Läs vad Johan skrivit

Ja så här sent på kvällen ska jag inte säga mycket mer än att man borde läsa det Johan Hedin redan skrivit om Centerpartiets förslag för eget företagande. Inte för att jag tycker det är oviktigt. Tvärtom. Det är bara det att klockan är lite mycket. men jag återkommer till ämnet. Det lovar jag!

C tar företagandet på allvar

Centerpartiet är en vital del i en framtida regering om nya företag ska kunna skapa så många nya jobb som möjligt. Det visar partiet med all önskvärd tydlighet när man går vidare och presenterar förslag om satsning på företagande. Många kanske tycker att det där med företagande låter lite osexigt i den politiska debatten, men det är grunden för allt. Handel och företagande är orsaken till att det finns både bloggar och datorer att blogga med, att så många har mat för dagen, att man kan cykla till jobbet och att man kan ringa i en telefon när man kommer fram.

Så visst är det bra och viktigt att det finns en kraft i svensk politik som tar företagandet på allvar. Det behöver både vi och kommande generationer.

Kortversion av las?

Skulle man formulera en kortversion av den lag om anställningsskydd som vänsterpartierna så passionerat älskar så skulle den väl se ut ungefär såhär anser jag. Åtminstone för den som är ung och nyss fått ett jobb. Jag tycker det känns lite ohövligt. Vore det inte trevligare med en arbetsmarknad som sa "kom in" istället.

PS. Notera att skylten pekar åt vänster. DS.

Valkompassen – bättre men inte bra

Svenska Dagbladet har vad det verkar gjort lite uppdateringar av sin valkompass. Man man kan väl inte säga att de rättat till alla knepigheter. Till exempel ställer man fortfarande frågan ifall uranbrytning ska tillåtas i Sverige. Det är inte förbjudet, så frågan är helt enkelt inkorrekt. Men jag blev i alla fall nästan Centerpartist den här gången...

Bra att den rödgröna utrikespolitiken blir uppmärksammad

Jag skrev redan igår om hur vänsterpartierna riskerar att bedriva en utriukespolitik som gör Sverige till åtlöje. Och det glädjer mig att deras förslag om att kräva att USA lämnar alla sina militärbaser utanför amerikanskt territorium blivit uppmärksammat. För det är ändå viktigt att visa hur de är ute och cyklar.

Det hela visar inte bara, som Jan Björklund skriver, att de rödgröna inte drar sig för att göra världen lite farligare. Det visar också att det inte finns någon som helst vilja att framstå som ett seriöst regeringsalternativ, eftersom förslag av den här typen helt enkelt inte är hållbara att driva när man också ska tillsätta en representant att sitta som chef på utrikesdepartementet. Kanske vet Urban Ahlin det, och kanske är det därför han är så passiv i sina uttalanden, och kanske bör man, som Sanna Rayman skriver, tycka lite synd om Ahlin. Men man måste samtidigt se, att Kent Persson har en poäng att detta drabbar socialdemokratin och diskvalificerar dem ett stycke statsbärande parti. Och det verkar vara priset av ett för starkt V-inflytande i de gemensamma förhandlingarna. Ett högt pris.

Låt arbetsförmedlingarna konkurrera!

Svenskt Näringsliv går nu ut och kritiserar Arbetsförmedlingen för att man inte lyckas förmedla fler jobb. Och jag tror att det ligger väldigt mycket i Svenskt Näringlivs kritik. Fast frågan är i vilken utsträckning Arbetsförmedlingens problem är deras eget fel. Snarare är det kanske på det politiska planet själva problemet finns.

För det första är en grundläggande problematik när det gäller arbetsförmedling i Sverige att konkurrensen inte är större. Det prövas få nya metoder och därmed utvecklas inte de tjänster som en arbetsförmedling erbjuder. Det drabbar den statliga förmedlingen allra hårdast eftersom den inte heller behöver gå med vinst utan kan nöja sig med att vara ganska medioker utan att någon annan än en och annan politiker blir sur. Detta är det gamla hederliga problemet med all statlig verksamhet egentligen, frånvaron av vinstintresse är förödande för kvaliteten.

Tittar man dessutom på vad det är Arbetsförmedlingen har att hantera så är det lätt att se att de ofta har de klienter som står längst från arbetsmarknaden. Och det bör rent logiskt leda till att de inte förmedlar riktigt lika många jobb som andra.

Fast nu finns det ju ganska enkla saker man kan göra för att rätta till problemen. Dels bör man överväga att avskaffa den statliga Arbetsförmedlingen, och bolagisera alternativt lägga ner myndigheten. Därefter bör alla arbetsförmedlingar konkurrera jämlikt och för de som står längst från arbetsmarknaden kan statliga medel finnas till hands, kanske kan upphandling göras. Därmed skapar man konkurrens, mångfald och förmedlingar som definitivt vill förmedla, eftersom det är grunden för deras existens.

Rödgrön politik som gör Sverige till åtlöje

Hans Linde berättar i dag i Svenska Dagbladet om de rödgrönas utrikespolitik – och man tittar på almanackan. Nej, det är 2010. Så läser man vad Linde säger igen och tänker, nej det stämmer inte, det måste vara 1968. Fast det är det inte. Jag har frågat några i min omgivning, och de intygar: 2009 var förra året, och eftersom det passerat ett nyårsfirande sedan dess måste det vara 2010 nu.

2010 är alltså det år då Socialdemokraterna låter sig tjusas av flumvänsterns smog, och går med på att kräva att USA ska lägga ner alla militärbaser utanför USA:s gränser. Oaktat om baserna har stöd av FN, eller om länderna de finns i vill ha dem kvar. Det är en politik för instabilitet, risk för nya krig och för en oroväckande utveckling i flera delar av världen, inte minst Asien.

Urban Ahlin är, som socialdemokratisk talesman i de här frågorna rejält på defensiven. Han inser såklart att det här är galenskaper, men vill inte säga från då det skulle visa hur stor oenigheten är i de rödgröna leden. Följden torde i och med detta bli att inte mycket händer i praktiken om det blir en rödgrön regering. De är helt enkelt för oeniga i frågan, och risken blir en totalt passiv utrikespolitik. Vilket inte heller är bra. Men OM man skulle driva den politik Linde presenterar. Ja då gör sig Sverige rejält till åtlöje.

Starkt stöd för CUF:s krav

Att CUF har starkt stöd i ungdomsgruppen för kraven på att ta bort lagen om anställningsskydd det visste jag. Men jag trodde kanske inte att stödet var så starkt. På Maktkamp24 kan man nu läsa att 70 procent av ungdomarna stödjer ett skrotande av turordningsreglerna. Och det ger bara än mer legitimitet till CUF:s arbete. Det finns en tyclig anledning att fortsätta arbeta för att alla behandlas lika i lag på arbetsmarknaden utan att man formulerar förment åldersdiskriminerande lagar.

Givetvis tar CUF-ordföranden Magnus Andersson upp det här spåret också. Allt annat vore väl tjänstefel!

Elias härjar vidare

Det är härligt! Elias Giertz ger sig inte. Jag tycker att det är friskt vågat att han fortsätter försöka få debattera mot Mona Sahlin. Han lär inte få göra det, men när det är så så kan han ju i alla fall härja lite om det tycker jag. Och det gör han ju med besked, nu senast på SVT debatt.

Glädjande resultat från SOM-institutet

Enligt SOM-institutet är svenskarna nu mer positiva till invandrare än tidigare. Om det finns ett samband med att Sverigedemokraterna går dåligt i opinionsmätningarna vet jag inte. Tror ju att SOM-institutets resultat bör ses som ett tecken på en större förändring än vad opinionsmätningarna gör. Men om SOM-institutet har rätt så är ju däremot SD:s utveckling i opinionen en relativt logisk följd. Troligen kommer SD ändå att kunna röra sig både uppåt och neråt i opinionen, men det man kan anta är väl att det verkar finnas en gräns för hur stora de kan bli. Hur som helst är det glädjande resultat som presenteras.

Elias blev nobbad av Mona

Elias Giertz, som ju är 14 år och varit tydlig med att han har bättre förslag än Mona Sahlin har försökt utmana Mona Sahlin på debatt. Nu verkar det som han officiellt har fått nobben. Det är synd. Dels för att det hade varit en underhållande, och förhoppningsvis bra debatt. Å andra sidan kan man ju förstå Sahlin. Hon hade inte haft något att vinna på att ta den, såklart. På sin höjd hade hon kommit undan med oavgjort. Hade hon helt enkelt förlorat hade det varit hemskt pinsamt för henne. Och hade hon kört över Elias hade han troligen fått sympatierna ändå.

Samtidigt är det ju lite synd att det är så mycket av beräknande. För det är ju precis vad jag tror ligger bakom detta. Hade det varit en lite öppnare och frimodigare samhällsdebatt hade faktiskt debatten kunnat bli av. Och ur demokratisk synvinkel hade det varit bra. Bland annat därför att en "elefant" som Sahlin hade kommit lite närmre de "vanliga människorna". Men nu har vi inte et sådant politiskt klimat i Sverige. Tyvärr.

Sedan, om jag ska reta mig på något är det i så fall att S skickat detta vidare till SSU. Som om unga människor inte förväntas kunna debattera med äldre människor också. Det vittnar om en lite trist syn på ungdomar och deras förmågor tycker jag.

Elias bloggar om det hela här.

Kände det på mig

Jag har känt det på mig. Och det verkar som om jag hade rätt. Enligt Sifo är den allmänna meningen att borgerliga regeringar är bättre på att hantera kriser. Och jag tycker nog att den kris som varit är ett bra exempel. Sverige är konkurrenskraftigast i Europa, och vi har sett till att klara oss undan de enorma problem som många andra europeiska länder brottas med. Med S vid makten hade staten drivit bilfabriker och tömt bankvalven. Det hade varit både ansvarslöst och omoraliskt. Så ja, folk har nog rätt.

Bra att ungdomar tar plats

Elias Giertz debattinlägg på Aftonbladet igår har blivit väldigt omskrivet. Och det är kul. Inte minst är det roligt därför att detta visar att även unga människor har en plats i samhällsdebatten. Och jag tror att det är nödvändigt att det finns också unga människor på debattplats i elitmedia för att skapa intresse för politiskt engagemang också bland unga. Det är lite synd att så många förknippar politik med gamla gråa farbröder. Det finns ju så mycket mer. Och kanske kan Elias ytterligare bidra till att utmana dessa fördomar.

Nu har dessutom ytterligare ganska många bloggat om Elias debattartikel. Vilket ni bland annat märker om ni klickar här och var i detta stycke.

Vad händer på halvön

Att Sydkorea nu säger sig ha bevis för att det var Nordkorea som låg bakom att ett sydkoreanskt krigsfartyg förliste i mars är lite oroväckande, samtidigt som det kan vara en händelse som bryter ett långt dödläge i regionen. Det hela är ett tecken på att koreanska halvön återigen är på väg att bli en region där spänningen mellan halvöns båda grannländer stiger.

Ärendet med den förlista båten och Nordkoreas skuld kommer nu att bli ett ärende för FN-systemet. Och frågan är vad utfallet blir. Kina kommer troligen inte att vilja stötta Nordkorea in absurdum i den här frågan, särskilt inte om Nordkoreas skuld ställs utom allt tvivel. Då har nämligen Kina mer att förlora än att vinna på att spela djävulens advokat.

Vad som händer om Kina ställer sig positiva till sanktioner är dock ovisst. För i ett sådant läge hotar alltså Nordkorea med krigshandlingar. Hur mycket de kan sätta bakom de hoten är väl en annan fråga, men blott hoten kan faktiskt leda till att Sydkorea förbereder sig för att ta i med hårdhandskarna även de.

Nu kommer det troligen på grund av FN:s seghet att ta en tid innan vi ser vartåt det barkar i den här frågan. Men om det blossar upp en konflikt så tror jag att det kommunistiska Nordkorea kan vara inne på sista versen. De har knappast vad som krävs för att hålla någon stången. Om det blir en mer diplomatisk lösning. Ja då fortsätter väl diktaturen i Nordkorea att plåga sitt folk en tid till. Vad som är det värsta alternativet av krig och fortsatt diktatur, ja det är en annan fråga.

Konstiga frågor i Svenskans kompass

Eva-Lena Jansson skriver om SvD:s valkompass, och hon menar att den pekar fel. Och lite skum är dn nog. Skulle tippa på att blockkompassen är utmärkt, men att partikompassen haltar en del. Jag blev till exempelvis folkpartist, och det har jag aldrig någonsin blivit i ett linande test förut. Jag brukar faktiskt bli centerpartist, och någon enstaka gång har jag blivit moderat.

Sedan kan jag tycka att en del av frågorna var lite konstiga också. Som exempelvis den om urnbrytning: Anser du att uranbrytning bör tillåtas i Sverige? Det är ju faktiskt inte förbjudet, men det finns ett kommunalt veto. Jag tycker att det är bra så, att det finns ett veto. Men det innebär ju ändå inte att man kommer att ta ställning till om det ska tillåtas eller ej. Den andra frågan som är direkt felaktigt formulerad är ju om man vill att det ska införas licensjakt på varg. Den är ju redan införd. Så det blir också fel. Tidigare år tycker jag att testen varit bättre. V får väl se hur de ser ut på de andra tidningarna sen.

Så bra!

Kommentarer är överflödiga. Åtminstone om man är en sådan som anser att unga människor också har något under pannbenet.

Centerpartiet vid taktpinnen

Återigen fattar Centerpartiet taktpinnen när det kommer till miljöbilarna. Under mandatperioden har antalet miljöbilar på svenska vägar tolvdubblats, men det är inte nog. För ska vi göra oss kvitt oljeberoendet måste i stort sett varenda bil vara en miljöbil. Och den visionen kommer förhoppningsvis något närmare genom den nya miljöbilspremie som Maud Olofsson och Andreas Carlgren presenterar på DN debatt idag.

En av de kloka sakerna med den premie de föreslår är att den är teknikneutral. Fokus ligger på att minska utsläppen i första hand. Om det sedan är med biogas eller el det sker, eller om det dyker upp något hittills okänt alternativ, det är mindre viktigt. Och det är ett förhållningssätt man måste ha om man ska föra en framgångsrik klimatpolitik. Börjar man lägga personliga värderingar i allt för många bränslen och energikällor riskerar man snart att lägga krokben för sig själv.

En annan viktig sak som tas upp i debattartikeln är behovet av bilen. Säkerligen kommer det att dyka upp nya transportmedel och nya lösningar som kan göra färre människor beroende av bilen. Och det är så klart inget fel i det. Men ska man uppnå ett stort mått av frihet och rörlighet är bilen än så länge oöverträffad. Och att beskatta bort de bilberoendes möjlighet att använda bilen så riskerar man att få effekter som troligen ingen vill ha. Hela landsändar riskerar att tyna bort en gång för alla, och effektiviteten i såväl privat som offentlig sektor kan komma på skam. Något som i sin tur kan riskera att fördyra både det ena och det andra – vilket även det kan drabba mindre kommuner med skör ekonomi.

Alla kalkylerar

Elias Giertz torde vara en av de yngre debattörerna på Aftonbladet debatt. Men han är långt ifrån någon av de sämsta. Framför allt så ska han ha beröm för att han tydliggör problemen med den arbetsmarknadspolitik som Mona Sahlin och Socialdemokraterna nu föreslår. För det är ganska naturligt att det knappast hjälper ungdomarna om det i reda pengar bli mindre attraktivt att anställa någon som har relativt lite arbetslivserfarenhet. Ungdomsarbetslösheten har stigit under de gångna krisåren, trots den arbetsgivaravgifts-sänkning som Alliansen genomförde när man kom till makten. Men det är knappast på grund av den sänkningen fler unga hamnat utanför arbetsmarknaden. Istället bör den ses som en nödvändig grund att stå på när vi nu ska försöka skapa förutsättningar för fler unga i arbete. Jag är helt övertygad om att läget hade varit sämre idag, om inte regeringen gjort de reformer man gjorde i inledningen av mandatperioden.

Med genomförda reformer i bagaget så finns nu ytterligare reformer att göra. Och det viktigaste är att stärka tryggheten på arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden måste vara välkomnande och öppen för den som vill arbeta. Idag är den möjligen lätt att klamra sig fast vid om man arbetat några år. Men vantrivs man och vill byta jobb eller om man är ung, oerfaren eller invandrare så är hindren stundtals närmast oöverstigliga. Alla kalkylerar med risker. Företagarna funderar om de verkligen vågar ta ansvaret att anställa, delvis av legitima skäl, delvis på grund av de föreställningar kring regelkrångel och arbetsrätt som gångna mandatperioders socialdemokratiska regeringar präntat in i företagarnas medvetande. De som inte trivs på jobbet kalkylerar med risken att plötsligt hamna längst ner på en las-lista istället för att stå först. De som är på väg ut i arbetslivet funderar på ifall det är någon idé att chansa nu eller om man ska plocka några strökurser till på universitetet innan man är så illa tvungen att göra ett försök. Och de som ska besluta över allt detta kalkylerar med risken att få sympatier respektive antipatier från väljarna i stundande val. Men tittar man på vad som behövs är det lätt att hellre försöka göra vad som behövs. Minska krånglet, ge den enskilda arbetstagaren större inflytande över sin egen situation och låta anställningsskyddet regleras i avtal för den som väljer att organisera sig.

Trevlig avslutning på vårsäsongen

Jag var på fotboll igår. Det var trevligt! ÖSK avslutade vårsäsongen med en 2–0-seger mot TFF och ligger därmed trea i allsvenskan. Något jag inte hade räknat med inför säsongen. Men det känns riktigt bra just nu.

Nu kommer det ett uppehåll och jag hoppas verkligen inte att truppen brandskattas allt för hårt på spelare. Fast det är en ganska bred trupp just nu, och den kan nog stå pall för en och annan försäljning.

Vårens utropstecken har i mina ögon varit Marcus Astvald som gått från klarhet till klarhet. Av någon märklig anledning blev han dock utbytt ganska tidigt igår, vilket han enligt Aftonbladet var ganska missnöjd med. Och jag kan förstå honom. Jag tycker inte han gjort en direkt dålig match dittills. Han kanske inte glänste som han gjort ett par gånger tidigare. Men dålig var han inte. Däremot var det nog bra för Robin Staf att få lite speltid.

Riktigt bra är i alla fall att Astvald nu meddelat att han stannar i ÖSK åtminstone säsongen ut. Det gillar vi!

Nu blir det uppehåll. Men jag längtar redan till hösten. Då får vi se hur långt årets upplaga av ÖSK räcker!

Veckans värsting hos kommunazisterna

Ofta är kanske det bästa sättet att beskriva politiska ideologier att placera dem i den numera berömda matrisen med skalor som behandlar ekonomiskt respektive personligt frihetliga och auktoritära drag. Men ibland känns det mer logiskt att alltihopa är en cirkel. Magnus och Johan har redan skrivit och berättat om hur Nordisk ungdom kopierat CUF:s logotyp med mera och försöker utge sig för att vara CUF. Att de inte vill utge sig för att vara sig själva kan man ju förstå eftersom det mesta de tycker är förkastligt. Men vad syftet är med att ge sig på just CUF är mer oklart. Fast om det är oss de tycker minst om och det är därför de vill jävlas så är det väl bara ett gott betyg åt CUF gissar jag.

Hur som helst så är det lite svårt att säga vad Nordisk ungdom är egentligen, med tanke på skalor och ideologier som går i cirklar. För deras retorik är slående lik den som kommer ifrån vänster. Så det bästa sättet att beskriva dem är kanske som kommunazister eller nåt sånt. Om de sedan hellre vill vara kommunister eller nazister det är lite skit samma. Människor lär bli av med både liv och egendom lik förbannat om de får inflytande i samhället.

Sedan har de utsett mig till veckans värsting också. Jag kanske borde ta det som en komplimang. Men jag bryr mig väl inte så mycket. En vecka går ju ändå så fort. Men jag har fått en del signaler från mina vänner i CUF att de är ganska avundsjuka. Men deras tid kommer säkert.

Ska väl avlutningsvis säga att det är viktigt att det blir tydligt att CUF inte står bakom Nordisk ungdoms galenskaper. Och att det är rätt tvivelaktigt att kampanja på det sätt de gör. Men det har ju blivit ganska mycket snack om den här grejen nu, så jag tror och hoppas att det börjar framgå hur saker och ting förhåller sig.

Ett terapeutiskt inlägg

Detta är ett blogginlägg i enbart terapeutiskt syfte. Men jag blev ju avtackad i eftermiddags, efter att ha lämnat uppdraget som 1:e vice förbundsordförande i CUF. Det var lite tufft. Just nu har ju CUF varit en stor del av mitt liv i ganska precis halva min livstid och därmed en stor del av mitt liv under den största delen av mitt, om inte vuxna, så åtminstone medvetna liv. Och det är klart att det är både känslomässigt och sorgligt att nu mer eller mindre lägga allt det där bakom sig.

Just nu sitter jag på tåget, och jag tror att jag nyss insåg att jag inte fattar det här än. Det känns helt osannolikt att aldrig mer åka på ett förbundsstyrelsemöte. Aldrig mer behandla motioner på stämmo-FS in till småtimmarna. Aldrig mer kunna säga att man är annat än en före detta aktiv CUF-medlem. Men sånt är livet. Och det finns ju ingen anledning att vara ledsen för den saken. En stor stund är det dock. Och CUF är den typen av organisation som lämnar ett stort hål efter sig i en gammal CUF:ares innersta rum.

Jag ska pretentiöst nog ta och referera till ett par "gamla" centerhjältar såhär i slutet av detta inlägg. Den ene är i allra högsta grad aktiv i partiet fortfarande. Det är miljöminister Andreas Carlgren, som besökte på stämman. Och som den före detta förbundsordförande han är så såg man fortfarande på honom hur han håller ungdomsförbundet kärt. Det känns stort. Men jag förstår honom nu. Och eftersom det var 21 år sedan han var på en CUF-stämma senast så kan jag inget annat än att hoppas att jag kommer att känna samma kärlek till CUF om 20-30 år som han gör. Och just nu känner jag mig inte så orolig. En känsla som jag tar till nästa hjälte för att beskriva. Thorbjörn Fälldin har nämligen sagt att även om han inte riktigt håller med om vad Centerpartiet tycker så kommer han alltid att vara centerpartist. Och så känns det med CUF. Ni kan nästan göra vad ni vill med förbundet, ni som leder det nu och i framtiden. Min tacksamhet gentemot vad CUF betytt för mig känns just nu outtömlig. Motargument mot det i citatform har Lisa Nilsson: "det kanske är en fas jag går igenom". Men jag tvivlar.

I Svenskan igen

Återigen har Svenska Dagbladet uppmärksammat Centerrörelsen på sin ledarsida. Denna gången är det Centerpartiet som är föremål för tidningens uppmärksamhet. Och återigen konstaterar man att vi har gjort viktiga iakttagelser kring hur vi ska hantera jobbfrågan.

Jag är inte så förvånad över att man ser att vi tänkt rätt. För det är klart att det är så att många jobb uppstår i företag. Och med nya företag kommer också nya jobb. Och vill man då få många nya jobb behövs många nya företag.

Därtill så finns det ju andra problem på arbetsmarknaden. Som till exempel att den behöver bli mer flexibel för att fler ska våga pröva sina vingar, och för att fler ska få chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.

Klokt beslut

Nu har Centerpartiet i Stockholm tagit bort den kandidat som gjort högst tvivelaktiga uttalanden om judar från partiets riksdagslista. Det var ett klokt beslut. Bra också att processen gick så fort.

Mer skrivet om kampanjen

Ser att också Svenska Dagbladets ledarsida skrivit om CUF:s nya kampanj. Pliktskyldigast kritiserar man visserligen vissa inslag i den, men i stora drag ger man oss rätt. Och även om det också hörs arga röster har jag under de senaste dygnen ändå mest överväldigats av alla glada tillrop från medlemmar i Centerrörelsen, sympatisörer och en lång rad alla. Nu sitter jag ju som sagt inte i CUF:s förbundsstyrelse längre, men det ska bli väldigt roligt att följa CUF:s arbete fram till och med den där viktiga dagen i mitten av september då det avgörs vilken regering som ska leda Sverige i fyra år framöver.

Grattis till Rickard, Magnus, Elisabeth och Henrik!

Vi har just behandlat valärendena på CUF:s förbundsstämma i Stockholm. Exakt hur det gick vet vi inte än, för när det kommer till övriga ledamöter i förbundsstyrelsen så håller rösträknarna ännu på med att sammanställa resultatet. Klart är dock att jag härmed har lämnad CUF:s förbundsstyrelse och att Rickard Nordin har tagit över min plats som 1:e vice förbundsordförande. Jag kan bara säga grattis! Grattis så klart också till Magnus Andersson som enhälligt omvaldes till förbundsordförande och till Elisabeth Svensson och Henrik Björkman som blev 2:e respektive 3:e vice ordförande i förbundet.

Snart får jag säkert anledning att gratulera fler, det vill säga resten av den nyvalda förbundsstyrelsen.

Varning svenska folk!

Det verkar som jag redan nu fick anledning att skriva lite mer om arbetsmarknadspolitik. Två Miljöpartister skriver i Aftonbladet att det ska införas en fyradagars arbetsvecka. De tycker också att kopplingen mellan penningekonomin och utnyttjande av "naturens kapital" är självklar och absolut. Och så har de mage att jämföra liberaler med marxister. Vad är de själva i så fall?

Jag har bara en sak att säga. Varning svenska folk! Passar ni er inte kan gökarna i Miljöpartiet faktiskt hamna på betydelsefulla poster i statsledningen!

För det första. Vilka är Miljöpartister att säga åt mig hur mycket jag ska jobba och inte. Vill jag jobba fem dagar i veckan eller tre är väl det ok, så länge jag är överens med min arbetsgivare eller sett till att villkoren för mitt arbete är stipulerade i något avtal mellan arbetsgivaren eller den fackförening jag eventuellt valt. Att staten ska klampa in och tvångsmässigt bestämma att vi måste minska vår arbetstid, ja det påminner ganska så mycket om socialism om ni miljöpartister ursäktar.

För det andra. Teorier kring marknadsekonomin saknar i stora delar täckning. Bland annat vet vi att tjänstemarknaden ökar och bidrar mer och mer till tillväxten i en utvecklad marknadsekonomi. Dessutom ökar effektiviteten och det finns ingen annan väg än utvecklingens om vi inte ska skapa oss ett samhälle där vi radikalt minskar människors välbefinnande och försämrar deras hälsa. Därtill konstaterar till och med FN:s klimatpanel att det scenario som orsakar minst klimatförändringar är det där man räknar med en betydande tillväxt i världsekonomin.

Det är sorgligt att det finns så mycket flum i Miljöpartiet. Sverige skulle behöva många kloka miljöpolitiker. Vore bra om de goda krafterna i partiet kunde få lite mer inflytande. Annars riskerar de att bara vara ytterligare ett i raden av vänsterpartier för lång tid framöver.

Första aktiviteten med nya kampanjen!

Idag har CUF genomfört den första stora utåtriktade aktiviteten med vår nya kampanj. Vi traskade i ett demonstrationståg till Medborgarplatsen där Magnus Andersson höll ett tal till jubel och applåder från de församlade CUF:arna. Bilderna ovan är från manifestationen på "Medis".

Om kampanjen har det dessutom börjat skrivas lite här och där i medierna. Bland annat i Dagens Media och på Politikerbloggen. Och så kan man se CUF:s pressmeddelande på Newsdesk. Och enligt uppgift satt Magnus Andersson nyligen i ytterligare en intervju. Och jag hoppas att vi nu får chansen att prata om arbetsmarknaden och de åtgärder vi föreslår. För övrigt kommer vi ju under den pågående förbundsstämman att fatta beslut om en arbetsmarknadspolitisk proposition. När den har avhandlats får vi troligen anledning att återkomma till ämnet arbetsmarknadspolik. Eller ja, det lär väl gissningsvis bli ett återkommande tema en stor del av det här året.

Dessutom kan man nu också läsa vad bland andra Karl Malmqvist, Hanna Wagenius och Johan Hedin bloggat om CUF:s kampanj.

Den gröna näsan – en folkrörelse

Under kvällen har CUF dragit igång valkampanjen. Den tuffar igång nu och accelererar oförtrutet vidare mot den 19 september. Temat är arbetsmarknaden, som ju för unga är något av ett skämt. Las ser till så att unga både blir av med jobbet och får det svårare att få ett jobb från första början. I avtalsrörelsen har man inte tagit mycket tagit hänsyn till att man gör ungdomarna en otjänst om man höjer ingångslönerna och låter bli att se till så man kan göra lönekarriär. Bristen på alternativa arbetsförmedlingar är också påtaglig. Därför har CUF sett till att starta en egen, på cirkusen.com.

Vi har dessutom lanserat en ny hemsida idag som kommer att fortsätta fyllas med nyheter och inlägg som kan kommenteras och delas som aldrig förr. Dessutom har vi tagit fram t-shirts, gröna näsor, valmaterial i form av tidningar vi ska dela ut, och en del annat smått och gott. Den gröna näsan är hädanefter en folkrörelse. Den ska vi bära för att visa att vi tycker att arbetsmarknaden är ett jävla skämt. Och vi skojar inte!

PS. Ber emellertid om ursäkt för att jag inte är snyggare än vad jag är på bilden. Men utgångspunkten, lilla moi, erbjuder inte alltid de bästa förutsättningarna för att se snygg ut på bild... DS.

Cykelturer och självmål

Tittade lite på Svenska Dagbladets och Expressens ledare idag, och inser att de båda på ett eller annat sätt slår sådant som jag tidigare skrivit här. Tydligast handlar väl rubriken till SvD:s uppgörelse med MP:s trafik- och infrastrukturpolitik om något jag var inne på för ett tag sedan i min serie med plakatpolitik. För visst är de på många sätt ute och cyklar. Framför allt när de helt bortser från utvecklingens möjligheter att leda till nya lösningar och miljösmartare sätt att färdas.

Expressen däremot tar upp att Ohly gör självmål. De tar upp ett annat exempel än det jag härom dagen tog upp för att visa det dock. Jag var ju inne på att Marx-citatet "från var och en efter förmåga, till var och en efter behov" rimmar ganska illa med krav på sex timmars arbetsdag. Expressen tar upp att antikapitalisten Ohly hellre stödjer ett ultrakapitalistiskt Djurgården än ett mer idealistiskt lag i division två. Båda delarna är exempel på självmål. Och jag vågar drista mig till att gissa att han kommer att göra fler av den varan.

CUF-stämman är i full gång

Nu är CUF-stämman i full gång i Stockholm. Magnus Andersson öppnade den i morse, och därefter talade partiordförande Maud Olofsson till deltagarna. Och som ni ser på bilden var det ganska många som ville låta sig fotograferas med henne efter att hon talat.

I eftermiddag blir det, förutom stämmoförhandlingar, bland annat en utfrågning av miljöminister Andreas Carlgren. Bland de politiska frågor vi ska diskutera under eftermiddagen och kvällen finns bland annat jämställdhet och feminism samt utbildning.

Imorgon börjar förbundsstämman

Befinner mig just nu i Stockholm och imorgon drar CUF:s förbundsstämma igång. Fram till och med söndagen ska det diskuteras och debatteras. Och så ska det väljas en styrelse, som jag inte kommer att finnas med i. Efter fem år i förbundsstyrelsen har jag nu bestämt mig för att det är dags att lämna plats för någon ny och yngre. Jag har ju trots allt varit äldst i förbundsstyrelsen under två år nu. Visserligen bara med en dag eftersom Magnus Andersson, vår förbundsordförande that is, är född dagen efter mig.

Det kommer att bli lite sorgligt att lämna styrelsen. Men samtidigt är det dags. Och just nu ser jag faktiskt väldigt mycket fram emot debatterna på stämman. Ska bli härligt det här!

Centerpartiets nya reklamfilm

I dagarna drar Centerpartiets förvalskampanj igång. Och av den lär ganska många få se en hel del. Samtidigt finns nu också en ny reklamfilm. Det är den ni ser här ovan.

På ytan ser det åtminstone bra ut

Jag ställde här nyligen frågan om Storbritannien kan få en handlingskraftig regering nu när det bildas en liberalkonservativ koalition. Svaret kommer nog med tiden, när de får regera en stund, men de båda koalitionspartierna har i alla fall ganska snabbt format en regering, och samarbetsklimatet verkar på ytan vara gott. Det är goda tecken åtminstone. Och att de inte vill ja skatterna utan reda ut landets minst sagt trassliga ekonomi på andra sätt tyder på att de delar en ansvarskänsla som landet behöver. Om det blir populärt i väljarnas ögon återstår att se. Viktiga och kloka beslut blir ju som bekant inte alltid jättepoppis.

Om ont och gott på gott och ont

Svenska Dagbladets Sanna Rayman skriver idag om godhet, och slår fast att vänstern inte äger begreppet och att borgerligheten kan vara god den också. Egentligen är det ju lite fasansfullt att det ens ska vara något som ska behöva skrivas på en opinionssida, där ju annars sådant som är kontroversiellt dryftas för att med argumentationens hjälp framställas som rätt eller fel. Att borgerliga människor inte skulle vara goda torde inte vara en fråga som platsar i ett sådant forum kan man tycka. Men både Kents och Dicks blogginlägg är ju tydliga tecken på att detta visst är ett ämne som behöver debatteras i Sverige. Och ärligt talat så förstår jag ju vad de menar. De citat Dick och Sanna tar upp från tidningen Vi är ju ytterligare ett tecken på att det verkligen är på det sättet frågan om borgerlighetens godhet är ett ämne som inte utretts tillräckligt.

Vad är det då som ligger bakom den här uppenbarligen förhärskande uppfattningen att vänstern har ett större hjärta. Ja får jag gissa är det kanske en kombination av två saker. För det första det faktum att vänstersidan har en uttrycklig vilja att i relativt hög utsträckning använda staten och skattepengarna för att göra människors livssituationer mer likartade. Om det innebär att människors livssituation blir bättre fäster de något mindre avseende vid, men att människor har det lika blir för dem den praktiska och verkliga sidan av deras ideologiska övertygelser, och de menar att det är gott. Lägg därtill den dominans som inte minst Socialdemokraterna haft i svensk politik så kan man ana hur deras bild av godhet kunnat få fäste även utanför traditionellt socialdemokratiska kretsar.

Nu kan det säkert vara så att det finns andra länder än Sverige där den syn Sanna Rayman ger uttryck för är en realitet. Jag skulle gissa på att liknande tendenser kan finnas i flera av de nordiska länderna, om än inte lika tydligt i Finland om jag får gissa. Men man kan nog ändå med hyfsad sannolikhet säga att den här synen i sig ofta burits fram av vänsterorienterade företrädare och sympatisörer varhelst den blivit framträdande.

Politik och samhällsfilosofi är dock inga exakta vetenskaper. Även om jag tror mig vara säker på vad som är rätt och riktigt så kommer jag att få väldiga problem att bevisa att jag har rätt. Jag kan visserligen peka på välstånd, medellivslängd, hälsotal, upplevd frihet, oberoende, kort sagt massvis av indicier som jag menar pekar på att det ligger något i det jag säger. Men mycket mer än då kan varken jag eller vänstern komma med, och så får Marx hävda att kommunism är en vetenskap hur mycket han vill. Det är ändå bara ett tyckande.

Vad man däremot kan leda i bevis relativt enkelt är intentionerna med förd politik. För även om Thomas Östros hävdar att Alliansens mål är ökade klyftor så vet nog också han innerst inne att också borgerliga politiker försöker leda staten på ett sätt som de anser vara bra för samhället och medborgarna. På samma sätt tror jag nog att också Östros vill väl. Även om jag nog tvivlar på att utfallet av hans politik blir det bästa.

Nu kan man ju slutligen undra om det här är en debatt som gynnar samhällsdiskussionen. Jag menar, den för inte själva samhällsdiskussionen särskilt mycket framåt i det breda perspektivet. Å andra sidan kan det vara välbehövligt att dryfta grunderna för de målsättningar som utgör grunden för ideologier och praktisk sakpolitik.

Kan britterna hoppas på en handlingskraftig regering?

Nu har Gordon Brown deklarerat att han ska besöka drottning Elizabeth II för att lämna in sin avskedsansökan. Det var inte oväntat med tanke på valresultatet, men Labour har ändå försökt förhandla med Liberaldemokraterna. Förhandlingar som nu gått i stöpet. Och av allt att döma får nu Storbritannien en regering bestående av Liberaldemokrater och Tories. Det bådar gott, om de två partierna lyckas så bra i förhandlingarna att de kan bilda en handlingskraftig regering. Risken finns alltid om man inte pratat ihop sig i god tid före valet, att viljan att bilda regering är så stor att man binder upp sig så mycket att man inte har mycket politiskt utrymme att göra reformer. Men enligt ryktena så går ju förhandlingarna mellan Tories och Libdems bra, och vi får väl hoppas på att de ryktena talar sant.

Om Vänsterpartiet, marxismen och verkligheten

Vänsterpartiet har haft kongress; en återkommande tillställning som främst av allt präglas av kollektiv verklighetsflykt i ordets allra sämsta bemärkelse. Och i år liksom mången gång förr hyllades de gamla husgudarna, av vilka Karl Marx gissningsvis är en av de gudomligaste. Partiledare Ohly passade till och med att låna uttrycket "Av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov" av Marx. Det är möjligen upprörande i sig. Men kanske borde väljarna bli än mer konfunderade av hur det där egentligen stämmer med den politik Vänsterpartiet efter kongressen vill driva. Ta kravet på sex timmars arbetsdag som skrevs in i valplattformen till exempel. Hur väl stämmer det med den marxistiska devisen ovan?

Ja, jag behöver inte ens fundera för att konstatera att min förmåga till arbete utan tvekan överstiger sex timmar per dygn. Och jag tror knappast att jag är unik på den punkten. Jag tycker inte att åtta timmar om dagen är något större problem, och jag skulle säkert, mot skälig betalning, kunna tänka mig att knega på några timmar extra utan att fördenskull känna att jag nått gränsen för min förmåga. Och det gör ju att jag undrar vad som egentligen menas. För uppenbarligen anser ju ändå vänsterpartisterna att en stor del av befolkningen i lag ska tvingas att underprestera, vare sig de vill eller ej. Och innebär det i så fall att deras behov är oförändrade, eller ska också dessa kunna minskas i motsvarande grad? Eller ökar de rentav?

Nu är det där ju säkert inte så relevant för Vänsterpartiet. Snarare handlar det väl om att de tror att de är oerhört godhjärtade när de med statens makt i sin hand ska tvinga människor att rätta in sig i ledet och arbeta så länge som Vänsterpartiet vill snarare än att arbeta så länge som de själva önskar. Och det är maktutövandet i sig som är centralt, eftersom statsmakten enligt Vänsterpartiet tycks vara synonymt med godhet. Något som understryks av användandet av det där Marx-citatet. För vem definierar förmågan och behovet? Vid vilken tidpunkt är det objektivt på det sättet att alla verkligen bidrar efter förmåga och får efter behov? Ja ska det inte bli kaos måste en av vänstern sällan definierad överhet göra det. En överhet som tillskrivs förmågan att känna människors förmågor och behov bättre än vad människorna själva gör. Staten med andra ord.

Jag vet inte hur det är med er. Men jag betvivlar statens förmåga att hantera förmågor och behov på ett heltäckande sätt. Det räcker med att se på Försäkringskassans ofullkomlighet att göra var och en tillfreds med livet för att inse att några mirakelkurer för hundraprocentigt rättvis fördelning knappast existerar. Fast det är bara den första frågan. Nästa fråga, som på sätt och vis kanske är viktigast, är om det är önskvärt. Skulle vi ens om det var möjligt vilja bli rannsakade av en överhet var dag för att veta att vi ger vad vi kan och ej tar mer än vi behöver? Vad skulle exempelvis det innebära för den integritet som så många från vänstersidan säger sig hålla så högt? Sedan finns ju alltid den högst realistiska invändningen att i ett samhälle där ingen förvaltar sitt eget och allt är ingens, så finns ingen anledning för någon att ta ansvar för det gemensamma. Följden blir förfall och, hur motsägelsefullt det än kan låta, överutnyttjande av allt som kan utnyttjas, vilket dock totalt sett är mindre än om systemet vore ett annat.

Slutsatsen blir trots de betydande textmassorna jag vid det här laget producerat att Vänsterpartiets politik inte håller. Likväl riskerar vi att bli påtvingade den politiken om det vill sig illa den 19 september.

Måtte det bli olagligt med sympatiåtgärder

Utan att lägga mig i sakfrågan måste jag säga att jag blir lika upprörd varje gång jag läser om att det ska bli sympatiåtgärder vid konflikter på arbetsmarknaden. Den typen av stridsåtgärder hör verkligen inte hemma i ett civiliserat samhälle. Det är som om polisen utan misstanke om brott skulle fängsla släkt och vänner till brottslingar. Måtte det snart bli olagligt med sympatiåtgärder!

Varför sa hon så?

Jag missade Agenda igår, men tydligen slapp det ur Mona Sahlin att det skulle finnas 7 miljoner löntagare i Sverige. Det är ju en ganska uppenbar osanning. Men varför sa hon det hon sa? Edvin Alam gör i alla fall ett försök att förklara det hela på sin blogg.

Pengavulkan

Guldet blev till sand, brukar man ju säga. I Islands fall försöker man göra tvärtom. Fast inte med sand då, utan med aska. Varje inkomst lär ju vara välkommen för det av krisen hårt drabbade öriket. Och att nu försöka tjäna pengar på den aska som har fått Europas flygbolag att förlora pengar, känns ju lite som en revansch på något sätt. Tänk att de fick en pengavulkan till slut!

Spelmonopol 2.0?

Vad de så kallade rödgröna tycker om spelmonopolet har de inte bestämt sig för än. Men man kan ju gissa. En hint är ju den debattartikel sossarnas spelpolitiske talesman (att dom har en sån är ju humor bara det) skrev på Newsmill förra året. Och en annan hint är ju att Vänsterpartiet är emot allt vad företagande och personlig frihet heter. Och när MP därtill inte tycker att ekonomisk tillväxt, vilket ju företagande förutsätter, är något att stå efter så är ju indicierna ganska övertygande. Nu vet jag inte om det är det är de där tre rödgröna som att upp den här skylten. Men en själsfrände är det alla gånger!

Hjälp från oväntat håll

Datalagringsdirektivet är åter uppe i debatten, och Centerpartiet har ju blivit allt mer ensamt i arbetet för att se till så att direktivet inte genomförs. Efter att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vikt sig för Socialdemokraternas krav på att inte bara införa direktivet utan också gå längre än vad direktivet kräver, så är Piratpartiet våra enda svenska vapenbröder i kampen för att se till så att inte alla svenskars datakommunikation lagras.

Nu verkar det som att det dock kan komma lite hjälp från oväntat håll. Nämligen från Irlands högsta domstol. Denna har nämligen skickat direktivet vidare för prövning i EG-domstolen. Och i och med det tänds hoppet för att datalagringsdirektivet efter utslag också i den domstolen kan komma att bli frivilligt. Det vore en stor och viktig seger! Albin skriver och länkar utförligt om detta.

Cameron flirtar med Libdems

Inte helt oväntat blev de Konservativa segrarna i det brittiska valet. Men de förefaller inte få egen majoritet och David Cameron flirtar nu med Liberaldemokraterna för att sy ihop ett regeringsunderlag. På sätt och vis tror jag att det blev ett ganska bra resultat och chansen finns nu att Liberaldemokraterna kan få vara med i regeringen. För det hör inte till vanligheterna att minoritetsregeringar överlever i Storbritannien. Och chansen att undvika en sådan är alltså att bilda en koalition.

Rysarvalet i Storbritannien

Nu har valet i Storbritannien inletts. Och det verkar bli en rysare. Inget av de tre partierna har haft något direkt tydligt och hållbart övertag den sista tiden. Delvis på grund av att Liberaldemokraternas Nick Clegg gått från klarhet till klarhet i debatten. Och som många andra svenskar hoppas jag så klart på att Liberaldemokraterna kan få ett reellt inflytande. Jag tvivlar på att Clegg kan få chansen att bilda regering, det vore en ärkeskräll.

Ska man prata drömscenariet ur mitt perspektiv, så är jag inte säker på att jag skulle vilja se Nick Clegg bilda regering på egen hand. Kanske vore det bästa om det blev en koalition mellan Tories och Libdems. Men då gärna med Clegg som premiärminister. Fast det är inte heller så troligt. Chansen att koalitionen blir av men med Cameron som premiärminister är däremot fullt tänkbar. Men allt det där beror ju på hur dåligt det går för Labour. Och det avgörs idag, och spääningen stiger eftersom det ännu tycks finnas många osäkra väljare som kan fäll avgörandet i slutändan.

Dags att tagga ner lite

Även om det ofta ser ut att vara värre än det är när det demonstreras och strejkas i Grekland, så är det i nuläget dags för demonstranterna att tagga ner lite. Landet har på egen hand försatt sig i en helt galen kris därför att man unnat sig mer "välfärd" än man haft råd med. OPOch så strejkas det och demonstreras när det inte längre ska vara möjligt att pensionera sig vid 53 års ålder.

SJälvklart står inte alla greker bakom demonstrationerna. Men det vore sorgligt om Europas bild
av demokratiuns hemland plötsligt blev den att det är en bunt lata slarvrar som ställer till bråk så fort man begär att de åtminstone ska arbeta lika mycket som sina grannar. Jag tror inte det gynnar Grekland nästa gång de behöver låna pengar för att klara sig ur en kris.

Vad har det tagit åt unionen?

Vad har det tagit åt Unionen? Nu försöker de utmåla en rad helt vanliga, hederliga, viktiga jobb som tråkiga. Vad är det de försöker säga? Att människor som frivilligt väljer att vara annat än kontorsråttor är sämre människor? Att vi inte ska ha människor i serviceyrken i Sverige? Det här är ett riktigt fördomsfullt och nedvärderande tilltag av Unionen!

Plötsligt leder Alliansen

Albin Ring Broman gör sig lite rolig över det faktum att dagens Demoskopmätning ser riktigt bra ut. Alliansen leder plötsligt. Och Albin har ju all rätt att vara glad.

Vad betyder då de här opinionsmässiga framgångarna som presenteras idag? Troligen kan det hela leda till nya rubriker om ras för Alliansen när det svänger nästa gång. För det tror jag det gör fram och tillbaka några gånger till innan det här är över. Men just nu är det ju jätteroligt att se detta. Det är en riktig energikick rätt in i Alliansens alla valarbetare och sympatisörer.

Och detta är, om något, en påminnelse om att inget är avgjort. Det kommer att vara strid om regeringsmakten ända in i mål.

Alliansen är det bästa regeringsalternativet

Alliansen är det bästa regeringsalternativet, på gott och ont. På gott därför att den nuvarande regeringen med stor reformiver gjort det lönsammare att arbeta och genomfört reformer som gör att det finns fler vägar in på arbetsmarknaden. Ur ett ungdomsperspektiv har man gjort detta genom att bland annat kraftigt sänka kostnaden för att anställa ungdomar. Men Alliansen är det bästa regeringsalternativet på ont i den bemärkelsen att man ännu inte enats om att fullt ut ta bort de hinder som finns för en ungdomsvänlig arbetsmarknad. Man kan säga att Alliansen på den punkten inte är bra nog. Men man är alltjämt det bästa regeringsalternativet eftersom de rödgröna är så mycket sämre.

Följden av ovanstående är att valresultatet blir viktigt, inte bara såtillvida att vi behöver fyra år till med Alliansen vid makten. Valresultatet kommer också att klargöra hur storleksförhållandena blir mellan regeringspartierna. Och storleksförhållandena kommer att ha betydelse för vilken politik som förs. Centerpartiet är det parti som är berett att bland annat se till så att turordningsreglerna i LAS fortsätter sätta käppar i hjulet för ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Och Alliansen är det regeringsalternativ där Centerpartiet ingår. Därmed är det också det enda av de två rimliga regeringsalternativen som man kan sätta sin tro till om man vill se förändringar i LAS.

Med anledning av allt jag skrivit hittills är det hemskt att Grön Ungdoms språkrör är så stolta för att kunna presentera förslag som försvårar ungdomarnas situation. Det perspektivet lyfter också Magnus Andersson i sitt svar till språkrörens debattartikel. Jag tycker verkligen inte att det finns anledning till någon stolthet i de här frågorna i det rödgröna lägret. Snarare borde man uppgivet konstatera att andra saker, som lojaliteten med LO och vetskapen om slagkraften i klasskampsretoriken har högre prioritet än kampen mot ungdomsarbetslösheten.

Den här veckan har Alliansens partiledare varit ute på tågturné, och bland annat besökt min hemstad Örebro. Det har varit viktigt. Och den turnén och allt det goda som gjorts för jobb, för företagande, för miljön, för tillväxt i hela landet och för en hel massa andra saker behöver nu Alliansens gräsrötter ta med sig ut i den valrörelse som nu rullat igång. Det är troligen en sanning att man inte vinner val genom att vila på gamla lagrar. Det som är gjort är gjort, och väljarnas gunst får man i första hand för vad man vill göra. Men för alla alliansare som ska ut på gator och torg och kämpa sig fram emot ännu en valseger är det viktigt att känna stoltheten över de fyra år som gått. Klarar man det (och för att göra det är det viktigt att insikten om detta finns också i partiledningarna) så tror jag att chansen för att Alliansen blir omvald är stor. För det man minns av valrörelsen 2006 är att vi alla trodde att det skulle gå, vi kände sånt driv och sådan motivation att vi var oslagbara. Kan den känslan infinna sig på nytt när det är dags att ställa sig på barrikaderna på allvar så är hälften vunnet.

Därtill kommer så klart allt annat som påverkar opinionsläget i en valrörelse. Men jag gissar att det är saker man inte behöver påminna våra fyra partiledningar om.

Därmed blev detta inlägg också mitt inlägg i veckans bloggdebatt!

Nytändning för Alliansen idag

Denna dag har varit en riktig nytändning för Alliansens vallokomotiv, om man nu får vara lite vitsig. De fyra partiledarna i Alliansen gav sig nämligen ut på tågturné i morse. Och nu ska de besöka en rad städer. Under dagen passade de dessutom på att lämna några vallöften. Och löftena handlar om en markering mot en rödgröna. Det är nio saker som man lovar att inte göra. Att det inte ska bli dyrare att anställa unga är givetvis det i mitt tycke viktigaste löftet. Med den ungdomsarbetslöshet vi har vore det vansinne att göra förutsättningarna sämre för ungdomar.

Det ska sägas att jag och Centerpartiet gärna skulle se att regeringen gjorde ännu mer, exempelvis genom att öka rörligheten på arbetsmarknaden genom att luckra upp turordningsreglerna. Att göra det lättare att få ett jobb, vilket det skulle leda till, är dessutom en trygghetsreform eftersom man minskar risken för långtidsarbetslöshet – och då inte enbart i ungdomsgrupperna. Men samtidigt måste man konstatera att de konstnadsminskningar när det kommer till anställning av unga som regeringen genomfört är en grundläggande förutsättning för att vi ska kunna gå vidare och bekämpa ungdomsarbetslösheten. Vill man läsa mer om dessa frågor kan man också ta en titt på den unga alliansens sida. Där finns ett hundradagarsprogram för fler i arbete.

Det man kan konstatera från och med nu är att det kommer att vara ganska tydligt att två huvudalternativ finns i valet. Och jag gissar att det kommer att gå ganska hett till i debatten. Fast än så länge har fokus varit mer på att det ska drabbas samman än på att det ska bli tydliga klargöranden. Och det ligger ändå en del i dagens debattartikel på DN debatt. Jag skulle gärna se att väljarna under de kommande månaderna fick chansen att få mer kött på benen inför den 19 september. Och då är det inte säkert att det är en dålig början att Göran Persson inte längre leder Socialdemokratin. Mona Sahlin har ändå större ambitioner när det kommer till saklighet än vad Persson hade. Det gäller bara att hon inte släpper fram Thomas Östros för mycket. Å andra sidan kanske man som Alliansvän ska hoppas på att Östros får fortsätta gå på. Jag är inte övertygad om att han bidrar till att ge de rödgröna ett sympatiskt intrtyck.

Johan Hedin skriver för övrigt om vad han tycker om regeringens "inte-löften" på sin blogg.

Min lergubbe

Jag tänkte jag skulle göra som dom, så detta är min lergubbe! Puss på er sossar!

Östros och Baylan: Fördöm eller håll käften!

Toblerone, toblerone, toblerone. Jag känner att det är fritt fram. Dels var ju Mats Odells utfall mot oansvariga och ofinansierade statliga utgifter ganska motiverat, och chokladmärket i fråga associerade trots allt till handlingar som har med oacceptabla utgifter att göra. Att det sedan var lite retsamt var ju klart. Men med tanke på att socialdemokrater tidigare gjort varulvsteckningar av Fredrik Reinfeldt och sagt att man bör spöa upp kvinnliga fullmäktigeledamöter så känns ju det där med en lite smådryg kommentar om toblerone ganska oskyldigt. Och oskyldigare blir det med tanke på vilken vidrig retorik som förekommer på vänstersidan.

Jag tycker att Thomas Östros och Ibrahim Baylan ska gå ut och kraftigt fördöma både Mikael Wiehe (som sjunger om att hänga och stycka borgerligheten) och den S-mäkta toppkandidat som jämför Reinfeldt med kvinnomisshandlare. Annars bör herrarna Östros och Baylan för evigt hålla käften!

PS 1. Östros ombeds dessutom sluta ljuga. Bland annat om bensinskatten! DS 1.

PS 2. Kan undra hur Wiehe skulle reagera om man sjöng en truddelutt om att stycka honom? Men han bör ju vara glad att han lever i ett "borgerligt" samhälle. Motsvarande samhällskritik i ett land styrt efter hans egna principer hade av allt att döma lett till dödsstraff, måhända hängning och styckning? DS 2.

Förslag för företagsammare ungdomar

Måste ju förresten passa på att länka lite till de förslag med vilka Centerpartiet och Annie Johansson avslutade april månad. Det är ett paket av förslag som handlar om att stärka entreprenörskapet hos unga. Och i dessa tider när ungdomarna drabbas extra hårt på arbetsmarknaden är det verkligen viktigt att göra företagandet till ett alternativ. Och det kan dessa förslag bidra till. Särskilt viktig upplever jag att riskkapitalfrågan är. Svårigheter att få tag på kapital hör till de saker som placerar unga, som haft kortare tid på sig att skaffa pengar och kontakter, i en särställning. Därför kan mikrolån och riskkapitalavdrag vara till stor hjälp. Samtidigt är det viktigt att också tidigt ge bilden av att företagande är ett alternativ jämställt med arbetstagandet. Endast så kan vi fullt ut stimulera jobbtillväxten – eftersom det ju är i företagen de nya jobben skapas. Och då så klart främst i de mindre företagen. Därför är också en satsning på Ung företagsamhet viktig och bra.

Även Helen Törnqvist har bloggat om de här förslagen och den turné som Annie Johan ska företa.

Ett förslag designat för att passa retoriken

Så har då de rödgröna presenterat sitt budgetförslag, och mer än något annat är det en retorisk uppvisning, för man kan ju fråga sig vad man rent politiskt vill uppnå.

Det är jättelätt att ställa sig och säga till dem som tjänar lite mindre att det är hemskt att den som tjänar mer fått större skattelättnader i kronor och ören. Men så länge vi har en rättvis beskattning så är det effekten av procentuella skattelättnader. Och frågan man kan ställa sig är ju vem som är betjänt av att extra skattepengar från den som tjänar lite mer kommer staten till del. Den som tjänar lite mindre får ju faktiskt inte mer av det. Däremot blir följden av ett större skatteuttag att det finns mindre pengar ute i samhället, mindre pengar att investera, och mindre pengar att tjäna för den som imorgon kanske borde anställa någon. Kanske är det du eller jag, eller någon vi känner som en vacker dag förblir arbetslösa på grund av detta?

Givetvis är det så att staten behöver skatteintäkter. Men mot bakgrund av att Sverige ligger i topp i världen när det gäller skattesatser så behöver man knappast oroa sig för att det är ett problem för vår del att vi har för låga skatter. I många kommuner brukar man ha som målsättning att tillhöra genomsnittet av svenska kommuner i skatteuttag. Men på nationell nivå vore det en revolution om målsättningen blev att tillhöra genomsnittet bland världens länder i skatteuttag. På sätt och vis kan den svenska välfärdsmodellen motivera varför vi har högre skatt än många andra. Men omständigheterna gör också den socialdemokratiska kritiken mot svenska skattesänkningar ganska absurd. Det blir lite som om man skulle oroa sig för vattennivån i Vänern om någon fyllde en tillbringare i Kristinehamn.

Såg på Agenda igår att skillnaden mellan regeringens genomförda skattelättnader och de rödgrönas förslag på "återställare" bara är ett par miljarder. Och det gör ju Thomas Östros brösttoner än mer löjeväckande. Han kan fråga sig hur "Ökade klyftor minskar arbetslösheten" hur mycket han vill. Han är lika mycket bov själv i så fall. Men faktum är ju att kapital i rörelse skapar jobb, och faktum är att det blir fler i arbete när det lönar sig mer att arbeta. Det är liksom beprövad kunskap. Och om Östros inte tycker att verklighet och forskning och sådana petitesser är så viktigt, ja då får man verkligen hoppas att han aldrig får chansen att bli finansminister.

Men man kan väl säga ungefär som så om de rödgrönas förslag, att det de kommer att åstadkomma vid en jämförelse med regeringens budget är högre skatter, högre utgifter och ett avskaffat rutavdrag. Och om det är genom sämre ekonomi och fattigare människor Östros tror att vi får fler jobb, ja då är han ute och cyklar. Bara med det avskaffade rutavdraget slänger han ju 11 000 jobb direkt i sjön.

Jag har så svårt att se något annat än att det är makten som står på agendan för Östros. Det rödgröna förslaget är designat för att lätt kunna paketeras i vulgärretorik, medan de politiska effekterna blir sämre ekonomi och högre arbetslöshet. Skulle S, V och MP mena allvar med att åstadkomma jobb skulle de väl ändå försöka föreslå något som ger annat än dämpande effekter på jobbtillväxten. Sedan är det såklart så att halvmesyren till återställare inte kommer att kunna förhindra varenda potentiellt nytt jobb när ekonomin återhämtar sig efter krisen. Däremot vet vi ju ungefär hur illa Socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik brukar fungera i högkonjunktur. Skillnaden gentemot Allianspolitik är sisådär 160 000 jobb.

S skyltar med sin oförmåga

Det är ganska mycket ironi när det kommer till Socialdemokraterna just nu. Inte bara det att deras ungdomsförbund har en tidning som heter frihet. Deras kampanj heter möjligheternas land trots att hela politiken går ut på att frånta människor möjligheter och placera alla i samma serietillverkade villa, med samma inkomst och troligen samma kläder. Dessutom skyltar man ju med sin oförmåga när man antar "tillväxt sedan 1889" som slogan. För trots att de haft makten under majoriteten av åren som gått sedan de bildades har det alltså varit tillväxt. De har, trots idoga försök, inte lyckats avskaffa den. Nu när de har Lars Ohly i bagaget tvivlar jag dock inte på att de har goda möjligheter att lyckas.