CUF väger upp bilden av sommarjobben

SSU berättar varje år om sin kartläggning av sommarjobben i kommunerna. CUF och Magnus Andersson har nu vägt upp bilden man får från SSU och visar att sommarjobben både är betydligt fler och mer välbetalda i näringslivet. Det tål att sägas. Det vore hemst om vi levde med bilden att den offentliga sektorn var den sektor som hade det huvudsakliga ansvaret att ge oss jobb och försörjning. Den synen är ju till och med ganska farlig, i synnerhet för den offentliga sektorn...

Läs vad Magnus skriver på sin blogg och på Politikerbloggen.

Jag bloggar på jämställd.se

I dag har jag gjort mitt första blogginlägg på jämställd.se, där jag med jämna mellanrum ska skriva några rader framöver. Det känns jätteroligt att få tränga ner lite mer i jämställdhetsdebatten. Här på bloggen så är ju antalet tänkbara bloggämnen nästan oändligt, varför det känns skönt med lite tematiskt styrning. Även om också jämställdhet kan innefatta en hel del olika saker.

Hur som helst lyfter jag i mitt blogginlägg om makt och om hur vi ser på kvinnor när de hamnar i ledarpositioner. Bland annat till följd av att Finland nu fått sin andra kvinnliga statsminister. Trevlig läsning!

Inte mer överens än de var tvungna till

Vaknade till den egendomliga nyheten att de tre vänsterpartierna enats om EU-politiken. Insåg senare att de visserligen är överens om EU, men att kalla det för politik är att överdriva.

Vad är de överens om då. Ja, att EU finns, ska få finnas, och att EU också kan pyssla med saker. Utrikespolitik och sådant (man kan läsa de punkter de kommit överens om här). Men därutöver måste jag säga att överenskommelsen som EU-politik betraktat är ganska andefattig. Visst, det finns lite sakpolitik, men det som i slutändan gör att det faller platt och ger mycket liten vägledning om de rödgröna prioriteringarna är den totala avsaknaden av en vision. EU är inte något de vill tänka stort kring (vare sig som ett starkare eller svagare samarbete) och alltså vet vi inte vad de egentligen tänker på några års sikt.

Självklart är andningen från en del socialdemokratiska höjdare något mindre plågad nu när de lyckats få Ohly att krypa till korset och gå med på att EU kan få finnas. Och det unnar jag dem. En V-dominerad EU-politik hade varit ett dråpslag för varje ambition att bedriva utrikespolitik vid ett eventuellt maktövertagande. Men jag kan inte säga att vänsteralternativet är mycket mer lockande för det. För vilken politik de i förlängningen vill föra är som sagt alltjämt ovisst. Däremot ställer DN:s ledarsida den berättigade frågan vilken kraft som kan finnas i det missnöje vi troligen lär få se från vänsterpartister och miljöpartister ute i landet. Jag tror att det kan bli kämpigt för språkrör och V-ledare den närmsta tiden. För detta lär inte kunna betraktas annat än som en förhandlingsseger för Socialdemokraterna. Jag tycker så klart att det var skönt att S klarade av att hålla de två andra stången någorlunda i den här frågan. Men priset blev att de inte kom överens om mer än de var tvungna till. Och det kan också ställa till det.

Trevlig midsommar!

Ja då så! Då ska jag ta och fira midsommar i Ångermanland igen. Och därmed så ber jag att få hälsa alla som tittar in här en trevlig midsommarhelg! Jag är väl tillbaka vid tangentbordet om några dagar igen.

Förslag som detta måste bekämpas

Europaparlamentarikern Nessa Childers, socialdemokrat från Irland, vill nu att EU ska lagstifta om Facebook. Hon jämför människors närvaro på fejjan med spelberoende. Men det vore rimligare att kalla henne för förmyndarberoende eller lagstiftningsberoende. Varför ska socialdemokrater världen över ha så stor förkärlek för att ge sig in och stifta lagar över människors privatliv?

I det här fallet kan man kanske skratta åt det. Men det är ett tecken på att det finns risker som frihetliga krafter måste hjälpas åt att bekämpa. Vi kan tillåta låta lagar och regler styra varje sekund av våra liv. Allra helst inte med europeisk lagstiftning.

Det mest skrattretande med Nessa Cilders är i det här fallet att hon har en widget på sin hemsida där vi uppmanas att följa henne på Facebook. Hon kanske skulle fundera på att föregå med gott exempel...

Annie ger svar på tal

Annie Johansson ger sig nu in i företagardebatten på Newsmill. Och hon ger Göran Greider välbehövligt svar på tal. Greider tyckte ju mellan raderna att företagare mer eller mindre bör betraktas som mafiosos och att företagandet bör minimeras så att skatteintäkterna kan fås från...? Ja vad vet jag inte, men arbete lär det inte vara.

Det är viktigt att vi inte låter oss luras in i en socialistretorik som skapar splittring och konflikt mellan människor och i förlängningen riskerar både demokrati och välfärd. Nya företag ger nya jobb, det sambandet är tydligt. Det är i de mindre företagen som möjligheten till nya jobb i stora antal finns. Och nyföretagandet ökar dessa möjligheterna ytterligare. Det värderingsskifte som Annie Johansson tar upp är därför mycket viktigt. Nu gäller det att fortsätta arbetet med att göra det möjligt för så många som möjligt att lämna utanförskapet och en möjlighet att stå på egna ben, pröva sina vingar och förverkliga sina drömmar. Det gäller att ge drömmen en chans helt enkelt.

Lycka till med upproret!

Vi vet alla att Vänsterpartier i alla färger försöker sprida bilden av rut-avdraget som ett avdrag som bara gynnar de rikaste. Fast med tanke på hur de tidigare definierat rika så kan man ju undra om man över huvud taget ska bry sig om deras försök att piska upp en allmänt hatfull stämning i samhället.

Nåväl. Ganska mycket tyder på att rut-avdraget gett helt vanlig människor en chans att få hjälp att lägga livspusslet. Samtidigt har detta avdrag gjort det möjligt för tusentals att få ett jobb. Vilket ju i allra högsta grad gynnar människor som i allt väsentligt inte bör anses tillhöra någon "överklass". Därmed har det lett till nya skatteintäkter som vi kan använda för att göra saker och ting bättre för dem som behöver det. Och ytterligare skatteintäkter har vi fått genom att svarta jobb genom rut-avdraget blivit vita. Ska man ta upp ytterligare fördelar med avdraget så är det att det plötsligt öppnat vägar till företagande inom tidigare från affärsmöjligheter diskriminerade "kvinnobranscher". Så, allt motstånd mot rut-avdraget är så som jag ser det, mot bakgrund av dess effekter och förtjänster fördomsfulla och direkt dåliga för alla, och kvinnor och mindre bemedlade i synnerhet.

Några av dem som sett att rut-avdraget är bra är så klart dem som kunnat skapa företag och nya jobb tack vare avdraget. Åsa Malmborg är en sådan. Hon är företagare i branschen. Hon har sett att de flesta av hennes kunder är helt vanliga människor. Och till värn för sina anställda och sin verksamhet har hon startat rutupproret för att stärka motståndet mot Vänsterpartiernas planer på att avskaffa rut-avdraget. Det är bara att önska henne lycka till i hennes kamp.

Vad är arbetstid?

Att Socialdemokraterna kräver rätt till heltid är varken nytt eller förvånande. Men det skvallrar om samma förlegade och gammalmodiga syn på arbetstid som Vänstern och Miljöpartiet har när de vill sänka arbetstiden.

För vad är arbetstid? Vad är heltid? Ja arbetstiden är den tid vi jobbar, men att säga att samma tid är arbetstid för alla och sedan ska man ställa upp i snörräta led och rätta sig efter vad som är politiskt beslutat och därmed per definition lagom och riktigt – ja, det är ju helgalet. Vi är olika och vi ska arbeta olika mycket så enkelt är det.

Låt parter, arbetsgivare och arbetstagare komma överens, ta bort den politiska styrningen. Låt småföretagare och konstnärer lägga den tid de vill på sitt arbete. Låt ungdomarna konkurrera genom flexibilitet. Var inte så trångsynta. Arbetstidens tid är förbi, leve arbetstiden!

Green(s) hemska syn på journalistiken

Socialdemokraterna är ett parti som anser sig vara ett med både folk och stat: alla andra majoriteter än S-majoriteten är undantag och tveksamma ur ett demokratiskt hänseende. ATt det är på det viset syntes bland annat på Politikerbloggen igår, där Monica Green som är riksdagsledamot för Socialdemokraterna försökte påskina en högervridning bland journalisterna. Men hennes slutsats är pinsam. Alla undersökningar av partisympatier i journalistkåren visar att hon har fel. Jättefel. Helt otroligt jättefel. Journalistkåren består till förkrossande majoritet av vänstersympatisörer.

Då kan man ju fråga sig vad det är som har hänt eftersom Monica Green upplever att journalistiken har vridits åt höger. Ja för det första har vi en borgerlig regering. Det vore konstigt om det inte ledde till en viss bevakning av vad de borgerliga partierna gör, inte minst i uppgiften att leda landet. Att det sedan blir en nyhet att regeringspartierna gjort en närmast osannolik upphämtning i opinionen är självklart. Särskilt som den är smått unik i en historisk jämförelse och kan utläsas i nästan varje opinionsmätning.

Att det skulle vara minst lika stort att två partier skulle ramla ur riksdagen, som Green skriver, är ju en högst tveksam slutsats – om inte ett till synes lögnaktigt uttalande. Visst, det är Socialdemokratiskt önsketänkande, men jag är ledsen Monica Green. Ditt partis storhetsvansinne är inte ledande för nyhetsvärderingen. Faktum är att det är en mycket liten andel av undersökningarna som just nu tyder på att något av riksdagspartierna hamnar under fyra procent. I den SCB-undersökning Green själv använder för att påvisa att det som hänt efter den mätningen aldrig hänt, så är det inget riksdagsparti som är under spärren.

Sedan avslutar Monica Green med att säga att journalisterna borde sprida allehanda S-propaganda. Som att utanförskapet ökat med 70 000 under mandatperioden. Jo tjena. Då kan de väl lika gärna toppa resten av löpsedlarna fram till valet med "rösta på S" rätt och slätt? Och det vore ju så klart uotomordentligt objektivt av journalisterna. Något borgerligt löfte om sänkt bensinskatt fanns inte heller 2006. I det avseendet är det helt och hållet en ren lögn från Monica Green. Det var Kristdemokraterna som ville sänka bensinskatten. Så talet om oberoende i debattartikeln kan inte vara annat än en läpparnas bekännelse. Hon skriver ju hur hon vill att det ska vara. Och det hon beskriver är ingen oberoende journalistkår. Hon anser att de medier som inte ogenerat sprider hennes lögner är högermegafoner. Bara för att det för stunden går lite dåligt för hennes eget parti.

Jag skulle sannerligen inte vilja leva i ett samhälle där Monica Greens syn på journalistik var gällande. Och kanske skulle jag inte behöva oroa mig för det så länge. För med den synen skulle gissningsvis utvecklingen gå utför ganska fort. Börjar man, likt Green, vilja göra journalisterna till politiska hovlakejer åt ett parti så brukar det vara ajöss med både demokrati, pressfrihet och säkerheten för journalisterna ganska fort.

Elias Giertz hör också till dem som bloggar om detta.

Bättre test i DN

Jag har ju tidigare skrivit en del om partitestet i Svenska Dagbladet. Dagens Nyheter har nu ett liknande. Och om man jämför med vad jag brukar bli och vad jag är så är det klart bättre. Jag brukar bli Centarpartist. Jag är Centerpartist. Och i DN:s test blev jag Centerpartist. Så det känns ju ganska rimligt...

SVT är inte vilket företag som helst

Har funderat lite över bråket mellan SVT och nyhetsbyråerna som uppstod kring sändningarna av det kungliga bröllopet i helgen. Och till en början när man bara fick höra SVT:s förklaring (att nyhetsbyråerna krävde att få ta över ägandet av hela rasket) så lät det rimligt att SVT sa ifrån. Men SVT mörkade sanningen. Det det handlade om var klipp till priset av 10 000 kronor per 90 sekunder. Och det gör att det blir en lite annan sak.

Det handlar visserligen inte i första hand om pressfrihet som de utländska kombattanterna menar, och jag ifrågasätter inte ett företags vilja att tjäna pengar på det man säljer. Men SVT är inte vilket företag som helst. De är ett semi-statligt företag som ska agera i "folkets tjänst". Sålunda bör det kanske vara i SVT:s syfte att göra svenska begivenheter välkända och spridda till Sveriges fromma. Snuskigt med pengar kan de gott tjäna den dag de blir ett företag som alla andra. Vilket å andra sidan vore en rimlig utveckling.

Ja

Det har blivit en ny dag redan. Men låt oss leva i tron att det fortfarande är bröllopsdag för den, och sedermera de, kungliga högheterna. Och praktiskt sett är det ju så. I skrivande stund pågår fortfarande bröllopsfestligheterna mellan kronprinsessan och hennes älskade prins Daniel.

Detta är inte ett tillfälle att hårdhänt ge sig in i en debatt om monarkins för- och nackdelar. Dock kan man reflektera över vad vi har och om vi bör fortsätta som konstitutionell monarki. Och ställs frågan till mig svarar jag som deras kungliga högheter kronprinsessan Victoria och prins Daniel gjorde på en viss fråga i Storkyrkan: Ja.

Det finns saker med en monarki som för mig som principiell varelse är svåra att bära. Givetvis. Att ärva statschefstiteln är högst tveksamt med demokratiska ögon. Men. Och detta är ett stort: men. Fördelarna överväger. Orsaken är vårt demokratiska statsskick där folket väljer sammansättningen av beslutsfattarna i riksdagen. För med den grunden kan dylika principiella överträdelser av ringa politisk betydelse accepteras utan att man som frihetsälskande demokratifunamentalist känner att vår rimliga ordning hotas.

Det som i min mening gör den svenska monarkin till något vackert och värt att bevara är vår resa från envälde till mångvälde. Vår fredliga resa från monarki med en enväldig monark till en tillvaro som ett av världens mest demokratiska och fria länder utan blodspillan. Vi har undvikit revolutionen och anammat överenskommelsen som väg mot demokratin. Därför – för den ömsesidiga respekten mellan folkvalda och kungahus – är vårt kungahus unikt och värt att hedra som representant för fredlig förståelse för ett lands utveckling i, och inte med, tiden.

Mitt enda verkligt överlagda inslag i debatten om det svenska statsskicket är en länklista som visar att den uppmärksamhet vi svenskar får genom ett hov och genom att tillhöra en konstitutionell monarki endast svårligen kan överträffas av andra statsskick. Denna uppmärksamhet har inte ens de framgångsrikaste svenska PR-byråernas frontnamn kunnat drömma om. Detta är unikt.

Politiken (Danmark)
Berlingske tidene (Danmark)
VG (Norge)
Aftenposten (Norge)
Hufvudstadsbladet (Finland)
Morgunbladid (Island)
Visir (Island)
Frankfurter Allgemeine (Tyskland)
Spiegel (Tyskland)
Die Welt (Tyskland)
Bild Zeitung (Tyskland)
Berliner Zeitung (Tyskland)
Aljazeera (Världen)
News (Australien)
Herald sun (Australien)
The Age ( Australien)
AD (Nederländerna)
De Telegraf (Nederländerna)
Nederlands Dagblad (Nederländerna)
De Standaard (Belgien)
De Morgen (Belgien)
Nieuwsblad (Belgien)
La Libre (Beligien)
Express ( Storbritannien)
The independent (Storbritannien)
Washington post (USA)
Los Angeles Times (USA)
El Pais (Spanien)
Le figaro (Frankrike)
La Republicca (Italien)
La stampa ( Italien)

Och detta är en bråkdel.

Leve brudparet!

C-förslag ger fler jobb

Sänkt restaurangmoms kan ge 15 000 nya jobb. Det visar nu Handelns utredningsinstitut i en utredning. Och därmed är det andra dagen i rad som välgrundade källor ger Centerpartiet rätt. Vi vill ju sänka tjänstemomsen, och det skulle alltså kunna leda till att vi får fler jobb i Sverige. Vidare kommentarer känns lite överflödiga för tillfället.

Eller ja, inte om man heter Göran Greider. Han tycker att det borde finnas färre jobb. Och allra helst också färre företagare. Han drar sig inte för att insinuera att företagande i grunden är skumraskverksamhet. Det är ett förfärligt debattinlägg som ytterligare är ett tecken på vänsterns vilja att göra samhället jämlikare genom att göra oss alla så fattiga som möjligt. De använder gärna ordet välfärd, men de drar sig inte för resonemang som skulle leda till att välfärd blir en omöjlighet. Och visst kan man kanske hävda att det är rättvist om alla svälter. Men bra är det väl knappast?

Göran Greider borde faktiskt be Sveriges alla hundratusentals hederliga företagare om ursäkt efter sitt utfall.

Och hans kritik om att företagande inte leder till tillväxt. Ja det är ju bara dravel, så det behöver knappt ens diskuteras. Man kan ju undra var Sverige varit idag om vi inte tillåtit företagande. Volvobilar hade vi inte kunnat sälja, och man hade fått hoppats att man bott på landet så man själv kunde fånga något att äta, eller så man fick ett skinn att byta mot en matbit.

Albin Ring Broman hör till dem om bloggar om Greiders artikel.

Alliansens vinnarskalle tillbaka?

Det känns som ett gott tecken att Alliansen börjar vara lite kaxig igen. Efter en mandatperiod av tvivel så börjar vinnarskallen krypa fram och man tar upp debatten mot de rödgröna som nästan aldrig förr. Dagens hundra frågor till de tre rödgröna är ett ypperligt exempel.

SCB:s mätning härom veckan var möjligen lite smolk i glädjebägaren för borgerligheten efter några veckor av frisk medvind. Men jag tvivlar på att det finns skäl för att låta sig nedslås. Vinden har tilltagit sedan SCB-mätningen gjordes, och med nyvunnen debattlusta tror jag det kan vara ny blåst på väg, för att hålla sig till vädermetaforen.

Vad som händer i valet blir sannerligen spännande. Jag tror sällan det varit så här ovisst. Statsvetarna kliar sig i huvudet över tendenser som nästan aldrig synts tidigare. Och givetvis beror det på att det svenska politiska landskapet och politiska klimatet förändrats med tiden. Gamla tiders förutsägbarhet på grund av människors arbetaridentitet eller känslor av att tillhöra andra kollektiv är snart ett minne blott. Och det gör också att det bli mycket svårare för partier att veta hur de ska lyckas. Å andra sidan så kan lyckosamma valrörelser troligen bli klart mer utslagsgivande med denna utveckling.

Personligen känner jag att Alliansen har goda chanser att göra en bra valrörelse, och jag känner att man faktiskt kan vissa. Och den vetskapen är nödvändig om man ska vinna. Men att vara för säker på att man gör det kan vara lika farligt som att ha gett upp. Så att det är ovisst, det är nog bara bra.

Forskningen ger oss rätt

Det spelar ju ingen större roll hur ofta man har rätt, SSU lär man inte kunna övertyga ändå. Men igår stod det återigen klart att forskningen håller med mig och Centerpartiet om att höga ingångslöner är ett problem om man vill ha låg ungdomsarbetslöshet. Och tänka sig, Sverige har höga ingångslöner och hög ungdomsarbetslöshet. Och det är mycket mycket värre än att man får ordentliga löneförhöjningar efter något år på sitt första jobb.

Dessutom så har ju Centerpartiet sedan tidigare, i november förra året rentav, visat att ungdomarna håller med oss. Ungefär nio av tio ungdomar skulle kunna tänka sig att ta lite lägre lön om det innebar att de fick ett jobb. En siffra som i sig motsäger all ryggradsargumentation från medelålders politiker om att det inte är något fel på svenska lagar eller svenska ingångslöner, utan att det är ungdomarna det är fel på. De är snarast en felaktig argumentation.

Returbiljett?

Någon tur kan knappast en röd biljett ge. Men retur ligger ganska nära till hands. Med vänsterpartiernas förslag ser vi ut att vara på väg tillbaka till den politik vi hade med Göran Persson. Ni vet den politik som ledde till krissiffror i arbetslöshetsstatistiken även i goda tider. Fast det är klart, med Lars Ohlys inflytande blir returbiljetten ännu rödare. Så den kanske rentav tar oss tillbaka till tiden före murens fall, eller ryska revolutionen. Nej, bättre då att låta returbiljetter av det slaget bli returpapper och ta turen med Allianståget mot framtiden. God tur!

Skattebetalarna blottlägger Östros lögner

Skattebetalarna kom i veckan med en rapport som ställer hela Thomas Östros på ända höll jag på att säga. Hur som helst visar de metodiskt hur Östros och Socialdemokraterna vänder och vrider på verkligheten för att få Allianspolitiken och jobbskatteavdraget att framstå på ett sätt som saknar täckning i verkligheten. Att det inte varit någon precisionssänkning av skatt för de rikaste är ju rätt självklart, men Skattebetalarna gör det möjligt för oss att se det i reda siffror. 1,3 procent av skattesänkningarna har gått till miljonärer, vilka ju enligt Östros typ har fått alla skattesänkningar och halva kungariket. En stor eloge till Skattebetalarna för att de blottlagt Östros lögner! Den överväldigande majoriteten av skattesänkningarna har gått till vanliga människor som du och jag.

Ungdomar vill ha avtal, inte lagar

Jag har ju skrivit om Elias Giertz några gånger vid det här laget. Och igår var han ute i debatten igen. Det var på en rapport från Arbetsförmedling och de rödgrönas och vänsterns politik för ungas arbetsmarknad. Och jag vill återigen puffa lite för Elias. Framför allt tar han upp en viktig sak, och det är ungdomars syn på arbetsmarknaden. Det skiljer nämligen ganska mycket mellan den syn dagens unga har och den som, gårdagens gamla höll jag på att skriva, men jag menar LO och Socialdemokratin. För de sistnämnda är lagstiftning modellen för arbetsmarknad, lagstiftning och snåriga regler som gör att den som en gång fått ett jobb varken bör eller kan lämna jobbet om man vill vara rädd om den trygghet man förvärvat. För dagens unga är vägen till ett jobb det viktiga, och då är rörlighet och lagar om att man inte ska få sparken om man jobbat länge mindre ingen big deal. För ungdomar känns frivillighet och avtal som ett bättre sätt att hantera det hela än lagstiftning. Och det är i sin tur, för det borgar för att vi trots allt får förändringar till stånd en vacker dag.

Idag är det Lars Ohly som är den danske tyrannen

För någon valrörelse sedan drev Vänsterpartiet i Degerfors linjen att om man fick makten så skulle man dra igång det då slumrande järnverket på orten. Det är ju så klart en helt absurd valfråga. Det är över huvud taget en absurd politisk fråga.

Sedan vänsterpartisterna i Degerfors gick till val på att göra sig själva till bruksdisponenter på skattebetalarnas bekostnad har en del hänt. Järnverket har fått nytt liv, men inte är det på grund av att Vänsterpartiet tagit över verksamheten eller genom att man med politiska beslut tvingat fram en satsning. Vänsterpartiet har faktiskt inte ett jota att göra med att järnverket fick nytt liv för några år sedan.

Nu rapporterar Nerikes Allehanda om nya satsningar vid Degerfors järnverk. Outokumpu ska investera 104 miljoner euro i anläggningen. Det blir i runda slängar en miljard svenska kronor. Och det är fantastiskt roligt! Men det är också här som vänsterns verkligt stora blinda fläck blir tydlig. Det är nämligen inte kommunpolitiker, riksdagspolitiker, eller några andra politiker heller för den delen, som ger liv åt företag och industrier. Man kan visserligen erbjuda goda förutsättningar från politikens sida, men mer än så kan man faktiskt inte ta hand om. Resten är upp till de som ska sätta sina egna pengar på spel, oavsett om det är som aktieägare eller som anställd eller förtroendevald i företagen. Det är företagarna, med stora som små verksamheter, som gör skillnaden. Och de gör den för att de tror att de har något att tjäna på det. Ibland, för att inte säga oftast, handlar vinsten om pengar. Men andra gånger kan det helt enkelt bara handla om att kunna bedriva en verksamhet man brinner för samtidigt som man lyckas hanka sig fram ekonomiskt. Ändå är det vinst, eller som Lars Ohly uttrycker det i den stora intervjun i Dagens Nyheter nyligen, girighet, som Vänsterpartiet ägnar sin tid åt att bekämpa. Och visst finns det exempel på när man gör sig skyldig till olagligheter för att sko sig, men det är varken vad jag eller Lars Ohly pratar om. Vi pratar båda om möjligheten att göra goda affärer och ta de risker detta kräver. Ohly är emot, jag är för.

Lars Ohly säger också att rikedom uppstår på andra människors bekostnad. Jag frågar mig på vems bekostnad Degerfors järnverk nu kan fortsätta vara en viktig arbetsgivare under överskådlig framtid. Jag undrar också hur han kan missa det faktum att hans politik faktiskt i allra högsta grad går ut på att förändra samhället på bekostnad av en väldig massa människor som ska finansiera hans satsningar, hans förstatliganden, hans likriktning av mänskligheten. Han må tycka att de som betalar har råd med det, men han kan knappast säga annat än att det finns många som ska stå för notan om han kommer till makten. Alla utom fotbollsproffsen möjligen.

Elisabeth Thand Ringqvist och Kent Persson är två av alla dem som tagit upp det Lars Ohly i nämnda intervju säger om fotbollsspelare. I det avseendet är det önskvärt med lägre skatter och högre löner för att de som har råd ska kunna förlusta sig på läktarna runtom i vårt avlånga land. Med Ohlys logik som grund vill man gärna ställa frågan: vilka sjuksköterskor och städare ska betala för det stöd han vill ge till professionella idrottare i en av världens mest kommersiella idrotter? Och när Ohly sedan återinfört förmögenhetsskatt och fått sin aktieskatt på plats, och allt kapital försvunnit ur landet, vem ska då se till att fotbollsklubbarna har möjlighet att betala de löner som efterfrågas? Staten kanske? Vi skattebetalare? Återigen sjuksköterskan och städaren?

Det värsta med vänsterpolitiken framträder kanske egentligen i ett större perspektiv. För när tumskruvarna vrids åt om befolkningen, så dör kraften i det fria samhället successivt ut. För varje insats man gör, gör man ständigt för någon annan. Och ja, jag tror att människor mår bra av att göra gott för andra. Men inte genom tvång, statligt tvång. Faktum är dessutom att mycket av det vi gör för oss själva är bra för andra. Vinsten i det egna företaget kan leda till anställning för någon annan, eller till en lön som leder till vinst hos restauratören där dagens lunch intas – vilket i sin tur kan leda till nyanställningar i restaurangnäringen. Eller så betalar vi en rimlig skatt på den lön vi kunnat få genom vår vinst och gör det möjligt att upprätthålla den gemensamt finansierade välfärden. Plötsligt blir Ohlys politik inget mer än en bestraffningspolitik som långsamt får grunden för hela vår välfärd att förtvina.

Jag har just nu stort nöje av att följa Sveriges historia på Tv 4. Senast berättades det om Kalmarunionen, och om Engelbrekt och andra som gjorde uppror när danska kungar beskattade oss för att dra ut i krig på kontinenten. När trycket på de vanliga människorna blir för hårt bryts lohjaliteten med den samhälsstruktur man lever i. Man ställer inte längre upp på att utnyttjas för makthavares lättsinniga slöserier. Det är tydligt att i dagens Sverige är det Lars Ohly som är den danske tyrannen och Alliansen som är Engelbrekt. Som tur är är det ombytta roller idag. Det är Alliansen som har makten. Lars Ohly och hans fogdar står än så länge bara och suktar efter våra pengar.

SNF undergräver sin legitimitet

Precis som Anders W Jonsson tycker jag att det var bra gjort av Claes Västerteg att gå ut och påpeka att Svenska Naturskyddsföreningen gått och blivit allt mer partipolitiska. Ja inte officiellt. Men de säger ja och amen till vänster-miljöpolitik och nej och bu till en mer marknadsdriven. Det trots att den sistnämnda ganska ofta förefaller vara den som ger mest effekt. Magnus Andersson jämför SNF:s förhållande till MP med LO:s förhållande till Socialdemokraterna. Och det är ingen dum liknelse. Även om LO såklart är ännu mer partiska.

Man kan på sätt och vis undra varför SNF vill vandra den väg LO vandrat. Det är givet att det på sikt undergräver SNF:s legitimitet som organisation med miljöns bästa för ögonen. Precis som det undergräver LO:s legitimitet som bred löntagarrörelse. LO klarar möjligen detta bättre i kraft av storlek och ekonomiska förutsättningar. Men vi är nog många som inte skulle gå med i ett LO-förbund ens under pistoltvång eftersom vi inte vill stödja en partipolitisk inriktning vi helt enkelt inte står för. Och det oaktat om förbundet i fråga skulle kunna göra vår situation i yrkeslivet något drägligare. Just nu känns det som om ett medlemskap i SNF är oerhört långt bort. Även om det historiskt sett är en organisation som behövs i samhällsdebatten. Framför allt om man inte går och blir PR-byrå åt något politiskt parti.

Puts väck

Hm, nu har jag letat en stund, och det verkar som mitt inlägg från igår är puts väck. Trist är det. Men, men. Det är bara att ta nya tag.

Ska försöka hitta mitt inlägg från igår...

Apropå veckans bloggdebatt med mera så skrev jag ett inlägg igår här på bloggen som inte har velat dyka upp. Det gör mig lite trött, så jag ska väl försöka lokalisera det. Jag ber att få återkomma. Nu har jag ju gett mig in i den ändå så man får väl säga att mina åsikter torde vara ganska välkända för den som läser den här bloggen. Men hur som helst. Jag ska försöka hitta gårdagens försvunna inlägg om CUF, SSU och arbetsmarknaden. Wish me luck!

Man kanske borde börja i den andra änden

Det tycks ha varit nödvändigt för både Socialdemokratin och Moderaterna att närma sig mitten för att kunna behålla eller erövra ställningen som det största, eller åtminstone ett av de ledande partierna, i svensk inrikespolitik. Och det är ganska trångt i mitten, får man väl säga. Så trångt att mittenpartierna på olika sätt lätt framstår som om de är mindre i mitten än S och M. Och vissa frågor är det till och med sant, åt båda håll så att säga.

Men kanske finns inte så mycket att frukta. Det viktigaste är troligen över tid att föra ett resonemang som bottnar i rimliga slutsatser. Och därför är Folkpartiets utspel i dag om slopad värnskatt, hur inopportunt det än kan förefalla, förmodligen bra. Och personligen tycker jag att det hedrar dem att de gör det här utspelet. Det måste löna sig att studera, och det är inte särskilt bra för Sveriges framtida ekonomi om vi har ett skattesystem som motverkar högkvalificerad arbetskraft. För det är ju troligen just förmågan att försörja oss med den typen av arbetskraft som kan vara en avgörande del för vår fortsatta konkurrenskraft.

Men. Det är ju inte bara värnskatten som är ett problem. Precis som Jonas Pettersson skriver är också den statliga inkomstskatten ett problem. Den är dessutom ett problem som drabbar så många fler. Egentligen kan man nog säga att den är ett större problem än värnskatten. För värnskatten drabbar trots allt ganska få. Men för det stora flertalet av de välutbildade så är det ju den statliga inkomstskatten som gör att avbetalningarna på studielånet blir tuffare än nödvändigt. Så varför inte börja i den änden? Vi får ju inte platt skatt över en natt, antar jag, och då kan man ju börja med att platta ut den för flertalet av dem som drabbas av våra höga marginalskatter. Enda argumentet däremot, om man är inne på mitt spår, så att säga, är väl att värnskatten infördes med löften om att den var tillfällig. Å andra sidan så har vi ju momsen kvar också...

Opinionen och arbetsmarknadspolitiken

Opinionsmätningarna gör att det ser allt mer lovande ut för Alliansen. Och det känns minst sagt bra. Såklart. Fast det är inte opinionsmätningar som räknas. Men det jag just nu hoppas är att detta är nyheter som tänder Alliansens valarbetare. För det behövs att man vill och tror lika mycket på en borgerlig regering som man gjorde 2006. Och det är klart att medvind i opinionen gör kampanjarbetet lite roligare.

Extra roligt antar jag att det är att vara moderat just nu. Man är större än Socialdemokraterna i fler mätningar. Och man har blivit det genom att bli det nya arbetar partiet. Kanske i lite för hög utsträckning. Men nu föreslår man i alla fall förlängd provanställning. Det är de mycket välkomna att göra. Det gjorde Centerpartiet i förra valet, fast då kallade vi det ungdomsavtal, och då var Moderaterna emot. Parallellt säger M att förändringar i LAS inte behövs och att den svenska modellen ska försvaras. Det är lite snurrigt.

För det första att försvara LAS är inte att försvara den svenska avtalsmodellen, tvärtom. LAS är ett brott mot den modellen. Denna typ av regler ska skötas i avtal. För det andra, man kan knappast hävda att LAS inte har någon effekt om man vill införa en förlängd provanställning, för vad man då gör är att man implicerar att LAS visst är problemet. Så det där om ifall Reinfeldt har fått en grön näsa än, det är en ganska berättigad fråga.

Låt oss hoppas att Centerpartiet får ta hand om arbetsmarknadsdepartementet om Alliansen vinner. Och chanserna till det ser ju som sagt allt bättre ut. Och det är, som sagt, trevliga nyheter. Om det är jag troligen fullständigt överens med Reinfeldt, Borg och de flesta andra moderater.

Vi har inte råd med Ohly

Lars Ohly fortsätter förtjänstfullt med att måla ut sig och Vänsterpartiet (och därmed de rödgröna) som skattehöjarrörelsen med stort S. Och med det nya förslaget om en aktieskatt så blir han även en näringslivets och företagandets fiende. För hur det än är så är riskvilligt kapital nödvändigt i en framgångsrik ekonomi. Med Ohlys politik är det troligt att sådant kapital i allt högre utsträckning försvinner ut ur landet. Såhär i slutet av en av de största ekonomiska kriser vi sett sedan 1930-talet vore det förödande. Vi har helt enkelt inte råd med Vänsterpartiet och Lars Ohly.

Alliansen och de unga

Detta är kanske en opinionsundersökning man ska ta med en nypa salt, men enligt en undersökning som Metro låtit göra så är Alliansen nu populärare bland unga än vad de rödgröna är. Fast man ska nog ta den med en nypa salt än att det inte är ett orimligt resultat, tvärtom, det är ju de rödgröna som vill höja skatten på unga så de får det ännu tuffare på arbetsmarknaden. Men kanske för att det är ganska osäkert exakt hur det ser ut och vad det innebär. Man vill helst se liknande resultat från fler håll och under längre tid för att känna sig någorlunda säker på vart vindarna blåser.

Hur som helst så tror jag att den här typen av mätningar kan bli betydelsefulla i valdebatten. Redan börjar det bli tydligt att ungdomarna och ungdomsarbetslösheten är en viktig fråga i debatten. Och det är också ett område där Alliansen gjort verkningsfulla insatser, även om många av de viktigare återstår. Det i sin tur gör utgången av valet viktigt. Där behöver Centerpartiet få ett betydande inflytande om man ska komma ännu längre under nästa mandatperiod än vad man gjort under denna.

Oroväckande utvidgning av datalagringsdirektivet

I dessa dagar blir det än mer tydligt att det behövs fler som står upp för den personliga identiteten. Centerpartiet för genom Lena Ek fanan högt när det nu är aktuellt att datalagringsdirektivet kanske också ska omfatta sökmotorer. Men det behövs fler röster om detta. Det är beklagligt att många andra tunga svenska företrädare i Europaparlamentet redan skrivit under det här förslaget. Det visar att Europaparlamentsvalen inte är ett val där vi röstar för svenska åsikter, utan för åsikter som skär genom länder, så även Sverige. På samma sätt som det är viktigt att de egna åsikterna är representerade i riksdagen, är det viktigt att det finns de som försvarar samma åsikter i Europaparlamentet.

Det tillägg som nu är på väg till datalagringsdirektivet är mycket oroväckande. Det tyder på att liten lärdom tas av det missnöje med alla hot mot den personliga friheten som så tydligt manifesterats inte minst i Sverige. Och det är bara att hålla med Annie Johansson, det här förslaget är galet och befängt.

Nya 9-5:an visad

Saab, ni vet det där bilföretaget vi skattebetalare kunde ha varit ägare av om vi haft en annan regering, har nu haft pressvisning på nya 9-5. I DN kan man läsa att Saab-älskarna lär gilla den och det är viktigt. För det är Saab-fantasterna som först och främst måste känna att det är en bil för dem om det ska finnas en grundläggande kundskara för den nya bilen. Sedan verkar det som att det inte är några revolutionerande tekniska nymodigheter i nya Saaben. Det är i sig lite ovanligt för att vara en Saab kanske man kan säga, men det kanske inte är helt nödvändigt. Viktigare är möjligen att bilen håller förväntningarna vad gäller kvaliteten. Saab har inte råd med fler modeller med massvis av barnsjukdomar.

Men för oss som gillar det där bilmärket från Trollhättan, oavsett om man som jag inte har råd med någon eller om man har råd så det bara brakar om det, är det ju bara att hoppas på att det går bra.

Om Israels räd

Nästa ämne jag bommat att blogga om under mitt en dag långa blogguppehåll är såklart Israels räd mot båtkonvojen till Gaza. Det känns lite som det mesta har sagts vid det här laget. Agerandet att ge sig på båtar på internationellt vatten är mycket märkligt och givetvis inte acceptabelt. Därför är det naturligt att FN:s säkerhetsråd fördömt det hela.

Jag tycker också att Carl Bildt varit ganska tydlig i sina uttalanden hittills. Givetvis kommer alltid många att kräva att han gör och säger mer. Men det faktum att tonen är sträng och att han, liksom så många andra, kräver att det hela verkligen utreds är ändå bra. Det kommer säkert att krävas fler insatser och uttalanden från Bildt de kommande dagarna och veckorna för att tydliggöra Sveriges hållning, men Bildt brukar ju inte vara den som är tyst. Man kan för övrigt läsa vad han skrivit på sin blogg här.

Avslutningsvis kan jag väl bara säga att jag hoppas att man får klarhet i vad som verkligen hände på båtarna. Korten måste upp på bordet.

Högsta betyg till C:s företagarpolitik

Man missar alltid något när man bommar att blogga någon dag. Igår missade jag bland annat att skriva om den goda, om än föga oväntade, nyheten att Centerpartiet fick högsta betyg av Företagarförbundet. Fler har visserligen fått högt betyg av Företagarförbundet. Miljöpartiet är ett exempel, de har fått en del beröm. MP får inte lika gott betyg som Centerpartiet, men att man i vissa delar har politik som inte enbart är dålig för företagandet var väl inte helt okänt. Dock så blir det ganska tydligt när man jämför vad MP vill och vad de rödgröna föreslår att Miljöpartiet inte har företagarfrågorna särskilt högt på prioriteringslistan. Vänsterpartiernas skuggbudget får nämligen lägsta tänkbara betyg av Företagarförbundet. Det är ett av många tecken på att det tal om företagandet som de rödgröna partiledarna ägnat sig åt mest varit prat.

Även Albin och Johan har bloggat om detta.