Mer allmänbildning skadar inte

Sanna Rayman tar i SvD upp problemet att få vet vilka våra politiker och makthavare är. Få känner igen dem helt enkelt, och hon tar bland annat upp Per Ankersjö som exempel (och då tycker jag nog ändå att han hör till de politiker som anstränger sig mest för att bli känd av väljarna). Rayman skriver också att det banar väg för kändisar, men att sådana sällan blir så lyckosamma i politiken. Och det är nog sant.

Det finns flera skäl till att det är svårt att gå från att vara känd från scenen till att slå igenom på den politiska arenan. En viktig sak är att en politisk blixtkarriär i bland kan ställa större krav på att man är reflekterad än vad man i förstone kan tro. Man måste helt enkelt bottna i ett resonemang om man tänker bli långsiktigt trovärdig.

Sedan så kan ett snabbt uppdykande på topposition i politiken göra att man överskattar sin egen betydelse en aning. Det kan göra att man kanske inte blir så pålitlig som partiföreträdare. Solveig Ternström är ju ett sådant exempel. Och om hennes bravader när det kommer till att göra politiska 180-graderssvängar har även Gerhard Olsson skrivit i en ledarartikel.

Men det som blir min slutsats av Sanna Raymans artikel är egentligen att det aldrig skadar om allmänbildningen blir allmängods. Jag tycker inte det är svårt att hålla koll på de viktigaste politikernas namn, arbetsområden och utseende. Det tar nästan ingen tid heller. Visst, jag har intresset. Men i någon mån är den här typen av kunskaper lite av en plikt om man lever i en demokrati. Så en och annan borde kanske flytta tummen ur den position där den fram tills nu befunnit sig och googla lite politiker och partier. Och så ber jag att avslutningsvis få skicka en uppmaning till skolminister Björklund att jobba hårdare med att säkerställa att våra elever får nödvändig kunskap för att leva och delta i vår demokrati. Jag tror säkert att skolan kan bli bättre på det här. Eller förlåt, jag vet att skolan kan bli bättre på området. Och Björklund känner nog på sig det han också, tror jag.

När ska det sluta vara synd om SD

Sverigedemokraterna har under lång tid ägnat all sin kraft och energi att bli ett parti som alla andra. De har möjligen haft verkligheten som fiende i den kampen, men bortsett från den lilla detaljen så visar de stundom tecken på att inte riktigt vilja ta den plats de anser att de förtjänar. För ska man bli nåt i partiväg kan man inte bygga sin berömmelse på självömkan.

Visst. Man kan säkert rida på en framgångsvåg av underdog-stämplar. Man kan säkert vara den nya lilla rebellen i riksdagskampanjen. Men det blir aldrig långsiktigt. Man kan aldrig nå några höjder. Vill SD växa i den kostym man åtrår (för klänningarna har ännu varit få i den partitoppen) så måste man borsta av sig de där sakerna och försöka stå för en politik i stället.

Mycket talar för att det blir en ganska kuslig politik, men hellre det än konspirationsteorier. För politik kan man ju förhålla sig till på ett intellektuellt plan.

Fast än är det inte slut på SD:s dagar som ett parti som tycker synd om sig själva. Att deras företrädare utsätts för hot tar de nu återigen upp som skäl för varför de tappar många av sina förtroendevalda i kommunala församlingar. Och i vissa delar kanske det stämmer. Men Ilmar Reepalu har fått yxor i dörren. Och otaliga riksdagsledamöter har fått hot riktade mot sig. Det är oacceptabelt. Men man kanske inte alltid ska använda det som politiskt vapen. Kanske aldrig till och med. Däremot kanske man ska förutsätta att man kommer att få fler våldsamma knäppskallar efter sig om man företräder sådana åsikter som SD driver. Helt enkelt för att de åsikterna av naturliga skäl provocerar fler.

En av SD:s toppkandidater tycks till och med också ha insett att det inte är okontroversiellt att driva den politik som SD driver.

Centerpartiet mest aktiva i företagarfrågor

Det kanske är välkänt, men bör ändå berättas så att de som berörs vet. Centerpartiet är mest aktivt i företagarfrågor. Det visar nu en undersökning genomförd av Svenskt Näringsliv.

Vadå företagarfrågor? Ja så kanske ni säger. Och ni kanske undrar om det är viktigt för er. Men Det är företag om skapar nya jobb och gör att vi får en tillväxt att ha välfärd för. Och då är det rimligt att man inte gör det svårare än nödvändigt för dem som vill göra något eget. I slutändan blir det, inte minst, en välgärning för dem som vill ha ett jobb.

En lite längre utläggning än denna, fast på samma tema, ägnar sig Johan Hedin åt.

Snygg nog för att bli vald?

Jag hörde på radio härom dagen om undersökningen som visat att väljare troligen går en del på utseende när de väljer sina politiker. Det är intressant och kanske lite logiskt, i alla fall i viss grad. Men samtidigt tror jag att det finns anledning att diskutera vad som är hönan och vad som är ägget i vissa fall. Dels finns det "fula" politiker, dels finns det "snygga" kandidater som aldrig blir valda. Men samtidigt så tror jag att människor som inser att de har en rimlig chans att bli valda och som förbereder sig på ett liv i det offentliga med tiden prioriterar också sitt yttre i högre utsträckning än dem som inte har samma ambitioner.

Oaktat hönor och ägg är det eventuellt ett gott tecken att ganska många tycker att Alliansen så att säga har ett estetiskt övertag framför de rödgröna. I alla fall enligt Aftonbladets relativt ovetenskapliga undersökning.

Nog om detta. Jag tror kanske inte det finns så mycket mer att säga. För risken är ju annars att man måste börja resonera i termer av hur man själv ser ut. Jag hoppas bara på att jag är snygg nog för att bli en av två centerriksdagsledamöter från Örebro län nästkommande mandatperiod. För i så fall behöver jag ju bara visa att jag har åsikterna som krävs.

På jämställd.se igen

I dag har jag för andra gången bloggat på jämställd.se. Det är ju dessutom pridevecka i Stockholm nu, så det fick bli lite av ett tema för den senaste bloggposten. Ni hittar det jag skrivit här.

Alliansen har halverat vårdköerna

Anders W Jonsson uppmärksammar ett väldigt viktigt och glädjande faktum. Ett faktum som visserligen redan uppmärksammats av socialminister Göran Hägglund, men det tål att sägas igen. Under alliansregeringens tid vid makten har vi halverat de svenska vårdköerna.

Detta har tyvärr kommit lite i skymundan. Men det är något jag tycker att regeringspartierna kan vara mycket stolta över. Att minska vårdköerna är ett mycket konkret och betydelsefullt sätt att öka tryggheten på. Det visar också att regeringen gjort skillnad för den offentliga välfärden i Sverige. Inte minst det sistnämnda är viktigt. De rödgröna är pigga på att försöka påskina motsatsen, inte alltid med särskilt tunga argument, men ändå.

Det ska dock sägas att vårdköerna ännu bör kunna kortas. Det är inte nog att visa att det går åt rätt håll. Men att viktiga insatser gjorts, såsom kömiljarden, visar att det finns både ambition och förmåga. Jag tror och hoppas att Alliansen kan få förtroendet att putsa kösiffrorna ytterligare under de kommande fyra åren.

Tänk om det kan bli riktig skoj i höst!

Ikväll är man glad om man har ett svart-vitt hjärta. På Behrn arena bjöds det på storstilad underhållning ikväll. I synnerhet i andra halvlek. Under de första 90 minuterna var det en ganska jämn tillställning. ÖSK hade övertag i bollinnehavet och en del vassa anfall även om Elfsborg var nära att göra mål. Fast den som gjorde mål först var Astrit Ajdarevic, för ÖSK. I slutminuterna gjorde han 1–0 och i början av andra halvlek gjorde han 2–0 innan Samuel Wowoah i sin 200:e allsvenska match gjorde 3–0 på en riktig rökare.

Andra halvlek dominerade ÖSK och på det hela taget var en seger rättvis. Nu känns det som det kan bli riktigt kul att följa ÖSK under hösten. Man har knappat in på toppen och dragit ifrån lagen på fjärde och femte plats.

Tänk om det rentav kan bli riktigt, riktigt, riktigt skoj att vara Örebro-supporter framåt höstkanten. Det vore ju på tiden såhär under ÖSK:s 102:a levnadsår som idrottsförening.

PS. Min belöning till matchens lirare går till Nordin Gerzic. Eftersom han inte fick den officiella utmärkelsen så får ju jag ge honom den inofficiellt. DS.

Oförskämt mot väljarna

I dagens Nerikes Allehanda läste jag om kommunpolitiken i Örebro. Staffan Werme (FP), som är kommunstyrelsens ordförande, har utmanat Lena Baastad (S), oppositionsråd och etta på Socialdemokraternas kommunlista, på debatt. Baastad har inte svarat. I NA säger Lena Baastad att hon vill debattera med koalitionens kandidat till att bli ordförande i kommunstyrelsen, och försöker göra sig lite lustig över att ingen sådan finns ännu. Men jag tycker inte att Baastad bör anse sig så viktig att hon kan välja och vraka vilka vilka kommunalråd hon ska debattera med. Inte minst är det oförskämt mot väljarna.

För det första försiggår det en demokratisk process inom koalitionen som leder till att kommunstyrelseordföranden faktiskt utses efter valet. Jag kan förstå att det är någon man inom socialdemokratin har lite svårare att förstå eftersom man oftast valt att undvika samarbete med andra partier, och när man samarbetat har man gjort det under förutsättning att man får alla tunga positioner själv.

Jag kan förstå att Kent Persson (M), som står överst på sitt partis kommunlista, gärna vill segla upp som kandidat till att leda kommunen de kommande fyra åren. Och går det bra för Moderaterna är det väl inte helt ologiskt att han får en framskjuten position i kommunledningen. Men jag tycker att Lena Baastad ska debattera med honom också. Jag tycker detssutom att Lena Baastad ska debattera med Lennart Bondesson, Kristdemokraternas kommunalråd. Jag tycker att Lena Baastad ska debatera med Fredrik Persson och Gabriella Blomgren som delar på Miljöpartiets kommunalrådstjänst. Och jag tycker att Lena Baastad ska debattera med Rasmus Persson som är Centerpartiets kommunalråd. Jag tycker till och med det är hennes förbannade plikt att göra det. Väljarna ska veta var de olika partierna står, och då får inte de politiska företrädarna stå i ett hörn med näsan i vädret och påskina att man bara debatterar med sådana som är lika fina som man själv är. Det var fasoner jag åtminstone inte väntade mig från socialdemokrater som ju brukar skryta om hur man motarbetat det gamla klassamhället.

Sedan är det inget nytt att S och M vill styra debatterna i valrörelserna. Men jag tycker att det är fördummande för den politiska processen. I valtider handlar det om att visa hur det politiska landskapet ser ut i landet eller i kommunen. Då bör alla partier som har rimlig chans att få inflytande i kommunen debattera med varandra. Annars får vi nog tyvärr se hur valdeltagandet minskar i framtiden.

Brister i utredningen om sexköpslagen?

När utredningen om sexköpslagen kom härom veckan tyckte jag att den kändes lite tillrättalagd. Inte minst eftersom ganska många av de slutsatser man dragit för att konstatera att den var en "succé" var rena spekulationer. Jag tycker till exempel att det är allvarligt att man inte ställt sig frågan vad det innebär att alla som, frivilligt eller inte, är prostituerade i dag är hänvisade till kunder som är beredda att bryta mot lagen. I min mening har det rimligen betydelse för vad de prostituerade utsätts för.

Det finns dock fler som har åsikter om detta, och som dessutom läst på bra mycket mer än mig. En av dem är Hanna Wagenius, och hon tycks också finna en hel del brister i utredningen, och i sexköpslagen. Fast det sistnämnda kände kanske de flesta redan till...

Ser fram emot höstsäsongen

I söndags lyckades ÖSK ta en poäng genom att spela 3–3 borta mot hemmastarka Elfsborg. På måndag blir det returmöte. ÖSK har en tredjeplats i serien att försvara och en eventuell klättring blev dessutom mycket mer realistiskt när Helsingborg i kväll fick stryk borta mot Häcken.

ÖSK:s första match efter det långa VM-uppehållet var lovande. Elfsborg styrde visserligen matchen till stora delar, men ÖSK var alltid farliga när de kom upp högt på motståndarnas planhalva, och de tre målen understryker den saken.

Jag ser fram emot höstsäsongen. Den kan bli riktigt trevlig sedd med svart-vita glasögon. Fast då krävs nog poäng mot Elfsborg på måndag. Fast ett nyförvärv och eventuellt ytterligare ett kan ju möjligen göra att det kan gå att ta ganska många poäng under hösten ändå.

Tre terminer bra också ur studentens perspektiv

Dagens debatt tycks ha uppstått kring treterminssystemet på universitet och högskolor som högskoleminister Tobias Krantz förespråkat. Och jag tycker inte att det är en så stor grej. Jag har svårt att se att det skulle bli omöjligt att fortsätta läsa två terminer och ta uppehåll på sommaren ens med det nya systemet. Många skulle säkert läsa vidare när årstiden blir soligare och varmare, och det tycker jag de kan få göra. Som det är i dag finns inte ens den chansen.

Däremot tycker jag att det är synd att detta främst debatterats ur ett samhällsekonomiskt perspektiv under dagen. Och även om det så klart är relevant så tycker jag också man bör se det ur studenternas perspektiv. Kan de bli klara tidigare kan de faktiskt komma ut i arbete snabbare och över tid minska den börda som studielånen innebär, eftersom man får ett längre arbetsliv. Därmed torde det också gynna mindre bemedlade studenter.

Andersson, Magnus Andersson

För inte så länge sedan skrev jag ju om Magnus Anderssons kampanjmaterial, som ju är i serietidningformat. Men det har ju också ett James Bond-tema. Nu har tydligen det senaste lett till reaktioner från en Bond-fantast som lånar ut dyrgripar i form av skor som Roger Moore burit i filmen Octopussy. Coolt kan man säga.

Nu ska Magnus vandra i Bond-skorna i det län där han ska driva kampanj. Stockholms län.

Frågan är hur du vill ha din opinion, Magnus. Shaken, not stirred?

Vad ministrar gör

Vad minsitrar gör beror väldigt mycket på vad de har att göra. Men bortsett från det är det kul att läsa att Maud Olofsson är mest aktiv i regeringen. Det är ett bra betyg. Även om jag inte är jätteförvånad. Däremot tycker jag ju att Tobias Billström gjort en del riktigt bra saker som migrationsminister, inte minst när det gäller arbetskraftsinvandring. Så det är synd att han inte hamnar högre. Men, att läsa det jag skrev ovan kanske är nyttigt om man ska förstå varför Maud haft ännu mer än Tobias att göra. Även om migrationspolitiken behöver reformeras. Men då kanske man helst skulle önska att staten gjorde ännu mindre – om man vill ha mer integration och fler nya svenskar i arbete vill säga...

Kontrollsamhället blir gärna östtyskt

De senaste dagarnas nyheter om de amerikanska underrättelseverksamheterna är intressant. Organisationen har alltså blivit så stor att man inte längre har kontroll över den. Det är egentligen illa nog. Samtidigt ett sundhetstecken. Om än inte ett helt positivt sådant.

Ok, låt mig förklara.

Det som är positivt med det är att det är ett tecken på att det finns en demokrati bakom det hela. Man har grundlagar och ett system för hur myndigheter ska fungera. Följden blir en viss öppenhet och att fler får mer information. Till slut har för många för mycket av "fel" information.

Samtidigt visar detta hur varje kontrollsamhälle obarmhärtigt leder mot ett närmast östtyskt angivarsamhälle där en så stor del av befolkningen ingår i informationsapparaten att man till slut är helt insnärjd i den. Den viktigaste skillnaden mellan USA och Östtyskland tycks just nu (frånsett procentsiffran över andelen angivare som dock kan ses som en annan sida av samma mynt) vara rent demokratiska. Det är en bräcklig skillnad.

Jag hyser dock stor tilltro till USA i många hänseenden och tror knappast att USA blir ett Östtyskland. Men jag tror samtidigt att det är livsfarligt att ignorera denna typ av signaler. I grunden är det öppna och fria samhälle som både vi svenskar och amerikanerna håller så högt hotat. Det är därför de senaste dagarnas avslöjanden i USA är så viktiga.

PS. Läs även vad Stefan Mårtensson skriver i ämnet. DS.

Eriksson stänger inte dörren för Alliansen

I Expressen och på Maktkamp 24 ger Peter Eriksson (MP) nu ett viktigt besked. Dörren till Allianssamarbete är inte stängd om Sverigedemokraterna skulle få vågmästarrollen. Detta är på intet sätt förvånande, utan helt naturligt, men att han medger det nu – så här nära valet – är mer oväntat. Å andra sidan hade han kunnat få en tuff valrörelse om han inte gav besked i frågan innan valdagen.

Detta innebär att risken för regeringskris efter valet minskar något. Men det innebär också att dynamiken i det svenska politiska landskapet ökar något. Samtidigt innebär det att Miljöpartiet skapar lite oreda i det rödgröna alternativet genom att göra dem till ett mindre säkert kort som regeringsalternativ. Jag tror inte att man är så nöjd med detta i de socialdemokratiska leden. Det kanske inte har riktigt den allvarliga innebörd som Albin Ring Broman försöker påskina. Men det kan uppenbarligen leda till sådana spekulationer, vilket inte är den bästa lasten att ha med sig i det rödgröna kampanjtåget.

Däremot hoppas jag givetvis att Alliansen så som den i dag ser ut får förnyat förtroende. Det är ett betydligt mer handlingskraftigt alternativ jämfört med att också behöva sy ihop politiken med ett parti från den vänstra sidan i den svenska inrikespolitiken. Men i ett läge där den egna Alliansmajoriteten inte längre är ett faktum är MP den kanske smakligaste samarbetspartnern. Det har bland annat ett fyraårigt fempartisamarbete i Örebro kommun visat.

Storbritannien väljer en annan väg

På en kontinent där fördomar och statligt sanktionerad nationalism tyvärr blir allt vanligare börjar nu Storbritannien allt mer framstå som ett undantag. Där väljer man, trots skarpa terrorhot, att inte bli mer hårdför mot minoriteter och människor från andra delar av världen. Man väljer en annan väg. Toleransen, och jag tror att det är helt rätt. Det är troligare att trerrorismen frodas i en värld där människor möts med utanförskap och segregerande lagar än i en värld där man accepteras som den man är. Jag hoppas att de trender mot större ofrihet och mer auktoritära stater som vi sett i Österrike, Nederländerna och Schweiz förbyts mot mer frihet och öppenhet. Annars kan vi snart få en ganska osäker tillvaro i Europa.

Ett drev mot Aftonbladet?

Efter turerna kring Sven Otto Littorin har vindarna vänt kan man säga. Jag vill påstå att vi just nu upplever ett av de första mediedreven mot ett av massmedierna i Sverige. Och jag tror det känns som en skön revansch för alla kändisar som svurit över skvallerjournalistik genom åren.

Nu är kanske inte det här drevet, mot Aftonbladet, så hårdfört. Men det känns som att kritik mot Aftonbladet blivit ett kärt ämne för nyhetsartiklar i alla AB:s konkurrenter. Och det är helt rättmätigt, så det faktum att jag använder ordet drev bör inte ses som att jag vill säga att det är synd om Aftonbladet. Det här får de allt tåla. Och det tycker de nog själva också skulle jag tro.

Det finns utan tvekan gott om kritik man kan rikta mot Aftonbladet. Utan att uttala sig i själva Littorinfrågan, måste man medge att Aftonbladet agerade mycket märkligt. Bara det att antyda att man visste saker, lova att inget ska publicera, för att sedan svika det löftet och publicera bara någon dag senare. Det ger inte ett särskilt professionellt intryck. I DN:s ledare har man spaltat upp kritiken ganska väl.

Kanske känner också Aftonbladets redaktion på sig att de gjort lite galet. I skrivande stund toppar de hemsidan med en nyhet om var det kommer att vara sommarväder framöver. Känns som ett sätt att försöka få läsarna att tänka på annat ett tag.

Om liberalism, medier och DN debatt

I dag har Svante Nycander en mycket viktig debattartikel på DN debatt. Han beskriver hur liberalismen skuffas undan i svensk medial historieskrivning (och kanske även i lite mer vetenskapligt lagd dito), och han beskriver hur liberala och idéer avfärdas utan vidare resonemang. Jag tror att detta vore något för Göran Greider att läsa. Han som avfärdar mest och helst av alla, men som sällan lyckas resonera särdeles intressant fastän han försöker (och jag har faktiskt försökt lyssna och ge honom en chans att beskriva vad han menar...).

Hur som helst så vet jag inte om det är på grund av denna viktiga debattartikel, eller om det bara är ett intressant sammanträffande. Dagens Nyheters debattredaktion presenterar i alla fall nu en öppenhetsrapport om hur de arbetar för att utse vilka som för dagen ska få skriva på landets mest eftertraktade debattsida. Jag tycker att det är ett bra initiativ. Och kanske upphör en och annan sur sosse att vara så purken när det visar sig att Mona Sahlin är den som på sistone blivit allra mest flitigt publicerad på DN debatt.

Det mest intressanta partiet i Sverige

Jag har varit inne på det förut. Det är hedrande att sossarna tillskriver Centerpartiet så stor vikt att de bli avgrundsarga på oss. Det yttrar sig vanligen genom dräpande och svepande debattartiklar i vilka de förklarar hur bra Centerpartiet har varit och hur det gått utför. Och det kan man väl ha åsikter om, men jag ser inte varför man skulle bry sig som sosse. Tvärtom, låt oss förtvina då, om det är vad ni tror vi gör. Jag har medvetet valt att inte påpeka alla sossarnas interna problem dagarna i ända (gud vet att de finns!!) eftersom jag tycker att det är något de gott kan få ta hand om på egen hand. Men den attityden finns inte hos sossarna. Där är det dygd att sparka på den som de anser ligger – vilket man i och för sig kan känna igen i deras politik understundom.

Det sjuka med detta, för det är ju negative campaigning det handlar om, är att de inte kan göra Centerpartiet en större tjänst. Så jag säger bara mera! Var argare på oss. Ta debatten med oss. Dels har ni fel och vi rätt, men framför allt så ger ni ju oss uppmärksamhet som ett parti av vår storlek inte får annars.

Sedan kan jag tycka att de är vidrigt arroganta, dryga och fula alla de där sossarna som tycker att mobbing är modellen för politisk debatt. Men när de kräkts lite så tar vi ju igen det med råge genom att vara den första i diskussionen som kommer med sakargument.

Hur som helst så blev Centerpartiet häromdagen påhoppat av ytterligare en sosse som tycker att Centerpartiet är det absolut mest intressanta partiet i Sverige. Magnus Andersson har svarat och bloggat liksom Albin Ring Broman. Och jag tror att denna debatt kommer att bidra till att betydligt fler än bara sossarna tycker att Centerpartiet är det mest intressanta partiet i Sverige.

Magnus satsar på serier

Det var visst inte bara jag som denna dag gick ut och presenterade något nytt som har med kommunikation, Centerpartiet och valet att göra. Jag presenterade ju att min blogg fått ett nytt utseende, denna bloggen alltså, och Magnus Andersson presenterade sitt nya valmaterial. Hans material är i serieformat, vilket känns lite nytänkande. Tre kilometer brödtext i kommunala handlingsprogram i all ära – de ska väl kanske finnas de också – men att visuellt kommunicera som han gör är nog mer effektivt om man vill locka folk till läsning. I alla fall får man hoppas att är så för Magnus skull.

PS. Tycker också att Bond-flörten är lite kul. DS

Argentina blir ett gott exempel

I Argentina har man nu sagt ja till homoäktenskap. Det gör landet till det första i Sydamerika att införa en sådan lagstiftning. Det är ett stort och viktigt steg för en del av världen som genom åren varit allt annat än befriad från katolskt präglade och lätt moraltyngda åsikter om den här typen av frågor. Fast det är inte det viktigaste, det som varit alltså. Det viktigaste är att man nu utgör ett gott exempel för både grannländer och andra. Det är bara att hoppas att fler länder följer Argentinas exempel.

Det torde för övrigt vara lite pinsamt för USA, som ju ser sig som en frihetens utpost i världen, att man inte kommit längre när det gäller personliga friheter. Men det visste vi eventuellt sedan tidigare.

Bloggen har fått en ansiktslyftning

Några av er har säkert märkt det. Andra märker det kanske nu snart, men den här bloggen har fått ett litet ansiktslyft och blivit lite mer unik. Tanken är att den nu ska vara dels lite mer översiktlig, dels lite snyggare, dels vara smidigare för mig själv att använda. Man får väl hoppas på att allt det går som tänkt. Eftersom jag ju kandiderar i valet i höst behöver jag en välfungerande sida där jag kan presentera vad jag tycker.

På bloggen kommer jag att fortsätta att kommentera det som händer i världen och Sverige ungefär som tidigare. Nytt är dock sidan Manifest som kan kan klicka på redan nu. Där kommer jag inom kort att försöka förklara lite mer ingående vad jag står för. Ett eget partiprogram i miniatyr kan man väl säga.

Andra nya saker på bloggen är att länkarna nu är samlade på en ssida och inte ligger långt ner i spalten som tidigare. Sidan kontakt innehåller information hur man kommer i kontakt med mig och Centerpartiet (även den kommer troligen att utvecklas lite). Dessutom finns nu en lite utförligare presentation om mig. Troligen kommer det ytterligare nyheter med tiden, och vill ni se vad det blir råder jag er att titta in här då och då.

Medhåll av SvD

Jag och CUF var inne på det redan igår. Annie Johansson, eller åtminstone en Centerpartist borde ta över arbetsmarknadsdepartementet så småningom. Och idag får vi medhåll av Svenska Dagbladets ledarsida, som uppenbarligen sett vad många ledande moderater missat. Det vill säga att det är när näringspolitiken och en framåtsyftande arbetsmarknadspolitik kan samverka för att riva hindren för jobbskapandet som det går att åstadkomma storverk. Nu har vi resten av valrörelsen på oss att visa att det är sant. Förhoppningsvis med visst bistånd från ledarredaktionen på Svenskan.

Centerpartiet – ett fyrbåk i arbetsmarknadspolitiken

Centerpartiet känns lite som ett fyrbåk i Sveriges arbetsmarknadspolitiska debatt. Ett fyrbåk som belyser den svenska arbetsmarknadspolitikens baksida – ungdomsarbetslösheten och de outnyttjade möjligheterna som finns för att får fler i arbete. Det faktum att vi i Sverige valt att stifta lag om ganska lite till förmån för avtal är viktigt och bra. Men den svenska avtalsmodellen är inte värd att kallas modell så länge dess viktigaste egenskap enligt så många är den lagstiftning som går på tvärs med hela grundtanken i en modell byggd på avtal.

Jag hoppas, likt Magnus Andersson, att Centerpartiet fortsätter att uthärda och ta rollen som arbetsmarknadspolitikens sanningssägare. Gör vi inte det så finns det en risk att Sverige aldrig får ner ungdomsarbetslösheten på acceptabla nivåer. Debatten måste föras vidare så att vi kan fortsätta ta myrsteg mot en arbetsmarknad som är till för alla och inte bara beskyddar dem som sitter säkrast. Och än så länge lyser fyrbåket, idag genom Maud Olofsson och Annie Johansson på DN debatt.

Idag fick vi också höra den känslomässigt laddade presskonferensen när Sven-Otto Littorin avgick som arbetsmarknadsminister. Och jag känner med honom. Det finns saker som är viktigare än politik. Redan har dock hans efterträdare utsetts. Tobias Billström tar över Littorins uppgifter. Jag kan dock hålla med CUF. Det hade varit mer spännande om Annie Johansson fått ta över som arbetsmarknadsminister. Även om det så klart inte var en särskilt trolig utgång.

Ternström har ingen koll på vad en ideologi är

En av de stora nyheterna är idag är så klart att Solveig Ternström lämnar Centerpartiet. Att hon säger sig vilja stödja Mona Sahlin är ju möjligen lite märkligt med tanke på hur länge hon "stått ut". Nu avser hon ju stödja en politik som till stora delar går på tvärs med det hon ägnat de fyra senaste åren åt. Men det beslutet är såklart hennes eget.

Däremot blir man ju lite beklämd när man hör henne påstå att kärnkraftsmotståndet är Centerpartiets ideologi, en ideologi hon menar att partiet lämnat. Här är det något fundamentalt hon har missat. Kärnkraftsmotståndet är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en ideologi. Kärnkraftsfrågan är en sakfråga. En sakfråga man kan känna starkt för, men mer än en sakfråga blir det aldrig. Det resonemang som gör att man landar på ett eller annat sätt i den frågan, DET är ideologin. Och där har Centerpartiet, med ideologiska hänsyn, ansett att klimatfrågan är av så avgörande betydelse för mänsklighetens framtid, att man prioriterat att tillföra energimarknaden största möjliga mängd förnybar energi. Priset för det har blivit att Centerpartiet fått lov att erkänna att kärnkraftsparentesen blir aningen längre.

Att ideologin och vår övertygelse ligger till grund också för Alliansregeringens energiuppgörelse illustreras tydligt av den breda acceptans för utkomsten vi har sett bland medlemmar och sympatisörer. Att en klar majoritet av centerväljarna numera är uttalat kärnkraftspositiva har såklart också bidragit.

Problemet med Ternströms sätt att se på ideologi som företeelse, när man ställer den mot verkligheten, är att hon faktiskt handlar tvärtemot vad hon säger att hon gör. Hon lämnar partiet på grund av starkt engagemang i en sakfråga. Hon väljer att prioritera sakfrågan över den gängse tolkningen av Centerpartiets ideologi och det är därför, i någon bemärkelse, själva ideologin hon lämnar.

Att hon däremot säger ifrån när hennes hjärta säger att den förda politiken strider mot hennes övertygelse i en central fråga, ja det är rakryggat och klokt. Man kan ju önska att Annie Johansson och Fredrick Federley fått samma förståelse i partiet när de stred dygnet runt i FRA-frågan. Dock var deras lojalitet med ideologin i bredare bemärkelse – alltså ideologin i stort och det sammanlagda värdet av Centerpartiets ställningstaganden och värderingar – större än Solveigs.

Utöver detta så finns det många sakpolitiska argument för varför Centerpartiet hanterat energifrågan som man gjort. Men dem beskriver Tobias och Simon mycket väl på Aftonbladet.se.

Alliansen och Centerpartiet har allt att vinna på att RUT blivit en valfråga

De rödgröna har ju gjort RUT-avdraget till en valfråga. Det var nog inte deras mest taktiska drag hittills, men oavsett taktiken så är det varken mer eller mindre än just en valfråga. Därtill är det en valfråga jag tror att Alliansen och Centerpartiet har allt att vinna på. Bland annat därför att Centerpartiet varit tydligast i just RUT-avdragsfrågan – allt sedan lång tid före förra valet.

Centerpartiet fortsätter också att lyfta RUT-debatten. Och nu gör man det genom att släppa en rapport i ämnet. Det skedde idag i samband med Almedalsveckan. Den visar bland annat att avdraget gett mycket pengar, både för alla dem som fått jobb och för alla oss andra genom att fler har kunnat bidra genom att ha ett jobb och betala skatt. Tyvärr hotas dessa jobb och detta tillskott till skatteintäkterna om vi till äventyrs skulle få en rödgrön regering. Det är ett av många skäl att slita de närmsta månaderna för att så inte ska bli fallet.

Ohly förstår inte vad välfärd är

Almedalsveckan har börjat. Jag är visserligen hemma från Visby igen, men det saknas ju knappast mediebevakning på Gotland, så jag har nästan känslan av att jag får reda på mer än vad de får som är på plats och som bäst kan hålla koll på ett seminarium åt gången.

Idag är det Vänsterpartiets dag. Och det innebär att det nog kommer vara den dag då det är allra lättast att finna uttalanden att uppröra sig över. Jag tänkte passa på att blogga om ett. Och det har att göra med Vänsterpartiets namnbyte. Eller snarare en av de kommentarer Lars Ohly gjorde när han presenterade nyheten. Han sa nämligen bland annat i radio idag att Vänsterpartiet är det enda välfärdspartiet därför att man vill ha välfärd utan privata vinster.

"Därför att"? Är det verkligen det som är definitionen på välfärd? Kan inte välfärden i sig vara närmast obefintlig samtidigt som det som anses vara välfärdstjänster utförs helt i offentlig regi? Exempel som Nordkorea känns rimliga i ett sådant sammanhang. Bör ändå inte människors upplevelse av välfärd vara relevant för graden av välfärd? Människors upplevelse av välfärd är väl rentav ett av de allra viktigaste kvalitetsmåtten, möjligtvis i kombination med statistiken på hälsoområdet? Och är då inte förekomsten av privata vinster helt irrelevanta för välfärdens kvalitet?

Jo. Givetvis är det så. Lars Ohly har inte förstått något av vad välfärd är. Han vill bara ta våra pengar och bestämma över våra liv. För det han säger när han säger att privata vinster inte får förekomma i välfärdssektorn är att det är politikernas makt över medborgarna som är det centrala – inte välfärden.

Det är lite ironiskt. Det stöddiga utspelet dagen till ära, men Vänsterpartiet bryr sig inte ens om vår välfärd så länge de själva får styra och ställa.

Jag ska dock säga att det är något nytt och uppfriskande att Vänsterpartiet kommer med ett smart PR-trick för att få uppmärksamhet. Annars tycks de ägna väldigt mycket tid åt att bli så ointressanta som möjligt. Men namnbytet är oerhört medialt, samtidigt som det på ett välfunnet sätt verkligen kommunicerar det de vill få fram. Det ska de ha ett erkännande för.

Ett samband att det börjar med C?

Det är ett sammanträffande som känns så logiskt att skylten som visar vägen till biogastankställen har en text som börjar med ett C. För det var ju med C i ledningen som biogasen började växa sig så stark som alternativ att den är realistisk för helt vanliga människor idag. Och dessutom är det ju C som hela tiden bedyrat att vi faktiskt kan byta bränsle, tvärtom mot vad de tror vars valaffisch jag skrev om tidigare idag.

MP:s valaffisch?

Ja, är det såhär de ska affischera i höst Miljöpartisterna? För tyvärr verkar det ju som att detta är den huvudsakliga visionen för Miljöpartiets trafikpolitik: Inga motorvägar. Köer och utsläpp i sakta mak verkar MP inte bekymra sig lika mycket över. För utsläppen är ju ärligt talat inte något de fäster så mycket avseende vid alls. Annars hade de ju rimligen gillat de satsningar regeringen gjort på gröna bränslen. Annars hade de ju gjort lite mer när de satt vid makten i 12 år. Annars hade de ju tyckt att det vore bra att stimulera klimatinvesteringar i fattigare länder och älskat handel med utsläppsrätter.

Blir detta ledmotivet för Almedalsveckan?

Hos både DN och Aftonbladet läser jag idag om att Alliansen leder i en opinionsmätning gjord av norska Sentio research. Mätningen i sig kan man tro vad man vill om – och eftersom det går framåt för både Centerpartiet och Alliansen så vill ju jag gärna tro på den – men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är när den kommer. Den kommer nämligen dagarna innan Almedalsveckan drar igång i Visby. Och fortsätter rapporter som denna att komma kan Alliansens ledning mycket väl bli ledmotivet för hela veckan och det tema kring vilket rapporterna från ön kommer att kretsa. Och jag tycker att det vore ganska angenämt.

För övrigt kommer jag tyvärr bara kunna göra en snabbvisit på Gotland i samband med årets Almedalsvecka. Jag åker dit ikväll och kommer hem redan på söndag. Hoppas dock kunna vara med och följa moderaternas dag lite (det är ju söndagen). Resten lära jag få följa genom tv och tidningar. Jag har dock tagit beslutet att inte prioritera Almedalen i år. Jag är riksdagskandidat i Örebro län. Och ska jag möta mina väljare gör jag klokast i att inte lägga mina få lediga veckor i en annan valkrets än min egen.

Öresundsbron ger en bild av Centerpartiets förnyelse

Nu firas Öresundsbrons tioårsjubileum med ministermöten och ljusspektakel. Dagen till äran uppmärksammas även brojubileet och Öresundsregionens framtid på DN debatt. Allt detta är fullt rimligt. Bron har gagnat regionen väl. Och den har, tror jag i alla fall, för många svenskar minskat det mentala avståndet till den så kallade kontinenten – även om Själland alltjämt är en ö.

När bron skulle byggas var jag ganska ung, jag var ännu inte politiskt aktiv och följde bara delvis diskussionen kring förbindelsen. Jag förstod så mycket att Olof Johansson lämnade regeringen för att han var osäker på brons miljökonsekvenser, eller rentav säker på att de skulle bli negativa. Åtminstone så negativa att ett brobygge inte var motiverat.

För tio år sedan satt jag och såg Kronprinsessan Victoria möta Kronprins Fredrik mitt på bron, och jag gillade vad jag såg. Det kändes på något sätt fint att Danmark och Sverige knöts samman med en fast förbindelse.

Nu tycker jag att man kan konstatera att Olof Johansson, sin ärliga mening och välvilja i sakfrågan till trots, hade fel. Bron har betytt mycket, och jag tycker att det är rätt att den finns.

Den viktigaste slutsatsen tycker jag, för min och för den svenska inrikespolitikens del, är att detta ger en ganska bra bild av Centerpartiets förnyelse. På senare år har vulgärversioner av denna förnyelse ofta marknadsförs av socialdemokrater som är väl så sugna på att baktala andra som andra enligt nyhetsrapporteringen är att baktala dem. Men jag anser att det finns två steg i förnyelsen som är verkliga och riktiga och som kan erbjuda en bild av det som skett "inifrån" partiet. Det ena handlar om att C gått från en ovilja att uttrycka sig i statsvetenskapligt erkända termer för att beskriva sin idépolitiska hemvist på den politiska kartan till en vilja att göra detsamma. Den förändringen uppfattas förmodligen främst av en minoritet som något reellt då man inte ska överdriva ideologiska hårklyveriers makt över opinionsläget. Det andra steget Centerpartiet tagit handlar om att omfamna modernisering, utveckling och modern teknik som ett sätt att förbättra samhället, och då inte minst inom miljöområdet. Med god ekonomi, forskning och framtidstro kan vi faktiskt hantera fler problem än om vi går baklänges in i framtiden. Och därför tror vi också att vi kan byta bränsle i våra bilar, därför tror vi att det lönar sig att framför allt se till så att vi genomför betydande satsningar på förnybara bränslen och förnybar energi. För det är ju genom att det som är grönt och bra blir vanligare och mer tillgängligt som vi kan göra det till ett verkligt alternativ för fler. Och då blir faktiskt en energiomställning möjlig.

CUF tycks ha lyckats ganska bra

Idag blev det känt att Elin Monday som bloggat på Bluemondays.se är en "fiktiv" person. Bloggen är en del av den kampanj som ska påvisa att dagens arbetsmarknad inte är till för ungdomar.

Personligen tycker jag att det ska bli spännande att följa den debatt som nu följer på detta. Det är onekligen ett nytt grepp som CUF använt och det kan säkert uppfattas som kontroversiellt. Å andra sidan kan man tycka att det är minst lika kontroversiellt att statistiken över ungdomsarbetslösheten inte räcker som bevis på att ungas arbetsmarknad är "ett jävla skämt."

Vill också lyfta det Magnus Andersson (som en av flera som bloggar om detta idag) skriver: "Vi vill visa att unga människor inte är statistik, utan enskilda människor med ångest, drömmar och en vilja att hitta ett jobb." På den punkten tycks CUF ha lyckats ganska bra.