. Men den iakttagelse jag främst gjort är hur olika man kan beskriva saker och ting.

ÖSK-truppen fick tydligen en tillsägelse för att de firade i omklädningsrummet efter matchen. Man kan då läsa hur det beskrivs i Aftonbladet och ena sidan, och hur det beskrivs i Nerikes Allehanda å den andra. Det märks i vilken stad respektive journalist sitter om man säger så. Jag lutar åt att NA ger en förnuftigare bild. Stockholms sportjournalistkår har ofta svårt att acceptera att det existerar någonting som helst av värde utanför det egna riktnummerområdet.

Maktsamling – dag 2

Workshopdeltagare!

Maktsamlingen fortskrider här i Västerås. Just nu har vi workshops. Och här på den jag befinner mig nu så sker det lite undervisning i hur CUF:s intranät fungerar. Nästa pass tänkte jag lyssna lite på hur CUF bedriver sitt biståndsarbete i bland annat Sydafrika.

Det är värre att Bodström tolkar lagarna han själv stiftar

Thomas Bodströms nya engagemang i en friskolestyrelse fortsätter att uppröra. HBT-sossen bloggar och ställer frågan om inte riksdagsledamot är ett heltidsjobb. För det första är det ju inte ett jobb utan ett uppdrag, men bortsett från det så är ju svaret naturligtvis ja, det är tänkt att vara ett heltidsengagemang. Men det är samtidigt svårt att avgränsa. Jag har ett vanligt heltidsjobb, ändå sitter jag i tre-fyra styrelser, i CUF, Centerpartiet och i ytterligare någon förening. Det funkar. Jag får ju betydligt färre lediga kvällar och helger än vad jag annars skulle ha, men det tror jag också är en tillvaro som Thomas Bodström kan känna igen sig i. Är man dessutom riksdagsledamot så kan ju nästan vad som helst vara saker som bidrar till att man bättre kan utöva sitt uppdrag. Erfarenheter och möten med människor är nyttiga för en beslutsfattare.

Som socialdemokrat, kan man såklart anse att det är olämpligt om man är engagerad i saker som går på tvärs med partiet. Ett sådant engagemang skulle då kunna vara styrelsen i en friskola. Men så värst farligt kan jag inte se att det är att sitta i en styrelse när man är riksdagsledamot. Då är det värre att Bodström driver advokatfirma. Där tolkar han aktivt de lagar han är satt att stifta och vice versa. Där finns det faktiskt potentiellt en intressekonflikt. Men den beror inte alls på hur Bodström använder sin tid. Om sedan hans väljare tycker att han inte gjort vad han ska så får man väl helt enkelt rösta på någon annan i nästa val.

Maktsamlingen har börjat

Nu är vi igång. Maktsamlingen här i Västerås har dragit igång, och just nu talar Gabriel Ehrling från LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) om organisationsfrågor. Mycket roligare och intressantare än vad det låter kan jag säga. Beror bland annat på att Gabriel gör ett bra jobb! Bilden är tagen under invigningen av Maktsamlingen när CUF i Västmanlands ordförande Emma Wiesner hälsade oss välkomna till Västerås.

Snart Maktsamling

Det börjar närma sig eftermiddag på riktigt. Och för CUF innebär det denna fredag också att Maktsamlingen (den största av våra förbundskurser) närmar sig. Klockan 16 drar vi igång i Västerås. Det ska bli riktigt kul, och jag hoppas kunna återkomma med lite av vad som händer under helgen.

Bättre om Bodström ingriper mot Sahlin

Bland andra Tv4 och Politikerbloggen berättar ju att Thomas Bodström tänker sätta sig i styrelsen för en friskolekoncern vid namn Pysslingen. Detta har föga förvånande lett till stor förstämning inom Socialdemokratin och allt till vänster om densamma.

Håkan Juholt, tung sosse, försvarstalesman och gammal vice partisekreterare uppmanar nu Mona Sahlin att ingripa mot Bodström. Men jag är av en annan åsikt. Thomas Bodström verkar ha insett att friskolor är ett välkommet tillskott i samhället. Att det viktigaste inte är vem som äger och driver utan att alla har tillgång och att kvaliteten är god. Så jag önskar nog faktiskt att Bodström ingriper mot Sahlin. Och ser till att friskolehatet inom Socialdemokratin får ett slut.

Att Bodström sedan är en jädra hycklare, det är en helt annan sak.

Inget maktskifte

Jag slögooglade lite (har jag där uppfunnit ett nytt verb månntro?), och tänkte kolla i vilken utsträckning vänsterkartellen hunnit kopiera Allians för Sveriges koncept. Men vad fann jag när jag gick in på maktskifte10.se? Jo detta! Roligt tycker jag.

Regeringen gjorde rätt

När nu Kinesiska BAIC ser ut att lappa ihop Koenigsegg groups köp av Saab så får vi beviset för att regeringen gjorde rätt när man valde att stå emot, istället för att på Socialdemokraternas och Mona Sahlins inrådan bli delägare i bilföretaget. Regeringen hade gjort rätt även om affären gått i stöpet, men det hade varit svårare att förklara utifrån ett sådant händelseförlopp. S måtte gråta blod över att bevisen på deras felslut är så fundamentala.

Men den här affären visar också ytterligare en sak. Den att handel och marknaden söker sig till investeringar som verkar tillräckligt intressanta. Hade ingen velat skaffa ägande i Saab hade det inte varit något att ha, än mindre för staten. Är det intressant så finns det köpare, som nu, när man sett till att skaffa det sista kapitalet, och kapitalet villigt dykt upp. I ett läge när det finns köpare, vore det en mindre idiotisk affär att göra för staten och skattebetalarna. Men moraliskt sätt vore den inte ett dugg bättre, eftersom staten helt enkelt inte ska bedriva affärsverksamhet och konkurrera med de människor den finns till för att skydda.

Slutsatsen blir att Maud Olofsson har rätt när hon säger att det är bra att Koenigsegg lyssnade och skaffade kapital från annat håll än staten. Men att hon fick rätt var bara en följd av att det är vad som händer när en affär är tillräckligt intressant. Snarare var det bra att det var regerin gen som INTE lyssnade på Koenigseggs locktoner. Regeringen gjorde helt enkelt sin plikt.

Moralpanik om vården

Sverige och svenskarna har ett märkligt förhållande till vård. Landstingen använder våra skattepengar till att göra underskott. Privat drivna sjukhus med mera gör vinst. De använder resurserna bättre, och för det får de bara skit. Landstingen är ohjälpligt ineffektiva, men det är helt i sin ordning tydligen.

Bland socialdemokrater och annat vänsterfolk är moralpaniken aldrig så närvarande. De som blir friska på en privat driven anrättning har ju blivit utnyttjade, antar jag att de tänker. Men i själva verket är det vi skattebetalare som utnyttjas när det är "fult" att tjäna pengar på vård. Vi får mindre och sämre vård till ett pris av högre skatter.

Ska man vara rättrogen socialist är det väl bara att frånta läkarna lönen, höja skatten till 100 procent, och strunta i att bota nån. Då blir det ju i alla fall rättvist.

Jag blir så trött.

Tacklas går bra, men inte skaka hand!

Svenska fotbollsförbundet har i dessa influensatider utarbetat riktlinjer. Eller ja, man hänger väl på Socialstyrelsen, men man verkar inte riktigt ha funderat över vad verksamheten för fotbllsförbundet går ut på. Bland annat avråder man spelare och ledare från att skaka hand. Mmm, smart. Det förekommer ju ingen kroppskontakt ändå på planen... Kom igen!

Som Nerikes Allehanda skriver så har ÖSK:s lagkapten Fredrik Nordback inga planer på att sluta ta sin motståndarkollega i hand före avspark. Och det gör han väldigt rätt i tycker jag!

Spårvägar som splittrar

Miljöpartiets kritik (nu senast gällande Förbifart Stockholm) kommer ju lite på skam när borgerligheten i Stockholm vill satsa på spårvagn. Något som MP förövrigt stödjer. Något som i sin tur leder till ännu mera splittring i den stockholmska oppositionen, enligt Per Ankersjö. Säga vad man vill, men det verkar vara händelserikt i kommunpolitiken i kungliga huvudstaden, vare sig det handlar om vanliga kommunen eller landstingskommunen.

Sahlin och skatterna

Aftonbladet berättar idag hur Mona Sahlin vill höja skatten. Hon gör dessutom ungefär samma sak själv (tillsammans med Thomas Östros) på DN debatt. Fast både hennes resonemang och regeringens är behäftat med vissa problem. Även om jag naturligtvis betydligt oftare håller med regeringen.

För det första. Mona Sahlin har fel när hon, gissningsvis mest av gammal vana från tiden då hon och hennes kollegor gick på Bommersvikskurser, säger att välfärden blir bättre med högre skatter. Jag riskerar nu att låta som Bo Lundgren, men Sverige är mycket nära att ha världens högsta skatter, men vi har inte den högsta välfärden. Välfärd och skatt är två saker som bara delvis kan sammanlänkas, givet att man accepterar att staten tar ett visst ansvar för allas grundtrygghet. Vidare är det lite bedrägligt när Sahlin talar om vikten av att de offentliga finanserna ska vara starka (de hade enligt riksdagens utredningstjänst varit 80 mdr kr starkare utan skattesänkningarna, skriver hon). För det första hade vi varit bankrutt om vi hade gjort alla de galna miljardsatsningar som S har velat göra. För det andra hade inte arbetslösheten sjunkit så mycket i början av mandatperioden om skattesänkningarna inte gjorts, vilket knappast hade varit positivt för finanserna. För det tredje är det en ädel konst att se till så att staten inte snor åt sig mer än den behöver av våra gemensamma resurser. Ett kapital på 80 miljarder hade det sålunda varit lämpligt att efterskänka i skattesänkningar. Och då kan man ju med andra ord (om än lite skämtsamma sådana) bara konstatera att vi ställer skattesänkningar mot skattesänkningar. Då har regeringen dessutom kunnat sänka skatterna med fem miljarder mer än man alltså hade haft råd med om man inte sänkt skatten. Eller för att säga det lite mera rakt: Regeringens skattesänkningar har gett oss ungefär fem miljarder, netto, mer, än Socialdemokraternas uteblivna dito hade gjort. Det tackar vi för!

Å andra sidan så är det problematiskt att Sverige nu är ett land som först och främst sänker inkomstskatten via avdrag istället för att möjliggöra lägre skattenivåer. Jag anser snarare att man bör ge regioner och kommuner större inflytande över sin egen ekonomi, men också större ansvar för densamma. Om man dessutom tar tag i en del svarta hål kan man troligen klara detta, samtidigt som man erbjuder regioner och kommuner möjligheten att lägga sig högre eller lägre i sitt skatteuttag. På så vis blir det alltså både en frihetsreform och en demokratireform.

Med anledning av ovanstående måste jag säga att jag är lite skeptisk till dagens ledare i DN. Jag förstår hur Kent Persson (M) och många andra landstings- och kommunpolitiker tänker. De vill så klart gärna ha hjälp i svåra tider. Men om hjälpen alltid kommer finns det en risk att man använder de goda tiderna för att klippa band, när det varit klokare att spara i ladorna.

För övrigt anser jag att det är dags för S att berätta hur man ska finansiera återinförandet av förmögenhetsskatten. För någon vinst till statskassan ger den nog knappast vad jag har förstått. Men man finansierar väl det också via skattehöjningar.

Poesi för politiska nördar

Karl Malmqvist ger Socialdemokraterna på nöten när det handlar om deras bedrägliga bild av arbetslöshetsläget. Det Karl visar med all önskvärd tydlighet är att många av exempelvis Thomas Östros argument helt enkelt är irrelevanta. Irrelevanta därför att vi just nu befinner oss i ett helt annat konjunkturläge än den högkonjunktur Östros refererar till. Procentsiffran för andelen arbetslösa kommer nämligen aldrig att ligga konstant över tid.

Karls bloggpost är nästan som någon sorts poesi för politiska nördar. Och säkert informativt för alla andra som tar sig tiden att läsa.

Ännu ett vallöfte att pricka av

Om dagens Allianspartiledarutspel om resurser till bland annat polisen kan man väl säga åtminstone en sak. Och det är att regeringen fortsätter pricka av vallöften. 20 000 poliser till 2010 sa man i förra valrörelsen. Och nu ser det ut att vara möjligt.

Viktigt när man talar om polisen är också att det finns poliser tillgängliga i hela landet. Det har haltat de senaste åren (verkligen inget som tillkommit efter maktskiftet, men som kanske heller inte blivit så värst mycket bättre efter). Men nu finns det en chans att det rätar upp sig. Vilket också Johan Linander är inne på.

Bilen är fantastisk – och bioenergin är större än både vattenkraft och kärnkraft tillsammans

I dag gav regeringen klartecken till Förbifart Stockholm. Trängseln i huvudstaden är stor, och kapaciteten håller inte längre för miljonstaden. Därför tycker jag också att det är ett klokt beslut.

Självklart klagar Miljöpartiet, som vanligt. Och självklart har de fel. Visserligen tror jag också att det finns en korrelation mellan bra vägar och mer trafik. Men den ökade trafiken beror inte på att vägarna är bra, utan på att bilen är ett fantastiskt transportmedel, vars stora synd är utsläppen. Men utsläppen ska vi minska genom nya bränslen. Bränslen som Miljöpartiet verkar ha svårt att vilja tro på.

Bilen skapar en otrolig frihet. Och jag har svårt att se ett samhälle där möjligheten att färdas effektivt i relativ enskildhet dit man vill när man vill och dessutom med en hel del packning inte skulle vara efterfrågad. Däremot är jag övertygad om att vi kan åstadkomma bilar som inte bidrar till klimat- och miljöförstöring. Det är fullt möjligt eftersom människor också är fantastiska.

Det är ett samhälle som kan utvecklas och där tillväxt kan råda vi får råd att ta itu med miljöproblemen. I Miljöpartiets Sverige lär vi sålunda få det svårare att andas. Dels därför att de motsätter sig tillväxt, dels för att de inte anser att världens länder bör hjälpas åt att axla klimatfrågan via exempelvis klimatbistånd. Det enda det handlar om är alltså att skapa dåligt samvete och försämra välfärden. Alltså är det mer parti än miljö bakom orden.

Ett annat parti, som har haft för vanan att vara just mycket av parti, är Socialdemokraterna. Just nu är de dock för Förbifart Stockholm, och det splittrar oppositionen. Jag hoppas att den fortsätter vara splittrad. För då kan nödvändiga infrastrukturatsningar ändå göras även om det mot förmodan skulle bli maktskifte nästa år.

En annan som försvarar Förbifart Stockholm är Per Ankersjö. Han bloggar om den haltande ekvation som ligger till grund för Miljöpartiets utfall mot dagens regeringsförslag. Han svarar tillsammans med Gustav Andersson och Claes Västerteg på Miljöpartiets debattinlägg nyligen. Miljöpartisterna menade den gången att Sverige kommer att förlora trovärdigheten i miljöfrågor om förbifarten byggs. Men, nej, det kommer vi ju inte att göra. Den här regeringen har gjort mer än miljöpartiets gamla regering i miljöfrågor. Att sedan MP nu basunerar ut förslag om en massa hitte-på-önskeprocentsatser som de rimligen inte ens tror på själva gör inte att vare sig deras eller Sveriges trovärdighet ökar. Men Sverige har goda möjligheter. I dag kom till exempel en rapport om att bioenergi är större än vattenkraft och kärnkraft tillsammans. Det är en stor nyhet. Det är detta som visar att det finns en väg framåt då vi fortfarande öka mänsklighetens levnadsstandard men samtidigt värna miljön och den planet vi bor på.

Också Kungsholmscentern har ett läsvärt inlägg i ärendet Förbifart Stockholm.

Den berömda bloggposten

Det är sällan klokt att radera blogginlägg. Det brukar göra dem än mer berömda. Detsamma gäller Staffan Wermes bloggpost som jag skrev om tidigare i dag. Björn Sundin (S) har nu lagt ut den på sin blogg. Det kanske säger ytterligare lite om klimatet i Örebropolitiken. Han måste ju alltså ha varit helt inne på att haka på det här bråket redan innan det så att säga startade.

Jag har skummat igenom Staffans blogginlägg, och jag har svårt att se varför man ska hetsa upp sig över det. Men upphetsningen är ständigt närvarande här i vår stad. Det vore kul att få veta vad S och V vill som omväxling. Säga vad man vill om "tvärtom", men det är en princip som svårligen håller i längden.

Det är trångt i vänsterns (S)andlåda

Sandlådenivå har det kallats, och det håller jag med om. Men det är inget nytt. Och när det handlar om vem som sitter i sandlådan håller jag inte med den uppenbarligen nyblivna sosselojala Nerikes Allehandas nyhetsredaktion.

Nästa år är det 200 år sedan riksdagen i Örebro valde Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare. Självklart ska detta uppmärksammas. Allt annat vore tjänstefel – och då behöver vi inte ens ge oss in i diskussionen kring vad man anser om monarkin eller ej. Det är en historisk händelse som har bäring på det land Sverige är i dag. I Örebro har kommunen bestämt sig för att hedra minnet av Örebroriksdagen 1810, men oppositionen, med Vänsterpartiet i spetsen har gjort allt för att ösa grus i maskineriet.

Det är fullt logiskt att man, om man inte vill ha den svenska monarkin kvar, utnyttjar tillfället att plocka politiska poäng. Men nu hoppas jag att poängen börjar hamna på minuskontot för Vänsterpartisterna i Örebro. Man har startat en lite lagom fejkad förening med bland annat ordet demokrati i namnet (det känns ju inte alltid så logiskt för ett parti med kommunistiskt nyligen förflutet och en bekännande dito på "tronen") som på pin kiv bokat torgen i staden vid tiden för jubileet. Redan där tycker jag att det börjar bli larvigt så det förslår.

Sedan uttryckte härom dagen, om det inte rentav var igår, kommunalrådet Staffan Werme ungefär detsamma som jag insinuerar ovan: att Vänsterpartiets demokratiska historia är allt annat än stolt. Fast Staffan gjorde, av rapporterna att döma (jag har inte hunnit läsa blogginlägget hanses innan han nödgades radera detsamma), det lite mer begåvat än undertecknad. Han gjorde en liknelse, och talade om en fiktiv förening som sades vara motståndare till kommunismen som bokat torgen den 1 maj. Då gick det en propp för Vänstern och Sossarna som tyckte att NU, var det larvigt. Ja jag säger då det. Staffans liknelse förefaller vara ett av få försök till att problematisera hela situationen, istället för att bara försöka bröla till sig politiska poäng.

Jag tycker att oppositionen i Örebro började gå överstyr redan i början av mandatperioden. När jag nu, visserligen aningen uppbragt men ändå, försöker dra mig mandatperioden till minnes har jag svårigheter att rekapitulera ett kommatecken kring vilket inte oppositionen i allmänhet och Jonas Karlsson i synnerhet blivit utom sig av ursinne. Välja sina strider finns inte på kartan. Jag minns exempelvis det nämndmöte då vi tvingades gå till votering under ärendet val av justerare. Jag menar sådant händer helt enkelt inte.

Hur som helst. Jag tycker också att det är sandlådigt i Örebropolitiken. Men det beror inte i första hand på det så kallade Bernadottejubileet. Det beror på helt andra saker. Och det är därför jag blir minst sagt irriterad på Åke Erikssons krönika i dagens NA som bara tar parti för den Socialdemokratiska sidan av debatten, till på köpet isolerad från allt annat som rört sig på denna låga nivå de gångna åren. Jag har inga som helst problem med att förstå att Staffan Werme och alla andra som försöker ordna med detta jubileum härsknar till på ständiga provokationer inför 2010. Och det har som tur är inte heller NA:s ledarredaktion.

Sedan kommer vi ju till själva monarkin då: Jag blir så evinnerligt trött på de brösttoner monarkidebatten tar. Det finns några variabler. För det första: handlar det om demokratiskt inflytande för medborgarna så är inte den svenska monarkin ett problem. För det andra: vi tjänar troligen i reda pengar på dagens statsskick. Alltså kvarstår endast principen, lösryckt från alla sina potentiella konsekvenser. Och då ska vi minnas detta: Sverige är ett land som gått från hårdför despoti under Gustav Vasa, till tydlig demokrati och konstitutionell monarki. Resan har dessutom skett under fredliga former. Sverige är ett unikum. Vi har utfört frihetskampen, kampen för demokrati och allmän röträtt, men närmast helt utan blodspillan. Därtill i samförstånd med kungahus och skilda politiska läger. Om inte detta är värt att fira vet jag inte vad som är det. Och jag är heller inte beredd att rasera den demokratiskt reglerade monarkin till tonerna av en historiebeskrivning som inte stämmer på vårt lands historia. Särskilt inte om risken är att vi landar i en republik där bristerna i det demokratiska styrelseskicket i praktiken är större än vad vi kan se i dagens Sverige. Fast nu ska vi ju minnas att detta med vad man tycker om monarkin är en bisak i frågan om torgen i Örebro.

För övrigt förklarar Staffan Werme lite noggrannare sin syn på saken på sin blogg, det kan man läsa här.

Rolig rubrik

Möjligen att det är min dåliga humor som gör att jag uppskattar det så. Men jag måste bara berömma rubriken på Magnus Perssons senaste blogginlägg. Roligt! Roligt!

Google, google, google

Jag tycker själv att Googles tjänst med foton i sina kartor är hur häftig som helst. De kallar det för Streetview, och det innebär i princip att man kan promenera runt i en stad via datorskärmen. Fast man inser ju att det har vissa implikationer på den personliga integriteten.

Om detta skriver i dag Nerikes Allehanda. Man har intervjuat en orolig Christer Öst, som från sin villa i stadsdelen Adolfsberg alltså sett Googles framfart. Och den olust han känner är befogad. Problemet är bara att det är tveksamt om det vare sig är möjligt eller rätt att införa den typ av reglering som skulle behövas för att förhindra den här typen av fotografering. Jag lutar åt att svaret är nej. Och då sitter vi där, med ett vanligt hederligt, potentiellt snuskigt, dilemma.

Jag vill bara påpeka att jag inte försöker ta ställning här, jag bara försöker belysa att det är så svårt att veta ut eller in att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka. Måhända en brist hos undertecnad, men jag delar den säkert med fler.

Det ska sägas, och det hedrar Google, att bilder man protesterar emot tas bort. Och de här borttagna bilderna är ett underhållande exempel på Googles eget integritetsarbete. Problemet är förstås att bilderna redan är tagna. Och nu bidrar jag troligen till att förlänga deras livslängd ytterligare.

Det var tanken att det skulle vara en Google-fri dag igår. Fast vi var nog många som Googlade ändå. Och jag tycker nog att det är lite jobbigt med alla dessa dagar då man ska bojkotta något (oftast amerikanskt). Däremot har ju Google utan tvekan en närmast otäckt stark ställning på marknaden. Delvis orsakat av att de erbjuder bra tjänster, framförallt i jämförelse med konkurrenterna. Kanske delvis för att de också ständigt blir uppmärksammade. No Google day har troligen ett närmast oslagbart reklamvärde för Google.

Magnus är aktiv i debatten

Magnus Andersson är aktiv i debatten för tillfället. Han skriver dels på Brännpunkt i SvD och dels på Expressens Sidan 4. I SvD svarar han på Maud Olofssons debattartikel där i lördags. Det var en viktig artikel så till vida att den andas en vilja till framtidsanda. Men jag kan samtidigt hålla med om att det hade varit trevligt om Alliansen sett till att börja med att skriva ihop sig om konkreta framtidsfrågor lite tidigare än vad som nu är fallet. Det krävs en ständig utveckling politiken om dte ska finnas aktualitet i Alliansen som regeringsalternativ. Dessutom är det en fråga om trovärdighet. Men med Mauds initiativ och den skjuts Magnus nu vill bidra med kan det nog finnas anledning att se fram emot vad som komma skall. Hoppas kan man ju i alla fall.

Kul också att Magnus passar på att bjuda in sina ungdomskolleger till Segersta såhär fem år efter det viktiga mötet i Högfors, då Alliansen gjorde det mesta utom att verkligen bara i den där badtunnan.

I Expressen debatterar Magnus bostäder, och det är nog så angeläget. Han bloggar dessutom om båda artiklarna här och här.