Om valet

Om valet har mycket sagts, och om valet kan mycket sägas. Att försöka göra en heltäckande valanalys är nästan omöjligt, men man kan utan tvekan hävda att det varit många känslor i omlopp, både före och efter valet. Lättast att analysera blir det kanske om man delar upp det hela på de tre olika valen vi faktiskt haft: till riksdagen, landstinget och kommunen.

Riksdagsvalet
Valet till riksdagen slutade i ett ingenmansland där Alliansen stärkt sitt stöd från 2006, men där Sverigedemokraternas intåg i riksdagen grumlar borgerlighetens möjligheter att regera i majoritetsställning. Å andra sidan kommer regeringen utan problem att kunna driva igenom sina budgetar, och få gehör för en hel del beslut i kraft av att riksdagsbeslut fattas med enkel och inte absolut majoritet. Regeringsfrågan diskuteras nu, men min gissning är att Alliansen fortsätter och försöker regera i minoritet genom förhandlingar med ett eller flera av de rödgröna partierna där så är nödvändigt. För Centerpartiets del gick det nationellt bättre än jag trodde. I Örebro län var dock stämningen ganska dyster när vi insåg att vi förlorat vårt riksdagsmandat med några hundra röster (om ens så mycket). Noteras bör att vi tog ett mandat 1998 när siffrorna var sämre än i år. Jag är dock ganska revanschsugen, och jag tror att fler av mina partikamrater i länet är det. Så det är bara att ta nya tag om fyra år igen.

Landstingsvalet
I landstingsvalet låste i stort samma vindar som i riket. I Örebro län gick det något sämre än sist, men vi förlorade bara ett av fem mandat. Det är med andra ord ingen katastrof. Det som är mest tråkigt är kanske att det inte blev något maktskifte i Örebro läns landsting. Det skulle sannerligen behövas efter 92 år av Socialdemokratiskt styre.

Kommunvalet
kommunvalet i Örebro avgjordes – som det just nu verkar – med en enda röst. Det största blocket är, om detta står sig, S och V, trots att den styrande koalitionen bestående av C, M, FP, KD och MP fick ungefär 2 500 fler röster än de röda. Orsaken till detta, och att Centerpartiet förlorade häften av sina mandat är det politiskt riggade och helt ologiska valkretssystem som Socialdemokraterna en gång i tiden utformat (behöver jag säga att det gynnar S?). Med ett rättvisare system hade C haft fyra mandat i fullmäktige i stället för två. Under och efter valet har nämnda socialdemokrater ägnat ganska mycken tid åt diverse taskspel. Under valrörelsen bedrevs smutskastningskampanjer mot kommunalråd i allmänhet och MP i synnerhet. Efter valet hade de först fler mandat än koalitionen, sedan färre, och nu fler igen. Först utgick de från att de skulle styra och gick ut med en kravlista och krävde andra partiers underkastelse inför de S-märkta kraven. Sedan beskyllde de helt utan täckning för sina påståenden den tillfälligt större koalitionen för att samarbeta med SD, och nu sitter de i princip i samma situation själva. De säger visserligen att de ska söka breda lösningar, men så länge S saknar ödmjukhet så kan man inget annat önska dem än en mycket besvärlig mandatperiod. Breda lösningar innebär nämligen inte att S ska bestämma och alla andra ska lyda. Och den som ska söka breda lösningar bör tänka sig för innan man förpassar debatten ner på dagisnivå, och bedriver helt ogenerad smutskastning. Vad som nu händer står skrivet i stjärnorna.

Alla partier kommer nu att bedriva valanalyser på olika nivåer. På riksplanet ska Centerpartiets valanalys ledas av Annie Johansson. Det bådar gott. Jag tror att Annie är rätt person för det jobbet. Och det är ett tvetydigt resultat hon har att tolka. Centerpartiet minskar på flera håll, men ökar samtidigt på andra. Orsakerna till det är jag fel person att svara på i dagsläget.

Den tuffaste analysen kommer dock Socialdemokraterna att få göra. De gör i riksdagsvalet sitt sämsta val sedan 1914. Det ropas efter förnyelse i S-leden, men frågan är vad som kommer ut av detta. Förra valnederlaget ledde inte till förnyelse trots att sådan utlovades, och än har jag inte hört någon socialdemokrat måla upp en trovärdig bild om vart partiet ska ta vägen. De talar om att lyssna på väljarna. Men en förnyelse handlar inte bara om att anpassa partiet till väljarna, det handlar lika mycket om att hitta en vision i själva partiet som är effektiv i opinionsbildningen. Någon tydlig bild av vart S vill med sin politik har vi inte hört presenteras på flera år. Snarare har vi mest hört klagomål på regeringen. Och med det vinner man troligen inga val.

Den stora debatten efter valet har dock handlat om det svenska valsystemet. Ett system man onekligen kan ha åsikter om. Men relativt många andra valsystem är det svenska mycket proportionellt. Risken är att ett fullständigt proportionellt system skulle leda till att hela landet blir en valkrets, och att vi förlorar mycket av den regionala förankringen i riksdagen. En sådan utveckling vore oroande. Snarare ligger många av problemen i hur själva valen genomförs. Min bild är att kompetensen bland valförrättarna behöver stärkas så att sjabbel och tveksamheter inte förekommer i framtiden. Därtill kan säkert förbättringar i valproceduren genomföras. Det ska dock bli intressant att följa den fortsatta debatten. Precis som det blir intressant att följa vad som händer i bland annat Värmland, där det ännu inte går att utesluta omval.

Återupptar bloggandet

Efter drygt en och en halv vecka återupptar jag nu bloggandet. Efter en hektisk valrörelse har jag nämligen valt att ta det lite lugnt ett tag. Och det har varit ganska skönt att slappa i tv-soffan om kvällarna i stället för att känna att jag behöver göra ett par blogginlägg. Samtidigt har jag med tiden blivit sugen på att skriva igen. Och nu börjas det alltså.

Rösta. Rösta helst på Centerpartiet. Rösta gärna på mig.

Valdagen är här. I veckor, månader och år har man slitit och kämpat, talat och debatterat, skrivit och läst, bloggat och twittrat. Om knappt en timme öppnar vallokalerna och tolv timmar senare har vi ett valresultat. Jag ska rösta på Centerpartiet för att Centerpartiet är Alliansens gröna och företagsamma röst. För att jag vill ha en liberal miljöpolitik och en regering som värnar företagande, frihet och framtidstro.

Vi är många som röstat på Centerpartiet flera gånger medan andra, som Lotten Kalenius gör det för första gången. Oavsett varför blir jag och mina centervänner glada för de röster vi får i betalning för den möda vi lagt ner för att vi ska få ett starkt Centerparti i riksdagen och en omvald alliansregering. Er som tänker rösta på mig vill jag tacka lite extra. Men det viktigaste, oavsett, är att ni använder er rösträtt.

Rösta. Rösta helst på Centerpartiet. Och rösta gärna på mig.

Fler som vill rösta på Centerpartiet

Efter ett inlägg om att Johan Norberg tänker rösta på Centerpartiet, och ett om att Douglas Roos avser att göra detsamma kommer här ytterligare nyheter på den fronten. Den här dagen, fredag that is, har varit helt fantastisk. Först tänker jag nämna en man i jag träffade i Lindesberg som för Alliansens skull lutade åt Centerpartiet. Där träffade jag också en avhoppad Vänsterpartist med samma ambition. Dessutom mötte jag så många vänliga kommentarer och hejarop i min gamla hembygd i Stora Mellösa som skulle rösta på Centerpartiet de också. Och ännu fler som skulle rösta på Alliansen. Man blir helt varm. Minns den äldre herre som kom fram i eftermiddags och sa så varmt och hjärtligt at han förtidsröstat och gett oss sitt stöd. Centerpartiet är på gång helt enkelt.

Centerpartiet är det verkliga företagarpartiet

Jag skrev just om Johan Norberg, som ska rösta på Centerpartiet. Här kommer en till: Douglas Roos. Han har tidigare varit högt uppsatt i Ladbrokes, nu är han ordförande i Nyheter 24. Han anser att Centerpartiet är det verkliga företagarpartiet, och man kan bara hålla med.

Norberg landar i Centerpartiet

Man blir lite stolt när Johan Norberg nu landar i att rösta på Centerpartiet. Det är oerhört hedrande att han hittar sin favoritkandidat i Magnus Andersson. Att jag sedan inte är inräknad bland de kandidater från övriga landet han skulle rekommendera får jag helt enkelt ta med jämnmod. Han har väl helt enkelt inte träffat mig tillräckligt många gånger...

Kolla in Carlgrens svar

Läste på morgonen Andreas Carlgrens chatt med väljarna på Svenska Dagbladets hemsida. Den är läsvärd om man vill få en lite mer konkret inblick i regeringens och Centerpartiets miljöpolitik. Det är ju sällan man fått det i debatten under årets valrörelse. Tyvärr har MP:s hetska retorik snarare lett till att det kastats omkring en massa procentsatser och mer eller mindre partiska miljöorganisationers uttalanden. Så kolla på Carlgrens svar, det är mitt tips.

Kvällens debatt: Alliansens resonemang är logiskt

Givetvis kollade jag på kvällens partiledardebatt i Tv4. På det hela taget var det väl en ok tillställning även om jag kanske inte tycker att den blev så konkret som en debatt behöver vara för att tittarna ska kunna tillägna sig betydande mängder ny kunskap. Däremot var den ett bevis för att det finns nerv i den här valspurten. Partiledarna verkade taggade, nästan övertända stundtals.

En sak som jag tycker ständigt kommer fram i debatterna är dock att Alliansen har ett logiskt resonemang i att vi får skattepengar tack vare att människor jobbar, och det är först när vi har en politik för jobb vi kan få större resurser att satsa i den skattefinansierade välfärden. Vi har nu med tanke på krisen en ganska hög arbetslöshet, men sysselsättningen är trots allt högre idag än vad den var med S-regering i brinnande högkonjunktur. Det visar att Allianspolitiken har spelat roll. Hade vi gjort slut på alla våra skattepengar i krisen (och kanske gjort av med lite till på att förstatliga bilföretag och annat) så hade vi varit i ett betydligt svårare läge i dag. Det är jag helt övertygad om. De rödgröna lovar att satsa på nästan allt som har med den offentliga sektorn att göra, och de gör det säkert av välvilja. Men för det första tycks de ha svårt att visa hur de ska få plus och minus att gå ihop, och för det andra bör man satsa på rätt saker. Att finansiera satsningarna genom att göra det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar är definitivt inte rätt väg att gå i en tid då unga har så svårt att få in en fot på arbetsmarknaden.

Läs intervjun med Maud och mitt valmanifest

Flera mätningar och många bloggare vittnar nu om att fler och fler får upp ögonen för Centerpartiet. Och det känns skönt att känna lite vind i ryggen såhär under de sista självande dagarna innan valet. Men samtidigt är de många opinionsundersökningarna inte så mycket att luta sig emot. Vi minns väl alla valet 2002 då man i stort sett missade hela Moderaternas ras. Samtidigt tror jag att man kan sluta sig till att Alliansen har ett övertag för tillfället. På den punkten är opinionsinstituten så samstämmiga att det är trovärdigt.

Däremot är det ingen tvekan om att många fortfarande tvekar. I moderna val bestämmer sig många sent. Och jag hoppas givetvis att ännu fler blir intresserade av och röstar på Centerpartiet. Därför tänkte jag tipsa om DN:s partiledarintervju med Maud Olofsson. Dessutom tycker jag att man gärna får läsa mitt valmanifest, särskilt om man ska rösta i Örebro län. Gillar man det får man gärna rösta på mig :)

Bra att Ipred prövas

Liksom många andra integritetsvänner gläds jag nu åt att det första Ipredfallet når Europadomstolen. Jag hoppas också att utslaget av målet visar att Ipred inte är en hållbar lagstiftning och att Europa måste tänka om. Tyvärr kommer processen att ta ganska lång tid vad det verkar. Men den som väntar på något gott...

Partiskt LO blir ingen bred organisation

Att LO:s allt mer oblyga kampanjande för Socialdemokraterna.

Ja det är värre än tidigare trots att de sprungit Socialdemokraternas ärenden i alla tider, för de hetsar mer än någonsin med sin hemska mobbningskampanj.

Att LO:s allt mer oblyga kampanjande för Socialdemokraterna är problematiskt för LO själva blir tydligt i dag när ett antal Centerpartistiska LO-medlemmar gör sin stämma hörd. Deras kritik handlar om att LO:s politik inte längre ligger i medlemmarnas intressen och att det ensidiga stödet till S leder till att LO förverkar många chanser till inflytande.

I grund och botten handlar det ju också om hederlighet. Ska LO vara ett fackförbund för alla som arbetar i de yrken LO-facken organiserar kan de inte göra sig osams med hälften av dem de vill ha i medlemsregistret. Man blir inte en bred arbetarorganisation i ett modernt samhälle om organisationskulturen är enpartistatens.

Dags för SNF att gå samman med MP?

Det känns som att det börjar bli dags för Svenska Naturskyddsföreningen att kliva ut ur garderoben även officiellt snart, och kanske gå samman med Miljöpartiet. För deras kampanjande för MP börjar bli helt ohållbart om det ska gå att lita på något de säger i framtiden. Igår lurade de TT för att få det att framstå som att Centerpartiet älskar uranbrytning över allt annat. Det är så klart fel. Albin Ring Broman, och Departementet reder ut begreppen bloggledes. Men i korthet kan man väl säga att frågan i den enkät man skickat ut inte inbegrep ett svar som går i linje med Centerpartiets hållning: att det kommunala vetot är bra, ska skyddas, och gärna även stärkas.

I praktiken är alla Centerpartister jag känner till, inklusive jag själv, mot uranbrytning i den egna hemkommunen. Men vi är inte lika trakterade av förstatligande och centralism som våra vänsteralternativ. Alltså värnar vi det kommunala självstyret på en punkt där det är väldigt starkt.

Staffan och Frank bloggar också om detta.

Spännande minsterförslag från Magnus

Även om han är medveten om att han troligen inte kommer att få bilda regering efter årets val berättar CUF-ordföranden i dag om några av de namn han vill se i en regering om han var statsminister. Och det är en hel del spännande namn han tar upp. Han bloggar också om det.

Osakligt och osmakligt av Sekoordföranden

Jag har varit lite sur på Seko förr om åren, men nu har det fackförbundet spårat ur fullständigt. Trots att olycksstatistiken sjunkit obrutet sedan 2004. Dessutom har Åsa Torstensson tagit itu med 100 miljarder av ofinansierade löften och nu satsar Sverige på att rusta upp järnvägsnätet, något som släpat efter under många år. Ändå passar Sekoordföranden Janne Rudén på att i tur och ordning kalla Maud Olofsson för Saddam Hussein och att skylla dödsfallen i den senaste järnvägsolyckan på infrastrukturminister Torstensson. Det är rejält osakligt, duktigt osmakligt, och ett tecken på att partipolitiken är viktigast för Seko. Som tur är är jag inte den enda bloggaren som härsknat till på det här.

Jag lyfts fram som integritetsvärnande kandidat

Magnus Persson, ung centerpartist i Stockholm, har listat integritetsvärnande centerkandidater runtom i landet. I Örebro län lyfter han fram mig. Jag tackar för uppmärksamheten, och jag tycker att jag har fog för att instämma. Ni som läst mitt valmanifest vet att integriteten är enviktig fråga för mig.

C föreslår mer trygghet för unga

Annie Johansson presenterar i en intervju i Svenska Dagbladet i dag nya centerförslag för ett tryggare arbetsliv för unga. Under åren har Centerpartiet gjort sig känt som det parti som tydligast står upp för ungdomars möjligheter på arbetsmarknaden. Ett inträde i yrkeslivet är oerhört viktigt, för det är ju på arbetsmarknaden, när det är lätt att hitta ett jobb, som man har en trygghet. Inte i första hand när man hänvisas till nästan ett enda jobb från "vaggan till graven".

Det som Annie nu presenterar är förslag på ett nytt sätt att räkna sjukpenninggrundande inkomst. Som vanligt har de svenska systemen på arbetsmarknaden varit anpassade för de starkaste grupperna, medelålders människor med fast anställning och lång yrkeserfarenhet. Men med det nya systemet kan också ungdomar som ganska nyligen fått ett jobb känna sig ganska säkra på att klara sig om man till exempel blir sjuk.

Tekniska problem med nyhetsbrevet

Ni som valt att prenumerera på mitt nyhetsbrev kanske undrar varför det var ett tag sedan ni fick något. I så fall kan jag meddela att jag för tillfället har lite tekniska problem med nyhetsbrevet. Vi arbetar på att fixa till det. Förhoppningsvis fungerar allt igen inom kort!

SD-ledningen försvarar angrepp på religionsfriheten

I efterhand hävdar Sverigedemokraternas partiledning att de är för religionsfriheten. Men samtidigt försvarar de den kommunföreträdare i Strömsund som sagt att han inte tycker att man ska få vara praktiserande Muslim i Strömsund. Detta är så klart häpnadsväckande. Och det är bra att vi får en liten innehållsdeklaration av idégodset i SD såhär lagom före valet. Det känns som de bör ta bort det där med demokrater ur partinamnet snart om det fortsätter såhär.

Maud vill ha fler kvinnor i bolagsstyrelser

Maud Olofsson har länge arbetat hårt för att stärka kvinnligt företagande. Och hon gör det ofta genom att ge goda exempel och driva på attitydförändringar. Bland annat genom de ambassadörer för kvinnligt företagande som hon utsåg under mandatperioden. Nu tar hon nästa steg och tipsar svenska bolag om kompetenta kvinnor som kan platsa i bolagsstyrelser. Jag har lyssnat till Maud tillräckligt många gånger för att veta att hennes engagemang för kvinnligt företagande är äkta. Och jag tror faktiskt att hennes idoga försök att lyfta företagsamma kvinnor kommer att löna sig i längden. Dock är det så klart att se vad det leder till på kort sikt. Men jämställdhetsfrågorna är inga frågor man kan arbeta med på kort sikt. Det är enträget och långsiktigt arbete som måste till.

Alliansmajoritet inom räckhåll

En eventuell vågmästarställning för Sverigedemokraterna har varit ett väl debatterat ämne i valrörelsen. Jag kommenterade det lite igår också. Men med dagens opinionsmätning i minnet är det tydligt att det tycks finnas ett sätt att skapa en stark och tydlig riksdagsmajoritet, och det är att rösta på Alliansen. I dagens mätning har Alliansen egen majoritet, och det visar att ett sådant slutresultat kan bli verklighet.

När jag ändå behandlar ämnet så lyfter jag gärna den nya antologi, Lyckad invandring, som tankesmedjan Fores nu har presenterat. Det var Oscar Fredriksson som uppmärksammade mig på den. Boken och sidan migrationsinfo.se visar på flera av de positiva effekter som invandringen för med sig.

Blir det fler smygändringar i det rödgröna valmanifestet?

Idag blev det känt att de rödgröna smygändrat i sitt valmanifest så att de inte längre kräver jämställdhetsplaner av alla företag utan bara av de stora. Detta blir så klart ett trovärdighetsproblem. Hur ska väljarna veta att det som står i manifestet verkligen gäller? Och frågan är ju om det finns mer man har ändrat eller tänker ändra innan valdagen?

Hjälper S folk att rösta "rätt"?

Socialdemokraterna har även tidigare varit lite för behjälpliga när det gäller att få människor att rösta. Stundtals tycks det till och med handla om att se till så att man röstar rätt. Ofta möjligen mer med till vallokaler förlagd opinionsbildning än med handgriplig hjälp, men att de rör sig i den här gråzonen är allvarligt. Och polisanmälningar och exempel på påstått valfusk finns både i Huddinge och Örebro. Kanske borde partiet bara heta Social i fortsättningen?

En rapport för jobb i Örebro län

Idag har Allians för Örebro län släppt sin rapport om jobb arbetsmarknad och kompetensförsörjning. Fokus var att försöka se hur hela länet kan komma på rätt köl. Den stora utmaningen är inte Örebro tätort, de stora framtidsfrågorna finns på många sätt i de mindre kommunerna där en helt nu framtidstro måste födas, och det kan göras. Hur visar vi i rapporten som jag varit med och skrivit och som jag var med och presenterade. Bland annat handlar det om att se möjligheter till nyföretagande och jobb genom att tydliggöra vägar för utbildning, föra dialog med näringslivet och genom att bryta det kommunala tjänstemonopolet i stora delar av länet. Jag kommer troligen att återvända mer till rapporten lite senare.

Det bortglämda argumentet

I årets valrörelse handlar mycket om skatter och jobb. De rödgröna säger, mot bättre vetande, att Alliansen med precision sänkt skatten för de rikaste. Det är ett bedrägligt sätt att beskriva generella, procentuella skattesänkningar. De säger vidare att de vill ta betalt av de rikaste (något de inte kan berätta hur det ska gå till trots att de enats om mycket svårare skattefrågor – beror det månne på att S som så många gånger förr gärna vill flirta med de rika också?) och satsa på den skattefinansierade välfärden. Därtill är de som vanligt kritiska till det senaste steget i jobbskatteavdraget – det har de alltid varit fram till det att nästa kommit, då köper de det förra.

Det som är lite tragiskt är att den övergripande synen på vad de generella inkomstskattesänkningarna betyder grumlats sedan förra valrörelsen. För vi vet, mot bakgrund av ekonomisk forskning, att fler kommer i arbete när det lönar sig att arbeta. Det är inget hokus pokus, det är så det fungerar. Nu kan Socialdemokraterna, återigen på ett ganska bedrägligt vis, skyla över den här luckan i den egna argumentationen genom att råka glömma finanskrisen alternativt skylla den på Alliansen.

Det man måste komma ihåg är att det för den skattefinansierade välfärdens skull gäller att se till så att de grundläggande förutsättnngarna för sysselsättning finns på plats. Och de socialdemokratiska argumenten pekar i en annan riktning. Man kan tycka att bidrag och stora statliga utgifter är viktigt. Det kan jag ge S, för det anser de troligen, och de gör det på ideologisk grund. Men att hävda att det de föreslår är en politik för med jobb och starkare välfärd i Sverige är inte med nödvändighet sant. Att ta aldrig så små steg mot den politik som fördes med Göran Persson är att gå baklänges mot framtiden. Sverige har tack vare Alliansen god ekonomi, med rödgröna spenderbyxor hade läget sannolikt varit annorlunda. Sverige har världens näst högsta skatter och vi som betalar skatt får inte ens behålla hälften av det vi tjänar. Mot den bakgrunden finns det gott om skäl att tro att skattesänkningar ännu inte drabbar välfärden om rätt prioriteringar görs.

Problemet är att det finns en tro bland de rödgröna att monopol är bättre än mångfald. De har motarbetat Lagen om valfrihetssystem allt för ihärdigt och motsatt sig välfärdsföretagande för starkt för att hävda annat ens i lägen då det även i deras öron skulle låta käckt. Och med den synen på hur välfärd sköts effektivt och bra för dem som ska ha tillgång till välfärdstjänster så kommer man att få det svårt både att åstadkomma en riktigt bra välfärd och att åstadkomma annat än höga kostnader, och höga skatter.

MP ljuger mer än vanligt

Måhända är orsaken att de haft för mycket att göra med Socialdemokraterna på sistone, men oavsett vilket så har Miljöpartiet i år valt att vara mindre trogna sanningen än de vanligen är under valrörelser. Under kvällens utfrågning gick det inte ens en minut innan Maria Wetterstrand valde att inte begripa Regeringsformen och på så vis hävda att Alliansen vill ta stöd av Sverigedemokraterna. Hon dristade sig dessutom till att insinuera att regeringsformen skulle vara partisk och innebära något annat för de rödgröna så att de kan regera i minoritet på andra grunder än Alliansen.

Faktum kvarstår dock. Riksdagsbeslut avgörs med enkel majoritet, och om ingen tydlig majoritet finns på grund av en vågmästare är inte det ena blocket mer beroende av vågmästarna än vad de andra är. Just nu är det troligt att Alliansen blir större än det rödgröna blocket. Och frågan som idag ställts till och besvarats av miljöpartistiska företrädare är därmed lika relevant som resultatet är glädjande. Ute i landet finns det, till skillnad från i Stockholm och riksdagens korridorer, miljöpartister som står fast vid det som alltid varit MP:s identitet. Att låsa fast sig i ett block. Det är bara beklagligt att partiledningen valt att slå sig i slang med Ohly, som förhoppningsvis aldrig kommer att sitta i någon regering i något land, någonsin.

Valrörelsens stora klimatdebatt

Det så kallade grälet mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand (där Wetterstrand för övrigt betedde sig oerhört märkligt, för att inte säga barnsligt) efter Agenda i söndags har lett till en ny het miljödebatt i Sverige. En debatt där Miljöpartiet säger att man vill göra mycket mer än regeringen, men där man i allt väsentligt inte föreslår mer än regeringen. Resten av deras höre satta mål ska nås genom dynamiska effekter, av sig självt, utan att Miljöpartiet tänker göra något för att lyckas. Mot den bakgrunden menar Maria Wetterstrand att Centerpartiet och regeringen sitter med armarna i kors. I själva verket är det hon som med harmarna i kors hoppas kunna titulera sig statsråd medan hennes önskedrömmar slår in. Blir så fallet är det inte hennes förtjänst, men hon skulle garanterat ta åt sig äran.

Jag överhörde i dag debatten mellan Wetterstrand och miljöminister Andreas Carlgren på Studio ett i P1 i dag. Och jag kan konstatera att Wetterstrand inte hade mer att komma med där. Och hon lät sig därmed bli ett ganska lätt byte för en påläst miljöminister.

Andreas Carlgren skriver för övrigt på Newsmill och förklarar sina och Centerpartiets ståndpunkter.

För övrigt kan man konstatera att Miljöpartiet ansträngt sig ordentligt för att hitta undersökningar som ger dåligt miljöbetyg åt Sverige. De fick till och med börja titta bland jämförelser gjorda av intresseorganisationer (däribland den med Miljöpartiet numer mycket lojala Svenska Naturskyddsföreningen) för att hitta något. De officiella internationella jämförelserna ger Sverige mycket gott betyg, och på sistone har Sverige till och med fått ännu bättre betyg.

Trygghet på arbetsmarknaden

På Aftonbladet debatt i dag skriver Annie Johansson och Lisa Renander om turordningsreglerna. Och de tar upp en väldigt viktig aspekt. Nämligen den att den så kallade trygghet som Lagen om anställningsskydd ska gå är en chimär. Vi vet sedan tidigare att danskarna känner sig tryggare än svenskarna på arbetsmarknaden trots att de inte har några turordningsregler i sin lagbok. Mot det kan vissa använda och hävda att de danska arbetslöshetsersättningarna är betydligt högre än de svenska, men då ska man komma ihåg att de varar under mycket kortare tid, så sammantaget är försäkringen i danmark inte så mycket starkare som vissa får det att låta som.

Det viktigaste här är dock att det gäller att skapa trygghet på arbetsmarknaden, inte trygghet i det jobb man för tillfället har. Där har vi misslyckats i Sverige när vi skapat en arbetsmarknad som är till för dem som är medelålders och har massvis med arbetslivserfarenhet som bara den borde räcka för att konkurrera mot oerfarna ungdomar med.

Man kommer långt med att vara kunnig

Maud Olofsson visade i kvällens utfrågning i SVT att man kommer väldigt långt med att vara kunnig. För precis som Lena Mellin påpekar så var hon väldigt påläst. Men hon var också tydlig. Allra tydligast var hon kanske på punkten om vilka hon vill samarbeta med, eller snarare vilka hon inte vill samarbeta med. Som Centerpartist blir jag glad av att veta att min partiledare inte vill samarbeta med kommunister – vilket var svaret på frågan om hur hon ställde sig till att ingå i en rödgrön regering.

Delvis kan jag instämma med Johan Ingerö om att den gamla Maud var tillbaka. För hon kändes lugn, samlad och engagerad trots att hon ansattes hårt av utfrågarna. Aftonbladets andre "proffstyckare", Jonas Morian, kallar däremot Maud Olofsson för förlorare, något han har ganska liten täckning för. Med undantag för valet till europaparlamentet förra året har Centerpartiet faktiskt ökat och haft framgång i varje val med Olofsson på partiledarposten. Så fram till dess att något annat skett får vi nog hålla henne för att vara en vinnare. Och med tanke på att siffrorna i opinionsmätningarna just nu är bättre än de var vid den här tiden förra valrörelsen så känns det inte som om Centerpartiet går mot något större nederlag. Ett smärre tapp får nog alla som väljer att ta sig an regeringsmakten räkna med. Men om det ens blir så i det här valet för C och Olofsson är för tidigt att säga.

Läs också vad Albin och Magnus skriver om utfrågningen.

Alliansen vill gå från ax till limpa

Kent Persson lanserar nu välfärden som tema för veckans bloggdebatt. Och innan jag ger mig in på själva frågeställningen - om den blir bättre av fler som jobbar eller av skattehöjningar - så tycker jag att det kan vara på sin plats att klargöra ett och annat om begreppet välfärden. För det är ett begrepp som ofta används lite slarvigt.

När svenska politiker diskuterar välfärd förutsätter de allt för ofta att välfärd är detsamma som skattefinansierade verksamheter i främst skola vård och omsorg. En del andra områden räknas också in lite beroende på hur långt till vänster man står. Men i huvudsak är det offentliga och skattefinansierade verksamheter som avses med ordet välfärd. Detta är ett av många tecken på hur decennier av Socialdemokratiskt styre satt sin prägel på den politiska ordförståelsen. Välfärd är nämligen mycket mer än vad svenska politiker menar när de talar om välfärden. Välfärd handlar i allra högsta grad om mängder av saker som politiker inte har med att göra, som hur vi tillbringar vår fritid, hur vi lever våra liv för att göra jordevandringen angenämare eller mindre plågsam, den nya soffan, en glass i solen en sommardag.

Av ovanstående kommer också det faktum att befolkningens ekonomiska villkor är lika viktig för välfärden som statens. Det innebär i sin tur att hög skatt inte alltid leder till välfärd för alla eftersom den för vissa innebär snävare ekonomiska marginaler. Å andra sidan kan väl använda skattepengar vara helt avgörande för människors välfärd.

Goda förutsättningar för jobb och sysselsättning är därmed grunden för välfärd. Dels för att jobb ger den som arbetar en inkomst, dels för att människor som jobbar och har en inkomst också betalar skatt. Välfärd utan arbete blir närmast otänkbart.

Den här valrörelsen har till stor del kommit att handla om vad som är hönan och vad som är ägget. De rödgröna menar att offentliga välfärdstjänster behövs, ja till och med att mer behövs av den varan, och därför ska detta finansieras genom höjda skatter. Och visst kan och ska behovet av offentlig välfärd spela roll för skatteuttaget, men behovet av sådan välfärd och finansieringen av det upplevda behovet kan ju inte ses isolerat. Låt mig ta en liknelse.

Om man ser den offentligt finansierade välfärden som välfärdsstatens bröd, skatteintäkterna som det mjöl brödet ska bakas av, och skatteuttaget som själva skörden. Ja då måste ju någon faktiskt så för att man ska kunna skörda, mala och baka. Alliansen vill gå från ax till limpa. Vi vill se till så att det sås mer, gärna i nya och växande företag, men även i gamla dito av olika storlekar. Att lova mer bröd utan att ge människor utsäde (utrymme att konsumera, starta företag och anställa) leder inte till mer bröd i slutänden.

Centerpartiets reklamfilm

Många har säkert redan sett den. Men då kan man se den igen, för den är bra. Så därför lägger jag upp Centerpartiets reklamfilm.

Blockpolitiken och de 14 frågorna från Alliansen

Att årets val har två tydliga regeringsalternativ är knappast någon nyhet. Många debattörer har under årtionden både förutspått och efterlyst blockpolitikens snara död, men man har aldrig haft rätt, och aldrig blivit bönhörd. Och någonstans finns det en logik i att tydliga regeringsalternativ, vilket ju blockpolitik oftast innebär, är något som går hem hos väljarna. En osäkerhet kring vad man får om man röstar si eller så gör också att väljarna bli osäkra, och känslan av att man "röstar fel" ökar rimligen. Därtill passar blockpolitik väldigt bra i mediernas rapportering. Konflikten blir tydlig och dramaturgin förstärks.

Samtidigt kan man ju, i stunder av idealism, känna att blockpolitik leder till att många nyanser lämnas utanför den allmänna debatten. Och så är det ju på sätt och vis. En bred debatt och mer av dialog kan säkerligen många gånger vara mer konstruktiv än bredsidor i blockpolitiska sjöslag. Samtidigt kan ju mycket av politisk spets lätt försvinna om jakten på konsensus blir allt för ihärdig.

I slutändan vet jag inte vad som är bäst. Men jag tycker ändå att tydliga akternativ har den fördelen att de ofta leder till stabilare rikdagsmajoriteter. Och tydliga riksdagsmajoriteter har åtminstone den fördelen att det blir lättare att faktiskt föra en politik om man befinner sig i regeringsställning. Då kan man göra reformer i stället för att förvalta det land som regeringen är satt att leda.

I årets strid mellan två tydliga alternativ är Alliansen av naturliga skäl det mest samordnade. Alliansen är, om jag minns rätt, lite drygt sex år gammal. Allians för Sverige etablerades ju som bekant hemma hos Maud Olofsson i Högfors i god tid före det förra valet. Alliansen har dessutom suttit i regering under fyra år, vilket bidrar till den goda sammanhållningen. Och kanske är det därför Alliansen lyckats bli tydligare än de rödgröna i de förslag man föreslår. Något som i sin tur ger ett övertag. Ett övertag som idag manifesteras i att Alliansens partisekreterare ställer 14 frågor som man anser att de rödgröna ännu inte besvarat.

Inför valet är det viktigt att så många kort som möjligt läggs på bordet. Därför är det bra att Alliansen ställer dessa frågor. Om inte annat för väljarnas skull.

Medvind och två veckor kvar

Jag vet inte hur många gånger genom åren jag skrivit att man inte ska bry sig för mycket om opinionsmätningar. Men såhär två veckor före valet har de så klart en tendens att bli ett kärt samtalsämne för politiskt intresserade i och utanför alla partier. Och just nu ger dessutom opinionsmätningarna gott om energi, Alliansen ångar på i ledningen och Centerpartiet tycks öka och har åtminstone varit uppe över sex procent, 6,7 i senaste Sifo. Det är så klart roligt att se att det går framåt. Inte minst för att man då lättare inbillar sig att det man själv gör på torg, bland brevlådor, framför datorskärmar och i skolorna har någon sorts betydelse på marginalen.

Det finns en sak jag känner mig ganska säker på för tillfället, och det är att Alliansen har fler sympatier än de rödgröna. Hur sedan röstfördelningen ser ut bland de partier som ingår i de olika samarbetena återstår att se. Vi får ju trots allt svar på den frågan om bara två veckor.

Däremot är det så att det kan hända mycket under de två veckorna som återstår av valrörelsen. De senaste valen har vi sett att just de sista veckorna varit mycket betydelsefulla när det kommer till de verkligt tydliga tendenserna för enskilda partier. De tre senaste valen har vi exempel vis sett hur, i tur och ordning, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna (och till viss del Centerpartiet) gjort stora ökningar på slutet. 1998 var min första valrörelse (hade dock inte rösträtt då) och jag har ett minne av att det då var Vänsterpartiet som blev lite raket på slutet av den valrörelsen. Och de sista skälvande veckorna kommer säkerligen att bjuda på vissa förändringar även i år. Och jag för min del hoppas så klart på att Centerpartiets ganska rejäla ökningar i Demoskop och Sifo är ett tecken på något som kan komma att fortsätta den närmaste tiden.

Oavsett vad som sker är det dock inte över. Nu känner jag att det är ända in i kaklet som gäller. Och jag hoppas att mina Allianskamrater känner likadant. Och vissa tecken finns ju på det. Så jag säger bara, kör hårt!

Viktigt finna vägar för att gynna klimatsmarta bilar

Centerpartiets engagemang för bättre drivmedel i våra bilar är fortsatt stort. Det ser man bland annat på brännpunkt i SvD i dag där miljöminister Andreas Carlgren och miljölandstingsrådet Gustav Andersson skriver om elbilar och att de borde undantas från trängselavgifterna och slippa parkeringsavgifter bland annat. Det är klokt och bra. Den som väljer att köra miljöriktigt ska också känna att det lönar sig ekonomiskt.

I dag är det bara Stockholm som har trängselavgifter. Det diskuteras bland annat i Göteborg och på sikt gissar jag att vi får se det där och i ytterligare någon eller några svenska städer. En stor utmaning i städer som är försmå eller på gränsen att vara stora nog för att ha egna trängselavgifter är emellertid att hitta andra sätt att gynna elbilar och andra miljöfordon. Gratis parkering är ett sätt, men frågan är om det inte behövs ytterligare incitament. Kanske ska vissa vägar i de centrala delarna av vissa städer vara förbehållna elbilar eller de klimatsmartaste bilarna? Kanske finns det ytterligare metoder. Men min förhoppning, eller uppmaning kanske, är att tjänstemän och kommunpolitiker med inflytande över den här frågan slår sina kloka huvuden ihop för att hitta bra sätt att gynna de miljöbästa bilarna. Det tjänar vi alla på i slutänden.

LO:s agerande är ett större problem

På vänstersidan tycker man det är hemskt att politiska partier, och då främst Moderaterna inte redovisar sina största bidragsgivare, eller kanske bidragsgivare över huvud taget. Jag tycker inte att det är så konstigt. Möjligen beror detta på att alla redan vet att LO slänger in några miljarder (och det kan nog vara lågt räknat) i det socialdemokratiska kampanjmaskineriet. Och eftersom LO inte är en person utan en välkänd och stor partipolitiskt bunden organisation så är det inte så känsligt för dem att redovisa var de enorma ekonomiska resurserna kommer ifrån. När det gäller Moderaterna och Kristdemokraterna gissar jag, baserat på deras partikultur, att man återfinner betydligt fler bidragsgivare, varav vissa rentav kan vara privatpersoner. Att då kräva att valhemligheten röjs är ett märkligt krav från partier som så tydligt säger sig bära på demokratiska värderingar.

Jag tycker visserligen att det ska vara ordning och reda på hur partiernas finansiering ska gå till, men jag tycker trots allt att det är tveksamt om man ska behöva låta sympatisörerna träda fram på det sättet. Och ärligt talat tycker jag att det är ett större problem att LO agerar som de gör än att privatpersoner som donerar pengar till partier ska hängas ut offentligt.

Pinsamt av Baylan

Nu ger sig också Ibrahim Baylan in i den socialdemokratiska sandlådeargumentationen kring paret Reinfeldts privatekonomi. Och det är mycket märkligt. Någonstans tycker man ju att han borde hålla sig för god för sådant. Det vore väl väntat om SSU höll på sådär, det har de ju alltid gjort. Men en partisekreterare borde faktiskt kunna få ihop en argumentation som funkar utan att man delar ut slag under bältet. Pinsamt är vad det är.

Trött på S – inspirerad av Eskil

Vissa har sagt att den här valrörelsen inte är så smutsig som det varnats för. Jag vet inte jag. Sällan har en valrörelse handlat mer om att vrida och vända på sifferkombinationer för att få saker och ting att låta som man vill. Och även om det inte alltid behöver vara riktigt "dirty" så kan det till slut bli ganska tröttsamt.

Vi det sedan tidigare att Socialdemokraterna försöker rikta in sig på att gå till attack mot privatpersonen Fredrik Reinfeldt. Nu har Albin Ring Broman uppmärksammat mig på att vi bara sett början på det. Nu ska man försöka störa Reinfeldt inför hans utfrågning med annonser kring hur jobbskatteavdraget gynnat honom. Att det sedan betytt oerhört mycket för hur de breda folklagrens ekonomiska marginaler ser ut tycks mindre viktigt. Hur saker och ting blir för folk verkar egentligen inte vara så särdeles viktigt alls på Sveavägen. Det viktigaste är att återfå makten över svenskarna, till vilket pris som helst. Men ska jag vara ärlig tror jag att den här typen av kampanjmetoder fungerar ganska dåligt i Sverige. Moderaternas kampanjmetoder, att vara lite smått retsamma och fyndiga när det gäller att göra pastischer på gamla S-slagord och -affischer tror jag är klyftigare. Åtminstone hoppas jag.

Men nu handlar ju inte valet bara om Mona, Fredrik och makt. Det handlar om vad man åstadkommer också. Och just av den anledningen var det väldigt inspirerande att lyssna på Eskil Erlandsson ikväll. Han talade i min gamla hembygd, i Stora Mellösa. Bygdegården var välfylld, och Eskils redovisning av vad som gjorts och vad han vill göra var imponerande. 37 procent av regelkrångelskostnaderna för småföretagen inom "hans" näringar är nu väck, och han har målsättningen att nå 50 procent. Exporten av svensk mat har ökat med 61 procent till drygt 60 miljarder, och målsättningen ligger på cirka 100 miljarder och att den därmed är lika stor som importen. Lyckas satsningen på Matlandet Sverige innebär det cirka 20 000 nya jobb i Sverige enligt Tillväxtverket. Dessutom talade han om vad ett regeringsskifte skulle betyda för landsbygden, vilket han också berättar om på Centerpartiets hemsida.

Sedan är ju inte allt jordbruk och Eskil heller. Men jag tror att regeringen hjälps åt att berätta historier ur verkliga livet nu. Historier om vad det som gjorts av Alliansen under fyra år faktiskt innebär. Vad Socialdemokraterna och deras vänner ägnar sig åt kan man faktiskt undra ibland.

De rödgrönas regressiva skatt

Igår kom de rödgrönas valmanifest. På grund av att jag är ute och fra på debatter och andra aktiviteter blir det lite si och så med tillgången till medier och tid för att läsa vad de skriver. Men man kan väl åtminstone säga att de lovar mer än de kan hålla, och de erkänner det. Ganska mycket av det som de presenterar är bara hypoteser och långt ifrån färdigförhandlat. Så även om manifestet ger vissa svar, så tror jag att ganska många väljare vill ha fler besked innan de ska känna sig bekväma med att ge maktenåt Mona Sahlin och kompani.

Det jag spontant reagerade mest på var förslaget på sänkt maxtaxa. Bland annat därför att jag har svårt för maxtaxa över huvud taget. För det första är maxtaxan tveksam ur demokratisk synpunkt eftersom det är ett system man tvingar på kommunerna, till stor del utan finansiering från staten. Men att Socialdemokratin med anhang ogillar kommunalt självstyre äremellertid ingen nyhet.

Däremot är maxtaxan omöjlig att få ihop med Socialdemokraternas argumentation. Sverige har progressiv skatt. Jga tycker visseroligen att man kan platta ut den, men det är rätt och riktigt att den som tjänar mer ska betala mer tack vare att vi betalar skatt procentuellt efter vad vi tjänar. På så sätt bidrar vi alla efter förmåga till att samfinansiera den skattefinansierade delen av välfärdssektorn. Ser man maxtaxan som en skatt, och skillnaden är ju inte extremt stor, så är maxtaxan en regressiv skatt. Det vill säga att den procentuella kosnaden sjunker ju mer du tjänar. Det är med andra ord en reform som tydligt gynnar dem som tjänar allra mest. Alltså precis vad Socialdemokraterna anklagar Alliansen för att göra när vi sänker skatten proportionerligt för alla arbetstagare via jobbskatteavdraget. Och maxtaxan är bara ett exempel på hur Socialdemokratin försöker ta plånboksvägen till höginkomsttagarnas hjärtan - det finns många flera.

Läs också vad Oscar skriver om rödgröna förslag som innebär mer krångel för företagen. Liksom vad Elisabeth skriver om manifestet på Newsmill.