Bra dag för integriteten – usel dag för äganderätten

Hur mycket av vårt liv och vår gärning ska vi lägga i statens händer? Det är den ständiga ideologiska tvistefrågan. I dag ställdes den på sin spets i riksdagen.

Det som beskrivs som en dag fylld av nederlag för regeringen var egentligen en dag då två ödesfrågor avgjordes. För det första ifall Sverige nu skulle implementera EU:s datalagringsdirektiv. För det andra om regeringen ska få fortsätta den planerade försäljningen av statliga företag. Den första är en ödesfråga eftersom den handlar om ifall staten ska få tillgång till medborgarnas digitala kommunikation. Den andra är en ödesfråga eftersom den handlar om ifall staten ska få fortsätta äga egendom som egentligen bör vara fria människors rätt att äga och som om de fortsätter tillhöra staten utgör ett hot mot annat företagande och potentiell utveckling och tillväxt.

I det första fallet kunde jag och många med mig dra en lättnadens suck. Med en minoritetsbordläggning kunde lagen om datalagringsdirektivet skjutas upp ett år. De partier som såg till att så skedde kan ideologiskt sett anses ha tveksamma skäl för detta (möjligen med undantag för Miljöpartiet) då deras vision ju innefattar omfattande statlig kontroll över människors liv. Det är dock mindre viktigt just nu. I dag får man tacka och bocka. Glädjen riskerar dock att bli kortvarig. För ska det bli någon rätsida med den här frågan krävs att regeringspartierna i allmänhet och de liberala i synnerhet inser att detta år innebär en chans att analysera frågan på nytt för att åstadkomma ett nytt och bättre förslag, om det är möjligt. I annat fall kommer dagens händelser att vara till ingen nytta, och dessutom till kostnaden av de böter som Sverige troligen får betala för att vi inte följer EU:s direktiv. Med tanke på hur regeringen handlade fra-frågan under dess år i väntan på ny behandling finns det dock viss anledning att känna oro för landets integritetsvänner.

I det andra fallet visade de mer auktoritära partierna på båda sidor (S, V, MP och SD) sitt rätta ansikte. Försäljningen av flera statliga företag stoppades. Det är i första hand ett problem eftersom budgeterade intäkter till statskassan uteblir. Men det är egentligen inte så viktigt. Det viktiga hade varit att den statliga kontrollen över ägandet hade kunnat minska, men att den nu snarare ökat. Och det finns egentligen inget som hindrar dessa partier att marschera vidare och förstatliga i princip allt som kommer i deras väg. Därför innebär dagens omröstning om de statliga bolagen ett stort nederlag för äganderättens ställning i Sverige. Frågan är om det känns tryggt att i det läget driva företag som producerar varor och tjänster som kan anses särskilt viktiga för landets välstånd. Jag tror inte det. Det vore logiskt om de flyr landet innan de rånats på allt de äger och har. Jag tvivlar visserligen på att många av dem gör det. Men det är möjligt att det är ett stort risktagande från deras sida.