Julhälsning – och ett tidigt nyårslöfte

Detta får bli mitt sista inlägg på bloggen före julen. Det har varit lite tunt med skrivandet på sistone. Något jag hoppas åtgärda. Till exempel filar jag på ett nyårslöfte om att höja frekvensen på åsiktsyttringarna här på bloggen. Jag hoppas kunna lyckas med det. Kanske redan före nyår med något eller några inlägg redan i mellandagarna.

Hur som helst ber jag att få önska er alla en riktigt god jul!

Bredare klimatengagemang behövs i Sverige

I dag skriver Johannes Forssberg ett ledarstick i Expressen som dels är mycket lovvärt, dels utelämnar en del viktiga detaljer i miljöfrågan.

För det första har han helt rätt i att Sverige borde annullera de utsläppsrätter som vi sparat in, inte sälja dem. Det är ett utmärkt sätt att bidra till minskade utsläpp. Däremot finns det en poäng i att hävda att det finns en gräns för hur mycket att det är rimligt att Sverige går före övriga världen, helt enkelt därför att det kan leda till att vår förmåga att göra klimatnytta på det sättet kan minska globalt sett.

Klimatkonferenserna i Danmark och Mexiko har varit veritabla fiaskon – i synnerhet det i Köpenhamn sett utifrån förväntningarna. De flesta erkänner det. Så även den svenska regeringarna. Den liknöjdhet Forssberg refererar till känns mer som en medieprodukt (alternativt som ett pressmeddelande från Miljöpartiets riksdagskansli). Min bild är att regeringen i allra högsta grad ser allvaret i situationen, på samma sätt som man lagt ner mycket hårt arbete för att bidra till ett vettigt klimatavtal. Möjligen ser vi som finns i de politiska partierna mer av dessa stämningar i regeringskretsen än vad han gör från Expressens redaktion. Men det gör inte, i alla fall inte i mina ögon, att regeringens engagemang förminskas. Engagemanget i de politiska korridorerna och i förhandlingsrummen är till och med viktigare än det engagemang som manifesteras i massmedierna. Åtminstone om man vill uppnå resultat.

Nyckeln till resultat stavas nämligen "globalt avtal". Och det måste vara ett avtal som riktar in sig på generella regler som sätter ett pris på utsläppen. Regler som gör att alla klimatinvesteringar räknas, var de än görs. Regler som gör att varje klimatkrona leder till största möjliga utsläppsminskning. Det finns lite olika tekniska lösningar. Men en global handel med utsläppsrätter eller en global utsläppsskatt är två vägar som troligen är relativt effektiva. Jag förordar kanske utsläppsrätterna i första hand. Men exakt hur man löser det hela tekniskt är möjligen inte det allra viktigaste. Utsläppsrätterna har emellertid en tydligare direkt koppling till nya investeringar, i alla fall som jag ser det.

Följden av att Sverige skulle ägna sig åt lite för mycket navelskåderi medan vi slåss mot våra inhemska utsläpp (vilket vi givetvis ska fortsätta göra parallellt) är att vi lägger våra pengar på relativt små utsläpp och får ganska lite över till investeringar i delar av världen där sådana skulle kunna ge: 1. Mycket kraftiga utsläppsminskningar. 2. Nya förutsättningar för ekonomisk tillväxt mer ökat välstånd och minskad fattigdom som följd.

Det jag säger är inte att vi ska upphöra med investeringar i Sverige i väntan på ett globalt avtal. Men vikten att driva på för ett blir mot bakgrund av ovanstående än tydligare. Liksom EU:s roll. Dessutom visar detta på vikten av att ta det globala perspektivet på allvar. Ibland låter det i den svenska debatten som om vi borde vara ganska nöjda så länge vi sköter vårt. Resten av världen ska vi visserligen ha i åtanke. Men så länge Sverige är bror duktig så kan vi i alla fall stoltsera med det. Fast världens länder bildar i utsläppshänseende en kedja som inte är starkare än dess svagaste länk. Om Sverige är bäst eller inte är ganska irrelevant för utsläppen så länge vi kollektivt gör nytta.

Sveriges förmåga att med modern teknik bekämpa utsläpp är däremot bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Teknikutvecklingen leder till nya jobb i nya företag, till nya exportindustrier med mera. Kanske kan det också tjäna som inspiration åt andra, även om det troligen är på marginalen.

Sammantaget behövs i Sverige ett bredare politiskt engagemang för globala lösningar som prissätter utsläppen. Detta saknas till viss del. Men i det avseendet är det inte regeringen som sitter med Svarte Petter.

Nu kan vi övervaka övervakarna

Det finns en viktig men hittills nästan bortglömd aspekt på de senaste dagarnas diskussioner kring Wikileaks. Karl Sigfrid och Mary X Jensen år delvis inne på den sin debattartikel i SvD i dag.

Sedan den 11 september 2001 har tumskruvarna dragits åt vad gäller säkerhet och övervakning. På många sätt har rädslan för terrorism tillåtits agera som skäl för avskaffandet av fri- och rättigheter som det på sina håll atgit åratal att kämpa sig till. i London, världens mest övervakade stad Ian man nästan inte gå någonstans utan att bli filmad. I Sverige, EU:s mest plikttrogna medlemsland såg vi till att ge privata näringsidkare polisiära befogenheter genom stiftandet av Ipred-lagen. Via internet finns chansen att följa nästan alla våra handlingar. Och i grunden handlar all denna övervakningshets om att det faktiskt är möjligt i dag. Det går att övervaka. Men det får också konsekvenser.

Wikileaks hat erbjudit oss möjligheten att övervaka våra övervakare. Det är på sätt och vis revolutionerande. För någonstans är det ju så att den statliga övervakningen hittills varit ganska asymetrisk. Makthavarna har kunnat granska oss på ett sätt vi endast kunnat drömma om. Wikileaks har delvis ändrat på det.

Sedan är det klart att vissa saker behöver vara hemliga. Men det kanske inte är ett så stort problem så länge vi tänker på hur vi ska hantera sådana uppgifter. Däremot börjar dagens övervakare bli övervakade. Och har man drivit på för mer kontroll av vanligt folk är det inte helt fel om man själv blir lite övervakad. Det blir en revansch liksom.

Sahlin bröt sitt löfte – gav SD passivt inflytande

Sitter man på högre hästar än man behärskar blir fallet högt. Ibland ramlar man när ingen ser och kanske på mjukdelarna, andra gånger faller man inför publik. Igår föll Mona Sahlin med en duns och ett brak ner i riksdagsgolvet när hon och hennes parti gjorde gemensam sak med Sverigedemokraterna i fråga om regeringskansliets budget.

I grund och botten är själva sakfrågan ingen stor sak. Ungefär 300 miljoner av drygt 6,5 miljarder ska sparas. Jag kan tycka att det är bra. I den bästa världar skulle kanske 300 miljoner räcka gott och väl för att avlöna tillräckligt många tjänstemän för ett land av Sveriges blygsamma storlek – möjligen undantaget de utländska beskickningarna. Men det är inte sakfrågan som är det snaskiga i den här historien.

Att Mona Sahlin ogillar Sverigedemokraterna har hon låtit höra så ofta att ingen kan ha missat det. Men gårdagens votering överensstämmer inte riktigt med vad hon sagt tidigare. Albin Ring Broman tar upp ett citat från valrörelsen på sin blogg:

"Vi Socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!"

Huruvida gårdagens händelser i kammaren är ett brott mot detta uttalande är dock en tolkningsfråga. Direkt beroende är ju inte en opposition av Sverigedemokraterna, såvida man inte vill få igenom sina förslag. Om vi förutsätter att S inte – inte! – ville få igenom sitt förslag så var de så klart oberoende. I ett sådant läge röstade de bara lite korkat. Men detta citat är inte det enda som man kan hämta från Mona Sahlin angående Socialdemokraternas förhållningssätt till Sverigedemokraterna. Det mest officiella citatet kommer kanske från Sahlins inledningstal vid partikongressen den 28 oktober 2009:

"Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."

I det här fallet är det solklart. Mona Sahlin ljög. Hon visste kanske inte att hon gjorde det när hon uttalade orden, men att som partiledare inte lägga på minnet vad man sagt så nära inpå ett val i ett läge då en vågmästarställning för SD var allt annat än ett orimligt framtidsscenario är smått ohederligt när man bara månader efter valet väljer att rösta med SD i riksdagen. För passivt inflytande är vad man sett till att SD har fått. Och faktum är att man försökte göra det redan vid valet av talman. Då räddades man av några enskilda ledamöter som stod fast vid Sahlins ord, själv gjorde hon det inte den gången heller.

På det grundläggande planet tycker jag att det som hände i riksdagen igår är i sin ordning. Man kan inte hindra Sverigedemokraterna från att rösta på andra partiers förslag. Så fungerar demokratin. Men man ska heller inte ge sken av något annat om man inte har täckning för det man säger. I slutändan kan man konstatera att Fredrik Reinfeldt var mycket ärligare i valrörelsen, trots att jag tycker att man kan rikta viss kritik mot graden av tydlighet i hans markeringar mot Sverigedemokraterna. Tydlighet är dock en sak, ärlighet en helt annan.

Positiva siffror för Saab

Efter det årets, eller kanske de senaste årens många svarta rubriker om våra svenska bilmärken verkar det här året sluta med lite muntrare tongångar. Saab, som väl varit värst ute avslutar 2010 med en 80-procentig försäljningsökning under november månad. Det är bara att hoppas på att trenden står sig. För det är inte bara det att jag känner med Saab som biltillverkare. Jag tror också att Saabs och Volvos försäljning spelar roll för framtidstron i landet. Trots att inget av bilföretagen är svenskägt. Och skulle siffrorna nu fortsätta bli bättre så känns det ju ännu bättre att regeringens slit ledde till att Saab räddades från nedläggning.