UNR presenterar ny webbportal

Ungdomens nordiska råds session 2010 är nu avslutad. I och med det har jag också avgått som ledamot i UNR:s presidium och önskar min efterträdare Silja Borgarsdóttir Sandelin och hennes ersättare Agnar Bragi Bragason lycka till i de nya uppdragen.

I samband med avslutningen av UNR-sessionen presenterade vi också den webbportal som UNR tagit fram. Tanken är att den ska göra det lättare för ungdomar i Norden att få information och kunskap om det nordiska samarbetet. Man hittar den nya webbportalen på unginorden.org.

UNR diskuterade ungdomsarbetslöshet

Under helgen har jag varit på Ungdomens nordiska råds session i Reykjavik. Som vanligt har det varit en trevlig tillställning med livliga debatter och engagerade unga från alla politiska läger i alla de nordiska länderna.

Överlag har nivån på resolutionerna varit hög och många relevanta beslut har fattats, bland annat har vi antagit en resolution om ungdomsarbetslöshet – vilket är temat för årets session. Resolutionen skrevs utifrån ett seminarium som hölls under gårdagen.

Ungdomsarbetslösheten är ett betydande problem i samtliga nordiska länder, även om Sverige är hårdast drabbat på grund av bland annat Lagen om anställningsskydd och höga ingångslöner.

Alla resolutioner har dock inte varit lika angenäm läsning. Det blev stor debatt kring en resolution från Dansk folkepartis ungdomsförbund där man föreslog att man skulle förhindra invandring från Mellanöstern. Motiveringen var bland annat att de som är födda i Mellanöstern inte är lika benägna att arbeta som vi som är födda i Norden. Resonemanget är givetvis absurt, och jag var en av många som röt ifrån under den debatten. Naturligtvis antogs inte resolutionen. Debatten finns refererad på Nordiska rådets hemsida.

Avslutningsvis vill jag skicka lite beröm till Nordiska centerungdomens förbund som skrivit flera mycket relevanta och välformulerade resolutioner av vilka de flesta antogs av UNR-sessionen. Bra jobbat!

Bjudresor

De senaste dagarna har det återigen talats om så kallade bjudresor i nyhetsrapporteringen. Den här gången är det Moderaternas nya partisekreterare som sitter på de anklagades bänk. Och det är inte ett försök till effektsökeri, men jag tycker att den här "skandalen" och andra liknande dito mestadels har ett löjets skimmer över sig.

Innan vi går vidare kan jag väl tillägga att jag tycker det är bra att Fredrik Reinfeldt gåttut och försvarat Sofia Arkelsten. Nu ska jag förklara varför.

För det första vänder jag mig mot tanken att just företag är satan. För det är ju grundprincipen. Man kan som Socialdemokrat ha druckit hur mycket bjudwhisky som helst hos samhällsintresset LO utan att det är mer än att hålla kontakt med folket. Men så fort ett företag bjuder på en laxsnitt är det oerhört och på nästa löpsedel. Det är sjukt och visar att det tar lång tid innan den socialistiska hegemonin i Sverige är bruten.

Vad sjukare är så tycks bjudresejournalistik och tillhörande moralisk panik vara förknippad med djup okunskap kring politikers roll. Man väljs på grund av förtroende, sedan är det ens egen nyfikenhet och karaktär som avgör om man kan fatta beslut i enlighet med den egna magkänslan. Gör man detta väl återfår manförtroendet, misslyckas man är manutbytbar. Väljarna dömer. Men att i det sammanhanget kräva att politiker ska hålla sig borta från samhällsdebattörer och andra väljare är ju att hävda att en klok politiker genomlever sin karriär i okunskap. Och det är en rent enfaldig tes.

Sedan ska man ha omdöme och inte låta sig mutas. Men dit är det långt för Arkelsten. Däremot kanske hon borde ha åkt på en bjudresa hem till Naturskyddsföreningens ordförande också. Han hade i alla fall behövt lyssna lite på en borgerlig miljöpolitiker.

Skilsmässan kan också påverka de rödgröna

Diskussionen om de rödgrönas skilsmässa har blivit ganska utbredd, särskilt på tidningssidor och nyhetsredaktioner. Kanske har diskussionen även blivit större än vissa av de rödgröna själva hoppats. Fast samtidigt kan det nog vara så att det nu blivit så som Socialdemokraterna vill. Många, säkert också många socialdemokrater har nog gjort analysen att S inte gagnades av samarbetet.

Samtidigt kan en så här snabb skilsmässa också bli lite av ett problem. Inte minst för Mona Sahlin och S. Att bilden nu blir den att samarbetet var ett misslyckande och en felbedömning är oundvikligt. Och då blir också bilden den att S och Sahlin misslyckats och bedömt fel. Det kommer mycket väl också att kunna smitta av sig på synen på de före detta rödgröna som regeringsalternativ.

Nu tror Fredrik och Mona också som Jens och jag

I ett par inlägg den senaste tiden har jag skrivit om Afghanistan och diskussionen kring Sveriges närvaro där. Redan när före detta S-ministern Jens Orback uttalade att det borde åstadkommas en uppgörelse så började jag påpeka att det var vad jag trodde. Nu kan jag bara konstatera att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tror samma sak. Och enligt en debattartikel i SvD så förefaller det som att en sådan uppgörelse, om den nu blir ungefär som jag tror, kan bli ganska välkommen bland de som finns i svensk tjänst i Afghanistan.

Hur som helst är det skönt att se att Socialdemokratin när valet väl är över är beredd att ta ansvar. De visade inte så mycket av det under den förra mandatperioden. Fast å andra sidan – då behövde de ju inte göra det heller. Och det kanske är så man kan sammanfatta S politiska strategi: det är oftast taktiken som styr.

DN vänder kappan efter vinden

Dagens ledare i DN är en märklig skapelse. Framför allt för att en ledarredaktion som DN väljer att vända kappan efter vinden i en typ av fråga där DN:s ledarsida brukar välja att problematisera snarare än att följa minsta motståndets lag.

Frågan är i det här fallet den om Afghanistan. Vi vet att det blivit lite hårdare klimat därnere. Och lagom när en soldat nu stupar så byter DN fot och kräver ett svenskt uttåg ur Afghanistan.

På en punkt kan man så klart alltid ifrågasätta insatsen i Afghanistan. Och det är genom det lika allmängiltiga som uttjatade argumentet att man inte kan bomba fram demokrati. DN formulerar sig inte riktigt så, man skriver att kriget inte går att vinna, och det kan vara sant. Men kriget kan alltjämt förloras. Och ett säkert sätt att förlora det är att ge upp nu.

Problemet med DN:s inställning är att den bara kan innehas av Ohly-kommunister och journalister som aldrig någonsin behöver ta ansvar för det man tycker och tänker. Följderna av ett svenskt utträde ur Afghanistan kan rent teoretiskt vara två. Den ena är att våra trupper ersätts fullt ut av ett annat lands och Sverige bara spär på sitt rykte från andra världskriget om att sticka så fort det hettar till och då lämna världen åt sitt öde. Den andra är att Afghanistaninsatsen upphör, talibanerna drar igång ett inbördeskrig, vinner makten och försätter landet i terrorvälde. Jag vet inte vilket alternativ DN föredrar. Men vi kan ju hoppas de berättar det i morgondagens ledare.

Troligt med en uppgörelse om Afghanistan

I en artikel i DN uttrycker Jens Orback (S) åsikter som nästan får mig att utbrista i ett "vad var det jag sa". Han argumenterar för Sveriges närvaro i Afghanistan och hävdar att Socialdemokraterna borde söka en överenskommelse med regeringen som gör att de svenska trupperna kan kvarstå i landet.

Redan vid den senaste S-kongressen var det ganska tydligt att det inom socialdemokratin finns stöd för Sveriges militära närvaro i Afghanistan. När valet nalkades förbyttes dock detta i motsatsen då Lars Ohlys Vänsterparti och Miljöpartiet skulle ges köttben att suga på medan det rödgröna samarbetet etablerades. Nu är valet över, de rödgröna blev ett fiasko och det torde i viktiga frågor vara läge för Socialdemokraterna att vara sig själva för en stund. Vilket alltså den tidigare S-ministern Orback också anser.

Under valrörelsen och strax efter valet, när Afghanistanfrågan målades upp som ett bekymmer i ett läge av sverigedemokratiskt innehav av vågmästarrollen, hävdade jag att det knappast är ett av de större problemet i ett sådant läge. Och jag tror jag kan få rätt. Inte bara på Grund av Jens Orbacks utspel, utan också på grund av att så många tunga Socialdemokrater helt enkelt inte stödjer den rödgröna linjen. Hur det hela slutar får vi väl se, men jag är ganska övertygad om att förhandlingar pågår eller snart inleds. Och jag vill hävda att det är högst troligt att man uppnår en överenskommelse om Afghanistan.

Grattis Per och Stockholm!

Nyligen presenterades Stockholms borgarråd inför den kommande mandatperioden. Centerpartiets Per Ankersjö är en av dem. Det är bara att säga grattis. Dels till Per som förtjänar detta. Dels till Stockholmarna som nu får nöjet att ha Centerpartiet i kommunledningen. Det blir bra det här!

En helt ok regering med få överraskningar

Så har vi då, nyfikna som barn på julafton, väntat på att Fredrik Reinfeldt ska läsa upp listan på vilka som ska ingå i hans nya regering. Den som hade väntat sig sensationer blev besviken. Men diskussionerna kommer att bli många och långa ändå.

I det stora hela kan jag väl tycka att den nya regeringen inte var så jätterolig. Men å andra sidan vet vi ju att det kanske blev lite för roligt för fyra år sedan, när flera ministrar fick lämna sina poster ganska omgående. Och mot den bakgrunden kan man förstå Reinfeldts beslut att vara en försiktig general.

I stort kan man väl säga att Reinfeldt visade ganska stor generositet gentemot de övriga tre allianspartierna som har lika många statsråd som den förra mandatperioden. Det bådar gott inför fortsatt Allianssamarbete.

För Centerpartiets del var överraskningarna möjligen ännu mindre än för regeringen i stort. Att Anna-Karin Hatt blir statsråd var ganska väntat. Hon är tämligen okänd för allmänheten, men känner sig troligen hemma i regeringsarbetet efter sina år som statssekreterare. Däremot funderar jag lite över pedagogiken i att byta namn på jordbruksdepartementet. Visserligen inkluderar det nya namnet fler sakområden, men det är samtidigt ett ganska välkänt epitet som går förlorat. Å andra sidan är inte namnet det viktigaste, utan vad som uträttas.

Tre smärre överraskningar kan man väl ändå finna i den nya ministären. Den ena är att Tobias Krantz får lämna posten som högskoleminister efter bara något år på posten, den andra är Peter Norman som går från Sjunde AP-fondem till finansdepartementet. Den tredje överraskningen är att Beatrice Ask får förnyat förtroende som justitieminister. Men jämfört med Göran Perssons ständiga överraskningar är ju detta inte så revolutionerande.

Slutligen till diskussionen om de "sparkade" ministrarna. Jag tycker att det blivit lite väl mycket fokus på att de sparkas och ganska lite på att det i flera fal handlar om naturlig succession. Mats Odell var minister redan i Carl Bildts regering på 1990-talet och att hans tid så att säga var kommen var knappast någon överraskning. Cristina Husmark Pehrsson var mig veterligen äldst i regeringen. När det gäller Åsa Torstensson så har mycket kretsat kring att hon skulle ha fått skulden för tågförseningarna, vilket jag nog vill hävda är en efterhandskonstruktion gjord av sensationslystna medier. Av C-minsitrarna var hon den mest anonyma, och någon form av förnyelse bland de C-märkta statsråden var väntad för att det inte skulle bli totalt stillestånd. Ett litet regeringsparti måste helt enkelt över tid skaffa sig nya välkända ansikten. I Torstensson återfår nu Sveriges Riksdag en av sina mer erfarna ledamöter, vilket kan vara behövligt en mandatperiod då det parlamentariska läget är komplicerat. Därtill har Torstensson, enligt Maud Olofsson, själv begärt att få sluta som minister.

Slutsatsen från min sida. Det är en helt ok regering. Kanske inte så kul, men helt ok. Nu är det upp till bevis för Reinfeldts gäng.

Skepsis är bra – också gentemot överdriven skepsis

Om GMO – genetiskt modoifierade organismer – kan mycket sägas. Det vet vi, för mycket har sagts. Men lite för ofta avfärdas GMO slentrianmässigt.

Jag tycker visserligen att en viss skepsis är sund i GMO-sammanhang. Säkerheten måste vara i första rummet. Men samtidigt vill jag nog hävda att GMO rätt använda kan vara ett klokt sätt att använda nytt kunnande för att mätta fler magar på en jord som tycks allt mer överbefolkad (åtminstone om man ser till resursanvändningen). Därför stämmer jag in i forskarnas, Johans och Albins protester mot City Gross nya kampanj. Skepsis är som sagt bra. Men man bör ha skepsis också mot överdriven skepsis. Den kan tyvärr tendera att bli dogmatisk i längden.

Jag tror helt enkelt att man måste se GMO för vad det är, i varje enskilt fall. Och i flera av de fallen kan utvecklingen faktiskt skapa nya, goda möjligheter.

Sedan finns det ytterligare en aspekt. Frågan är i vilken utsträckning man kan garantera att saker och ting är GMO-fria i dag. I hur många led kan, bör och ska man kontrollera detta för att ett sådant påstående ska vara sant?