Kvinnornas parti, eller liberalismens?

I en intressant och förhållandevis smickrande artikel i Expressen beskrivs Centerpartiet som ett parti där kvinnorna tagit över. Och det dessutom utan att Centerrörelsen har haft särskilt hög feministisk svansföring. Och det är väl en riktig analys. Men det som nu sker, att vi får vår tredje kvinnliga partiledare när Annie Lööf väljs till partiledare, är bara en del i en lång tradition. Det är inget nytt att kvinnorna tagit plats inom Centerrörelsen.

Kvinnorepresentationen i ungdomsförbund och liknande är så klart inte lika symboliskt viktiga som motsvarigheten i partiledningen. Men man kan konstatera att man i bland annat CUF under en lång följd av år kunnat se kvinnor på toppositioner. När jag blev medlem i ungdomsförbundet var Magdalena Fransson förbundsordförande, hon var den andra raka kvinnliga ordföranden efter Kristina Hansson (nu Jonäng). Efter "Magda" följde Malin Svensson. I dag heter CUF:s ordförande Hanna Wagenius. Poängen jag vill få fram alldeles strax är att ingen av dessa, enligt mig, har av medlemmarna betraktats på annat sätt än som varande den för tillfället bäst skickade att leda CUF. Och jag tror faktiskt att det ligger något unikt i det. Och något ganska centerpartistiskt.

Centerpartiets företrädare har på senare år börjat tala om sig själva som liberaler. Jag är en av dessa, även om jag inte kan påstå att jag har någon historia av att betrakta mig som något annat än just liberal. Och enligt min mening har den liberala ådran alltid varit stark, för att inte säga tongivande i centerrörelsen, om man bortser från en vänstersväng i samband med den gröna vågen, och möjligen en vurm för det konservativa under Bondeförbundets tidigare år. Och även om det går att finna stråk av andra ideologier i den centerpartistiska idétraditionen, så måste man påstå att frihet att styra över sig själv och det egna varit en bärande tanke. Men jag vill också hävda att den kvinnosyn som lett till att kvinnor över tid faktiskt haft det jämförelsevis enkelt att ta position i Centerpartiet också kan härledas till en liberal magkänsla, som kanske sällan uttryckts som varande liberal. Men som otvetydigt varit det.

Det vackraste med den liberalism som präglar Centerpartiet är enligt mig den där liberalismen som inte alltid, eller nästan aldrig beskrivits som liberalism, utan förklarats i mindre akademiska resonemang och i handling. Den där frihetliga idén om att vi människor faktiskt kan lösa många problem själva och tillsammans helt utan tvång. Vi kan bygga våra egna möteslokaler. Vi kan ordna bra saker för bygden genom insatser i föreningslivet. Vi kan bli en politisk rörelse att räkna med genom att cykla runt och värva anhängare och sedan gemensamt bidra till en folkbildningstradition som gör att även de som inte har studietradition faktiskt kan tillägna sig nya kunskaper utan att ha de resurser som förr i tiden var nödvändiga för att kunna göra det. Vi har varit civilsamhällets entreprenörer, föreningslivets ryggrad och självbestämmandets förkämpar. Och det är precis lika liberalt som att referera till Adam Smith och John Stuart Mill, och hålla tal som inleds med "som liberal är det min absoluta övertygelse att". Att bry sig om att tant Agda visst ska få välja att äta rotmos på onsdag kan också vara ett sätt att predika frihetens budskap. Och minst lika fyllt av ideologisk ryggrad.

Allt detta kokar tillsammans med ett ursprung i en landsbygd där kvinnornas roll värderades väl så högt som männens, ner till att det inte varit så himla konstigt att kloka kvinnor fått medlemmarnas förtroende att framföra sin klokskap å rörelsens vägnar. Och det är förbannat vackert. Sedan kan man ibland bli besviken på att den ideologiska höjden inte varit så hög som man själv velat alla gånger. Men min bild är att Centerrörelsen ändå, för det mesta, till slut, landar med fötterna neråt i en politisk mylla som känns ganska vettig. Även om man själv till viss del råkar vara en övertygad liberal akademiker med ett språkbruk som snarare lämpar sig för att tala latin med lärde män än med bönder på bönders vis.

Detta. Den djupt folkliga liberalismen. Som inte tävlar om att använda ordet liberal utan som formar förslag för ett friare folk. Det är den ideologiska grund jag vill och hoppas att mitt centerparti ska stå på i framtiden. Inte bara därför att det tydligen fostrar många duktiga kvinnor. Utan inte minst eftersom det innebär ett värderingsmässigt självförtroende som medger att vi kan tillåta oss att låta liberaler ur alla läger pröva sina idéer under Centerrörelsens vingar. Blir vi för akademiska blir vi den svenska liberalismens motsvarighet till den närmast radioaktivt sönderfallande gamla bokstavsvänstern. Men som ett parti där de akademiska begreppens definition är underordnad en djup frihetslängtan och ett hopp om att möjliggöra människors strävan efter den egna makten över det egna livet kan vi bli ett starkt parti som kan uträtta stordåd i Sverige och världen. Från tid till annan också med en kvinna i ledningen.