Nu känns det ganska hoppfullt

Nu har drygt en vecka förflutit sedan Centerpartiets partistämma i Åre avslutades. Och det är kanske den distans som kan behövas för att kunna reflektera lite kring vad som hänt. För själva stämman bjöd egentligen inte på så värst många fler nyheter än den historiska nyheten att Annie Lööf tog över partiledarposten. Stämman präglades av partiledarvalet, snarare än av politiska strider kring den politik som skulle formas. Därför blev det också en stämma med mycket god stämning, en stämma där centerpartisterna enades bakom sin nya partiordförande.

Sedan stämman har Annie och Lena Ek tagit plats i regeringen. Att de två blev ministrar var mycket väntat. Att Lööf skulle bli näringsminister och Ek bli miljöminister var däremot mindre väntat. Jag hade nog trott att det skulle bli tvärtom. Men jag tror säkert att det som hände har sina skäl, även om själva anledningen inte kommit till min kännedom.

Nu, när pusselbitarna börjar falla plats så börjar den verkliga utmaningen för Annie Lööf. En utmaning som gissningsvis är till lika delar inspirerande som ödesmättad. Tiden fram till den extrastämma som ska hållas nästa år kommer nämligen att betyda oerhört mycket för Centerpartiets fortsatta utveckling. För nu ska det skrivas partiprogram. Förra gången det skedde blev det en formidabel nytändning för Centerrörelsen. Och görs saker och ting på rätt sätt nu kan man mycket väl åstadkomma något liknande. Och minst ett kriterium tror jag måste uppfyllas för att man ska lyckas: man måste se till så att känslan av delaktighet blir stark. För det var precis det som gjorde att det förra partiprogrammet så snabbt blev förankrat och sakpolitiken kunde utvecklas med idéprogrammet som grund.

Fast egentligen känner jag mig inte särskilt oroad för partiprogramsarbetet. För Annie Lööf har faktiskt under den senaste tiden varit tydlig med att hon vill bedriva ett lyssnande ledarskap och resa mycket i landet. Så egentligen känns det ganska hoppfullt just nu.