Glädjande att ungdomsförbunden ökar

I dag rapporterar Dagens Nyheter att de politiska ungdomsförbunden ökar i medlemsantal. Mot alla odds kanske man kan säga. För det är utan tvekan så att bilden i medierna varit den motsatta under en lång följd av år. En bild som inte är det bästa ackompanjemanget om man som ungdomsförbundare vill attrahera nya medlemmar.

I många debatter har debattörer, däribland före detta Grön ungdom-språkröret Gustaf Fridolin förutspått och önskat ungdomsförbundens död. Ryktet om hädangången är dock, vilket vi ser i dag, betydligt överdrivet.

Nu ska vi komma ihåg att ungdomsförbunden ännu är mycket små jämfört med hur läget var för ett antal decennier sedan. Men det är inte ett rättvisande mått. Frågan är snarare i vilken utsträckning man bedriver en uthållig verksamhet. Samhället är inte detsamma i dag som det var på 1960- och 70-talen. Utbudet är större, liksom konkurrensen. Men enligt en rapport från Göteborg universitet har det politiska intresset stått sig betydligt bättre än organisationsgraden. Fler är intresserade nu än när flera av ungdomsförbunden mönstrade tiotusentals deltagare på förbundsstämmor och liknande. Så var det i alla fall i CUF på 70-talet.

CUF är ett av alla de ungdomsförbund som ökat under det gångna året. Till detta framför jag mina varma gratulationer och hoppas att jag till del bidragit. Jag var ju trots allt ledamot av förbundsstyrelsen fram till i våras. Samtidigt är de positiva siffrorna för ungdomsförbunden i stort än mer glädjande. Det visar att det går att öka, för fler än enstaka organisationer i medvind. Men framför allt kanske vi slipper den jobbiga och enfaldiga debatten om ungdomsförbundens existensberättigande. För de har aldrig försvunnit. Och i ett demokratiskt land så har varje organisation som överlever ett existensberättigande oavsett organisationens storlek. Därför är den frågan ointressant. Låt oss i stället diskutera hur vi på bästa sätt kan se till så att ungdomar kan kanalisera sitt politiska engagemang. För det finns, bevisligen.

Det är inte ok att bete sig som Nordkorea

Under de senaste dagarna har vi med andan i halsen följt våldshandlingarna mellan Nord- och Sydkorea. Utvecklingen är minst sagt oroande, men också upprörande. Gång på gång har nämligen Nordkorea genom åren använt våld eller hot om våld som utpressningsmetod för att förse sig med mer bistånd från omvärlden, eller andra förmåner från världssamfundet. Och jag tycker inte att det är ok att bete sig på det viset.

Nordkorea har en av världshistoriens mest urflippade regimer. En ovanligt morbid form av kommunsim där ett lik i princip alltjämnt är statschef, och där rollen som tjänsteförrättande diktator ärvs från far till son. Därtill är detta förhållandevis lilla land fullständigt genommilitariserat på ett sätt som gör att de till numerären har världens fjärde(!) största krigsmakt. Till detta kan adderas att landet är helt kört i botten ekonomiskt, att svält råder, att regimen ser till att avskärma folket från omvärlden på ett närmast hundraprocentigt sätt, att man mer eller mindre spelar teater för för att visa sig stark inför en omvärld som skrattar åt dessa uppenbara kulisser. Att sedan myndigheterna hävdar att deras avgående diktator gjorde elva hole-in-ones på sitt livs första golfrunda gör liksom inte saken bättre.

I verkligheten finns det emellertid få skäl att skratta åt Nordkorea. Folket lider på grund av årtionden av vanstyre och diktatur, vilket i sin tur gör att de har svårt att göra något åt sin situation. Dessutom lider nu människor i Nordkoreas närhet på grund av landets granatattacker mot civila mål. Och någonstans i de här trakterna måste man ändå dra en gräns för vad Nordkorea kan få göra – ja vad något land kan få göra. Därmed vill jag ha sagt att jag i sanning inte tycker att Nordkorea ska få några fördelar i diverse förhandlingar som följd av de senaste dagarnas beteende. Förr eller senare måste man ändå göra klart för den nordkoreanska ledningen vad som är acceptabelt beteende och vad som inte är det.

Givetvis vore det olyckligt om våldshandlingarna trappas upp den närmaste tiden. Andra lösningar är att föredra. Men förr eller senare måste också den Nordkoreanska regimen falla. Även nordkoreanerna förtjänar fred, frihet, utveckling och demokrati.

Viktigt att vi visar IF Metall vår uppskattning

Jag skrev härom dagen om IF Metalls nya ungdomslöner. En sorts ny anställningsform som gör att ungdomar kan börja arbeta med lite lägre lön. Det är ju helt i linje med vad Centerpartiet drivit, och Annie Johansson valde därför att som ekonomisk talesperson för Centerpartiet att visa sin uppskattning genom en symbolisk gåva. Hon skickade en mjukisversion av en klok uggla och ett tillhörande brev till IF Metall.

Jag tycker att det är viktigt att vi visar att vi är mycket glada över de insikter IF Metall nu tycks ha fått. Men det visar ju samtidigt att Centerpartiet varit rätt ute. Särskilt som IF Metall i sina nya ungdomslöner till och med vill gå lite längre än vad Centerpartiet föreslagit.

IF Metalls ungdomsavtal en framgång för arbetssökande ungdomar

Centerpartiet har länge pekat på att höga ingångslöner är en av orsakerna till den höga svenska ungdomsarbetslösheten. Genom förslag som ungdomsavtal och avstampsjobb har vi försökt föreslå praktiska lösningar på detta problem. Lösningar som gör det billigare att anställa arbetslösa ungdomar så att de får en chans på arbetsmarknaden. Mot oss har vi ständigt haft Socialdemokratin och LO. Men när nu IF Metall inför ungdomsavtal så kan man åter konstatera att motståndet mot Centerpartiets analys och våra förslag handlade mer om att man slentrianmässigt är motståndare till allt som kommer från borgerliga partier. Därmed visar det också precis hur partipolitiserat LO på många plan varit. Nu då möjligen med undantag för IF metall.

Annie Johansson uppmärksammar på sin blogg denna stora framgång för unga arbetssökande. IF Metall är ett stort fack, och de nya reglerna kan därmed öppna nya möjligheter för många ungdomar. Låt oss hoppas att resten av LO tar efter. Till slut kanske Socialdemokraterna följer efter också.

Grattis till Michael Arthursson

Ända sedan valet har Centerpartiet varit på jakt efter en ny partisekreterare. I samband med valet stod det nämligen klart att den tidigare partisekreteraren Anders Flanking tog sig in i riksdagen. Efter det var han tydlig på att han ville satsa helhjärtat på riksdagsuppdraget. Efter en lång process presenterades i dag Flankings efterträdare. Precis som jag misstänkte blev det Michael Arthursson som tar över som Centerpartiets högste tjänsteman. Han gjorde ett bra jobb som kampanjledare under årets valrörelse och har gedigen kunskap och erfarenhet om partiets organisation. Dessutom är han något av en idépolitiker som torde kunna bidra till fortsatt politisk förnyelse för Centerpartiets del.

Jag kan inte så mycket annat säga än grattis till Michael och även till Centerpartiet. För jag tror att det är ett bra val. Däremot kommer han att behöva hjälp av hela partiorganisationen om valet 2014 ska bli en framgång. I det avseendet känns det bra att både Maud Olofsson och Michael Arthursson betonade vikten av att partiet utvecklas under dagens presskonferens. Partiledningen måste nämligen vara med på noterna om utvecklingen ska bli av på allvar.

S kris kan vitalisera svensk politik

De senaste dagarnas stora politiska nyheter tycks alla ha handlat om Socialdemokraternas kris och sedermera Mona Sahlins avgång. Det är med viss förvåning jag beskådat hur partiet på bara några dagar brakat samman totalt. Helgens två distriktsordförandekonferenser, varav en på telefon som avlöstes med ett fysiskt möte var själva kulmen. Och det jag så här utifrån har lite svårt att förstå är vad det var som gjorde att så mycket hände på så kort tid under helgen som var. Men troligen fanns det ett uppdämt behov av att tala igenom saker, och att föra fram mer eller mindre massiv kritik mot partiledningen. Och när partistyrelsen dessutom ställt sina platser till förfogande så var kanske grunden lagd för en smärre jordbävning.

Rätt handlat hade kanske S kunnat undvika det här tumultet. Det är trots allt fyra långa år kvar till nästa riksdagsval. Tid finns för den som vill vara eftertänksam och med varsam hand staka ut en framtid för ett parti. Å andra sidan, med det sämsta valet någonsin färskt i minne är det kanske inte så lätt för socialdemokratin att hålla huvudet kallt.

Jag varken kan eller tänker recensera Mona Sahlins insats som ordförande för Socialdemokratin. Jag kan så klart recensera hennes externa arbete och påpeka flera saker som hon kanske kunnat göra bättre, men som ledare för ett parti är det interna ledarskapet lika viktigt. För att dra en parallell minns jag gärna Lennart Daléus som ledde Centerpartiet mellan 1998 och 2001. Han har inte gått till historien som en lyckosam partiledare. Opinionsmässigt misslyckades han utan tvekan med att ge partiet bättre siffror. Men jag anser ändå att hans interna ledarskap var oerhört viktigt för senare tiders framgångar. Hade inte Lennart, till exempel, satt igång det otroligt viktiga partiprogramsarbete som ledde till att över 4 000 centermedlemmar var delaktiga i formulerandet av det nuvarande idéprogrammet Där människor får växa så hade inte Centerpartiet haft samma framgångar i valen 2002 och 2006, det är jag övertygad om. Den delen av Lennarts arbete känner ganska få icke-centerpartister till, likväl som vi andra inte har så lätt att se hur Mona Sahlin styrt partiarbetet i Socialdemokraterna. Däremot tycks det som att en stor del av S-medlemmarna tycker att det nu var mer eller mindre oundvikligt för Mona Sahlin att avgå.

Vad S-krisen kommer att innebära är svårt att säga. Förr eller senare kommer så klart partiet att återfå någon form av lugn och ro internt, det är en naturlig följd av att det rumsteras om i organisationen. Men om man växer och i så fall när, ja det är svårare. Däremot finns det en liten chans att svensk inrikespolitik kan vitaliseras en aning om S-medlemmarna väljer rätt personer på rätt platser. Och med rätt personer menar jag i det här sammanhanget personer som är beredda att se till att det blir lite idéförnyelse i socialdemokratin.

Socialdemokraterna tycks känna stor stolthet över sin ideologiska historia, och på sätt och vis har de väl all anledning att göra det. De senaste decennierna har dock ideologin allt mer förbytts i olika tekniska sakpolitiska spörsmål. Och även om det kanske ibland är lättare och förklara så behöver en attraktiv sakpolitik också ha ett fundament av mer filosofisk karaktär. Ser man på det politiska landskapet idag så är det tyvärr ganska ont om den varan. Socialdemokratin har inte bidragit med så mycket som sagt, och de Nya Moderaterna har visserligen vunnit stort förtroende, men mer på grund av att man skapat sig ett stort förtroendekapital än på grund av stora tankar. Idépolitiken finns och lever möjligen i några av riksdagens mindre partier, men så länge den bara finns där så leder den, bland annat på grund av medielogiken inte till så mycket mer än intressanta diskussioner för de närmast sörjande. Kan S få en ledning som vill ta tag i idéfrågorna kan vi få se betydligt mer underhållande debatter i framtiden. Det är min förhoppning. Även om jag så klart gärna ser att Sverige har en borgerlig regering under ganska många år framöver.

Mitt tal vid kristallnattsmanifestationen

Igår kväll var det på många håll manifestationer till minne av kristallnatten. Det är i år 72 år sedan natten då förintelsen tog sin början i och med denna natt. Jag deltog vid en manifestation ordnad av Ungdom mot rasism i Örebro, och var också en av flera talare. Nedan finner ni mitt tal:

Det finns ord som alltid känns ödesmättade. Av sådana ord får vi höra mycket kvällar som denna. Och orden behövs. 72 år efter kristallnatten står vi fortfarande här och söker efter ord som förklarar, som får oss att förstå. Men de enda ord som känns naturliga är: varför – hur – vad... Vi talar om sorg – vansinne – ondska och död.

Förmodligen finns inte de ord som kan få oss att begripa vidden av det som startade för 72 år sedan. Inte heller finns orden som kan uttrycka våra känslor inför den blodspillan och tyranni som följde i kristallnattens spår. Och kanske finns det en orsak till det:

Språket är en mänsklig företeelse, och inför den kompromisslösa omänskligheten blir språket helt enkelt otillräckligt. Förgäves försöker vi att sätta ord på det som språket aldrig varit till för att beskriva. Kanske är det därför som vi ständigt lever med hotet, att de ord som är ägnade att föra vidare minnet av förintelsen och nazismen med tiden blir ord – bara ord – och inget annat än ord. Det är därför vi står här i dag. Vi tar hotet på allvar. Minnet av kristallnatten, nazismen och förintelsen ska leva vidare, och vi är några av dem som ska se till att det blir så.

Vänner. Vi som står här har hjärtat i vitt skilda politiska idéströmningar. Men det är inte på grund av det som skiljer oss åt vi står här i dag, utan på grund av det som förenar oss. Med oss bär vi de tankar, känslor och idéer som kan göra ord till mening. Det är nämligen inte bara orden som beskriver det som var, som är vaccinet mot rasism och nazism. Vi måste också ständigt berätta varför det alltid är fel att använda en människas etnicitet, kön, religion, sexuella läggning eller andra liknande epitet som skäl för förföljelse eller förnekande av grundläggande rättigheter.

Om vi komprimerar jordens historia till ett dygn har människan bara vandrat på planeten under några sekunder, om ens det. Vi som står här i dag är – i det perspektivet – lyckliga nog att leva i ett ögonblick av relativ trygghet och demokrati. Vill vi att det ögonblicket ska bestå måste vi själva bära argumenten som kan få denna stund av lugn att vara. Vi måste berätta att alla människors lika rätt och värde är en helig devis som inte får betrampas av hat och politiskt våld. Vi måste förklara att en människa aldrig kan dömas på grund av sitt ursprung, sina landsmäns handlingar, sina grannars handlingar eller sina föräldrars handlingar. Vi måste berätta att alla har rätt att bedömas utefter sina egna handlingar. För när vi gör det ger vi var och en rätten att vara en människa. Det är det centrala. Att alla människor betraktas som människor, varken mer eller mindre. För i samma stund som en människa kan förnekas rätten att vara människa kan det obegripliga ske. Det obegripliga vi står här och försöker förklara, förstå, eller åtminstone minnas.