Några tankar kring valanalysen

I dag presenterades Centerpartiets eftervalsanalys. Titeln "I skuggan av Alliansens framgång" är väl vald. Jag tror att det är precis så många centerpartister känner. Alliansen har varit en succé, men samarbetet har lett till att de enskilda partierna som ingår i den kommit i skymundan. Man kan tycka att Moderaterna inte hamnat i skymundan, men jag är inte så säker. Skulle verkligen Moderaterna ha nått dessa framgångar utan frontfigurer av Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kaliber? Och framstod inte Reinfeldt även denna gång som Alliansens ledare?

På Centerpartiets hemsida presenteras några av de punkter som valanalysgruppen kommit fram till. Och de flesta finns det en hel del klokskap i. Var för sig förefaller de kanske inte särskilt revolutionerande. Största nyheten hittills tycks förslaget om återinförandet av vice partiordföranden ha blivit. Det är till synes en petitess, men kan ge större tyngd åt de som sitter på de tyngsta positionerna i partistyrelsen. Därmed kan också fler företrädare ta en rättmätig plats i samhällsdebatten.

Hur som helst behöver de av valanalysgruppen presenterade punkterna kompletteras med en förnyelse i kött och blod. Med förnyelse menar jag inte enbart att partiet behöver ge sig ut på otrampad mark, men man måste lyckas med två viktiga delar. Dels en organsatorisk pånyttfödelse som gör att vi sporrar engagemang och aktivitet i organisationen. Dels en politisk pånyttfödelse där vi faktiskt vågar utmana i frågor som är centrala för Centerpartiets medlemmar samt för väljare och sympatisörer.

Jag har ännu inte hunnit ta del av hela analysen, så jag kan tyvärr inte riktigt ge mig in i några detaljerade diskussioner. Men jag kan konstatera att partiledningen verkar inse att förnyelsen av partiet är angelägen. Och det är en viktig insikt. Jag hoppas också att det är en insikt som leder till ökat mod. För som flera debattörer påpekar, framtidens Centerparti måste vara ett modigt och värdegrundat parti.

Förnyelsearbetet har dock redan börjat till viss del. Som jag tidigare skrivit sitter jag i en av fem förnyelsegrupper. Och vi började i dag vårt arbete. Efter ett första telefonmöte ska vi nu ge oss i kast med att sondera terrängen för hur vi bör formulera en politik för långsiktig tillväxt och utveckling i Sverige. Här behöver vi tankar och idéer från centerpartister i hela landet, men också från väljare och samhällsengagerade medborgare. Vi ska lyssna helt enkelt. Och ett första bra tillfälle att lyssna in kommentarer och förslag blir på Centerpartiets kommundagar i Linköping nästa helg. Jag ser redan fram emot dem.

Slutligen: På kontot intressanta och spännande kommentarer vill jag placera Annie Johanssons debattartikel i Expressen i dag. Där lyfter hon fram Stureplanscentern som ett gott exempel. Det kan tyckas kontroversiellt, men jag håller inte med om det. För det blir bara kontroversiellt om man inte vet vad Stureplanscentern går ut på. Peter Högberg tillhör de centerpartister som ondgör sig en smula över Stureplanscentern. Samtidigt skriver han att han tycker att det är synd att det inte diskuteras mer politik på partimötena. Vill han prata centerpolitik så borde han älska Stureplanscentern, för det är precis det som är kärnan i denna lokalavdelnings verksamhet: Man träffas ett par gånger i månaden och diskuterar politik utifrån ett givet tema. Thats it. Stureplanscenterna har i övrigt inte särskilt mycket till egen agenda, framför allt ingen betydelsefull sådan sett till avdelningarnas blysamma ställning enligt stadgarna. Stureplansmodellen skulle troligen fungera lika bra i Sunne eller Sundsvall. Och jag tycker att det är viktigt att det finns goda centerföreträdare i hela landet. Får de dessutom nöjet att prata mycket politik är det ju lysande!

Snart drar vi igång!

Som jag skrev i mitt förra inlägg kommer jag att ingå i en av de grupper som ska bidra med att utveckla Centerpartiets politik. I slutet av den här veckan drar vi igång arbetet så smått. Min grupp ska ledas av IT- och regionminister Anna-Karin Hatt och består i övrigt av centerpartister från i princip hela landet (dryga tiotalet totalt om jag minns rätt). Med anledning av detta hoppas jag att en och annan hör av sig till mig med inspel och idéer. I synnerhet om det har med "tillväxt och utveckling i hela landet" att göra. För det är vad gruppen har till uppgift att jobba med.

Val, förnyelse och grupparbete

Valet 2010 ledde till ytterligare en mandatperiod med Alliansregering, men förlorarna var många. Det tyngsta fallet drabbade Socialdemokraterna, dels i kraft av partiets storlek och dels på grund av det faktum att man gjorde sitt sämsta resultat sedan allmänna rösträtten infördes. Men att falla tungt kan i bland vara en välsignelse då mandatet för förändring i sådana lägen blir starkt. De tre mindre borgerliga partiernas förlorade procentenheter ledde möjligen till besvikelse över utebliven majoritetsregering, men ändå... man var ju med och "vann valet". Därför blir tolkningarna av resultatet ganska många.

På sätt och vis är det så klart att undslippa undergångsstämning och kriser i ett parti. Jag är på det hela taget ganska lättad över att Centerpartiet inte gjorde ett sämre valresultat än vad som blev fallet. De sista veckorna gjorde C ett ryck som fick valförlusten att kännas som en liten seger. Samtidigt är det ett förlustval med partiets ögon sett. Och förlustval måste analyseras noga.

Inom de närmsta dagarna kommer vi av allt att döma att få ta emot den rapport som valanalysgruppen, under Annie Johanssons ledning, sammanställt. Den kommer att bli en viktig pusselbit i formandet av framtidens Centerparti. Jag hoppas man har vågat vända på alla stenar och att man gjort det grundliga arbete man kan förvänta sig av gruppen. För en analys som denna måste ju så klart innebära en jakt efter "sanningen". Men jag hoppas också att valanalysgruppens resultat leder till eftertänksamhet. Det de säger bör begrundas, och utvecklingsarbetet måste ta tid. Däremot måste ett sådant utvecklingsarbete ta fart så snart som möjligt. Och det finns all anledning för centerpartister på alla nivåer att redan reflektera kring politiska inriktningar samt organisatoriska lösningar. Gör vi det tycker jag att man kan se framtiden an med tillförsikt.

En som börjat fundera, eller åtminstone berättar om de första C-strategierna för förnyelse är den nye partisekreteraren Michael Arthursson. I en debattartikel i Göteborgsposten i dag tar han upp ett antal frågor, såsom psykisk ohälsa bland unga, valfrihet inom vården och jämställdhet. Det är omöjligt att säga om någon av dessa frågor är nya profilfrågor för Centerpartiet, men att en bred diskussion förs är nödvändigt. Det allra mest spännande är dock de nya framtidsgrupper som partiledningen bestämt sig för att upprätta. På olika politiska områden ska partiföreträdare från olika delar av landet slå sina kloka huvuden ihop för att forma nya idéer och visioner för Sverige och Centerpartiet. Det är ett arbetssätt jag gillar. Jag tror att grupper som ges frihet att tänka tillsammans kan uträtta stordåd. Mycket hellre ett sådant utvecklingsarbete än ett despotiskt dito utfört av ett fåtal personer. Däremot behöver partiledningen göra ett ordentligt arbete med att i slutändan sy ihop de saker som grupperna kommer fram till för att det i samband med partistämmorna under mandatperioden ska bli till verklig sakpolitik.

Själv är jag mycket glad över att ha blivit tillfrågad om att ingå i den grupp som ska tänka stort om tillväxt. Jag hoppas i den gruppen bidra till att vi anammar ett ganska brett synsätt på vad som kan leda till tillväxt. Företagarpolitiken är så klart central. Men utbildningspolitiken är till exempel också mycket viktig om Sverige ska kunna fortsätta ha en god tillväxt.

Det finns fler problem än nätavgifterna

Aftonbladet rapporterar att omkring 150 000 personer skrivit på en protest mot elnätsavgifterna. Avgifterna betalas för att man är uppkopplad på elnätet. Nätet ägs av någon, och det är den som tar ut avgiften. Sällan finns fler nät än ett att välja på och naturligtvis leder det till att det blir något av en monopolmarknad (även om alternativ till att vara uppkopplad på nätet så klart finns). Samtidigt är jag tveksam till om nätavgifterna är det verkliga problemet på den svenska elmarknaden. De är liksom en följd av infrastrukturens egenskaper. Produktionspriserna på el däremot är det annorlunda med.

Visserligen har vi möjlighet att välja vilken elleverantör vi vill, men vi kan inte riktigt välja elproducent. Och producenterna gör upp om priset på el på den nordiska elbörsen. Där sätts priset inte efter utbud och efterfrågan utan genom att elbjässarna kommer överens om hur dyrt det är att producera el för tillfället. Något som givetvis skiljer sig en del från vad den el du och jag gör av med verkligen kostade att producera. Priset styrs nämligen utefter de dyraste kilowattimmarna som produceras per timme. Vill man ha mycket betalt för elen man producerar ser man alltså till att producera nästan all el så billigt som möjligt, men låter lite dyr produktion kvarstå eftersom den driver upp priset och intäkterna. Fast det verkligt tragiska är ju att det är en marknad som enbart utgår ifrån producenterna. Konsumenterna har kopplats bort från elmarknadens prissättning. Följden: dyr el.

Generationsskifte i CUF

I dag uppmärksammar flera medier att CUF:s förbundsordförande Magnus Andersson lämnar sin post vid förbundsstämman i vår. Beskedet var, som han själv skriver på sin blogg, väntat.

Magnus och jag har under en lång rad år varit aktiva i CUF tillsammans, ofta på ungefär samma position. Vi blev medlemmar ungefär samtidigt, när jag var distriktsordförande i Örebro län var han detsamma i Gävleborg och sedan blev vi båda invalda i förbundsstyrelsen vid stämman i Sunne 2005. Vi nominerades båda till posten som förbundsordförande efter Fredrick Federley, även om jag drog mig ur ordförandestriden. Däremot blev jag vice förbundsordförande i stället, och mitt sista år i förbundsstyrelsen var jag förste vice ordförande "åt" Magnus. Därför känns det lite som slutet på en epok. Vår generation lämnar nu slutligen CUF, och kvar finns bara minnen. Även om det inte är så "bara" det. Samtidigt har CUF under 2010 haft en fantastisk medlemsutveckling och det finns många duktiga CUF:are som kan ta över. Så någon oro känner jag verkligen inte.

Vem som efterträder Magnus är i dagsläget ganska ovisst. Men det är ganska bra. Det gör ju framtiden desto mer spännande. Men vem det än blir kan jag bara önska lycka till!

Några aha-upplevelser i partiledardebatten

I och med dagens partiledardebatt i riksdagen får man väl säga att det politiska året dragit igång på allvar. Och det utan att det blev så väldans mycket stridigheter i dagens debatt. I stället blev det lite av en avtackning av de partiledare som nu gjorde sin sista debatt, det vill säga Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men efter förra årets himlastormande valstrider så kändes det som en värdighetens stund i kammaren, där mer eller mindre välgrundade påståenden ömsesidigt slagits i partiledarkollegors huvuden.

Själva debatten förlorade så klart i intensitet på detta vis, Annie Johansson beskriver den till och med som grå och slätstruken. Men den gav ändå vissa aha-upplevelser för den uppmärksamme:

Aha 1. Jimmie Åkesson var den ende som valde att inte spela efter regelboken och ta repliker på de avgående ledarna för att avtacka dem. Han sa visserligen tack vid något tillfälle, men kanske inte så som man kan förvänta sig av en "statsman". Han gick i stället till attack, trots att han annars hade ett helt eget anförande han kunde använda för att säga ungefär det han alltid säger.

Aha 2. Lars Ohly tycks använda anfall som bästa försvar mot de tvivel mot hans partiledarskap som vi kunnat läsa om de senaste veckorna. Han tog replik på allt som rörde sig (vilket kanske inte är helt ovanligt för en vänsterledare) och var skarpast i sina utfall, även om det han sa till stor del saknade nyhetsvärde för dem som redan tidigare hört honom tala om privata alternativ i vård och skola.

Aha 3. Göran Hägglund tycks söka efter en position som en sympatisk bekämpare av våld och terrorism. Stora delar av hans tal hade samma tema som Jimmie Åkessons (som utgick från terrorattentatet i Stockholm) men naturligtvis ett helt annat innehåll. KD-ledaren valde att fokusera på samhällsklimatet och relationer människor emellan. Kanske inte lika rebelliskt som SD-resonemangen, men utan tvekan mer insiktsfullt.

Aha 4. Maud Olofsson höll något av ett standardanförande, men blev riktigt bra i replikerna. Framför allt höll hennes repliker med Mona Sahlin hög klass, och med den anledningen, och med tanke på att Maud i avtackningen av Mona var inne på att debatterna dem emellan varit de tuffaste kan Maud Olofsson möjligen ha en utmaning i att tända till sådär som hon gör när hon blir som bäst nu när hon snart inte har någon Mona att tampas med längre.

Jo, nu vill ÖB ha mer resurser

Igår snuddade jag vid ämnet försvarsresurser. I dag säger överbefälhavaren ungefär det jag sa, fast mycket tydligare. På några års sikt behövs mer resurser om målsättningarna ska nås. Han pekar visserligen mest på behovet av samövning och materiel, men han tar även upp personalkostnaderna. Och jag misstänker alltjämt att de kan komma att bli ett betydande problem de också.

Nu när ÖB har talat återstår att se vad Anders Borg och Sten Tolgfors säger om saken.

Har vi råd att fylla det nya försvaret?

Den här tiden på året hamnar allt som oftast försvarspolitiken högt upp på agendan i Sverige. Orsaken, nu som så många gånger förr är Centralförbundet Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Den största nyhten hittills med anknytning till detta är Svenska Dagbladets kartläggning som visar att det fattas soldater i det nya försvaret - ganska många soldater. Omkring 3 000 för att vara exakt.

Detta är så klart ett problem. Vi har inte riktigt tid att åka på den här typen av förseningar om vi ska ha en kapabel insatsorganisation på plats i rimlig tid. Men det är kanske inte helt förvånande.

Även om kvaliteten "per capita" alltid blir en utmaning för ett yrkesförsvar är det ganska belagt att det går att få till ett någorlunda välfungerande försvar på frivillig basis även i relativt små länder. Men frågan är om regering och riksdag tagit i beaktande att det kostar. De besparingar man kan göra på ökad kontinuitet räcker nödvändigtvis för att göra tjänsterna i de militära attraktiva nog. Det handlar om ett riskfyllt arbete, och med risk följer löneanspråk som jag är tveksam till om de kan mötas i förlängningen. Särskilt inte om tendensen över tid snarare är att försvarsbudgeten ska minska eller ligga fast. Jag misstänker att den målbild som regeringen satt upp bara kan mötas om man är beredd att öppna plånboken för personalen. Särskilt som vi har arbetsrättsliga regler och annan byråkrati som verkar ställa till det ytterligare.

Med dagens omfattning av Försvaret är det rimligt att vi inte har någon plikt. Men kommer vi att ha råd med det? Vi får väl se...

Olika bilder av vargjakten

Man ska passa sig för att recensera mediebevakning. Man kan så lätt ha fel. Men när det vargjakten har jag en bestämd känsla. De medier jag följer nogrannare (ganska ofta riksmedier och större tidningar) visar ofta på bilden av en mycket kritiserad jakt, där för många vargar skjuts och att kritiken som kommer mot jakten handlar om att vargen inte borde jagas alls. Nu har visserligen DN tagit upp det faktum att en del jägare i Dalarna kommer att bojkotta jakten. Men annars får man titta lite utanför de stora orternas nyhetsorgan för att få den andra bilden, från människorna som lever nära vargen. Dalabygden ger två exempel på det. Bilden av jägare som anser att vargen ska finnas men att man har ett annat förslag på hur många vargarna ska vara är inte den gängse, upplever jag.

Slutligen. När det gäller de grova bilder från aktivister som mer eller mindre uttrycker hot mot jägare med mera: jag är mycket glad över att Rovdjursföreningen så snabbt och tydligt tar avstånd från det. Det hedrar dem.

Skriver på jämställd.se igen

I dag har jag återigen skrivit ett litet inlägg på jämställd.se. Den här gången spekulerar jag kring det där med om kvinnor i maktpositioner oftare tvingas gå när det blåser, och om det har blivit någon skillnad över tid.

Journazister?

Ett kännetecken för rasistisk och nazistisk argumentation är att man hävdar att människor bär ansvar och skuld också för andras handlingar. Man är inte bara en människa. Man är också en ras, ett folk, en kultur och en familj. Alla dessa grupptillhörigheter är användbara när en persons kvaliteter, värde och rättigheter ska bedömas. På så sätt kan man härleda skuld till stora grupper människor genom en osmaklig form av guilt by association.

En av den berömda kungabokens författare skriver i dag på Aftobladet debatt att man inte ska låta hovet styra agendan. Det kan man ju tycka. Men det handlar i det här fallet om drottningens fars kontakter med nazisterna. Givetvis finns det skäl att vara allt annat än stolt över sin far om det var så att han var nazist. I vilken utsträckning han var nazist, Silvias far, är väl inte helt belagt, men det tycks som han hade mer nazikontakter än vad som i dagens ljus kan anses klädsamt. Frågan är bara vad Silvia har med saken att göra? Är det verkligen helt nödvändigt att Silvia ägnar spaltmeter åt saken? Hon vet förmodligen ändå inte mycket mer om saken än journalisterna.

Som journalist ska man inte låta sig styras hur som helst. Men jag tycker inte heller att man som objekt för mediernas granskning ska behöva tvingas till total underkastelse. Givetvis är man lovligt villebråd när man är en offentlig person, men det vore olyckligt om det skulle vara detsamma som att man förvägras rätten att ha principer. Jag förstår om drottningen inte tycker det är rimligt att någon ska behöva stå till svars för andra människors handlingar. Frågan är om journalisterna som tycker så, inser att de för samma ideologiska resonemang som Silvias far misstänks ha gjort?

Hellre förstatligade studentkårer än rättssäkerhet åt eleverna?

I huvudsak tycker jag att en regering ska beakta betänkanden från statliga utredningar någorlunda förutsättningslöst. I enstaka fall kan det så klart vara tydligt att det föreslås tokigheter, som i utredningen om avskaffandet av kårobligatoriet. Där vände utredaren utochin på sig själv och lyckades hitta ett sätt att göra kårernas verksamhet helt irrelevant för finansieringen genom ett förstatligande av kårväsendet. Det var rent ut sagt ett korkat förslag. Men regeringen genomförde det lik förbannat.

Nu har utbildningsminister Jan Björklund fått ett betänkande i sin hand. Det handlar om rättssäkerheten för landets elever och möjligheten att överklaga beslut om betyg som kan påverka hela deras liv. Var och varannan elev kan ge exempel på hur de själva eller personer i deras närhet behandlats orättvist av någon lärare. Möjligheten att överklaga betyg skulle kunna göra eleverna mindre livegna i betygsfrågan. Men Björklund sågar förslaget vid fotknölarna. Det är både anmärkningsvärt och olyckligt. Dels för att han tydligen tycker att det som förslag räknat är sämre än ett förstatligande av studentkårer. Dels för att han tydligen inte bryr sig om landets elever i den utsträckning man kan kräva av en utbildningsminister. Dels för att han inte ens tar sig tiden att beakta utredningens betänkande i en så viktig fråga – där två av regeringspartierna dessutom har åsikter som går i linje med utredningen.

Oklarheter i operafrågan

Jag har med viss oro följt diskussionen om ett nytt operahus i Stockholm. Oro mest för att jag tycker att den vackra kungliga operan bör få vara fylld av liv och scenkonst även i framtiden. Huruvida kulturdebattörerna vill ta bort all verksamhet från det gamla operahuset vet jag inte, men de tar inte ens upp ämnet så att man får veta vad för planer de smider. Och det är lite kulturskymning bara det tycker jag.

Hur som helst så har nu Folkpartiet tagit ställning för ett nytt operahus bakom Nationalmuseum. Och det kan ju vara så att det kan behövas. Men än är inte finansieringen klar. Så därför kan jag tycka att Magnus Anderssons invändning är ganska sund. Det finns trappsteg på den Maslovska behovstrappan som nerifrån sett står människan närmare än en nybyggd opera. Tak över huvudet är ett sådant.

Dock ska jag väl inte i nuläget ta ställning till om det är bra att det diskuteras om ett nytt operahus eller ej. Dels för att omständigheterna är oklara vad gäller finansiering och placering med mera. Dels för att jag inte kunnat utläsa om ett nytt hus vore dödsstöten för en av Sveriges vackraste kulturbyggnader.

Det ropas mycket om vargen

Det finns en saga om pojken som ropar "varg!". Han larmar byn för besten. Fast efter några falsklarm är det inte längre någon som tror honom. Då kommer verkligen vargen. I Sverige ropas det mest varg för sådant som inte har med varg att göra. Däremot ropas det en hel del om vargen. Och nu börjas det snart igen. Ty i dagarna inleds för andra året licensjakten på varg. Jag förbereder mig för att trött lyssna på samma brösttoner som alltid från diverse aktivister från olika läger, medan sakfrågan egentligen är vare sig dramatisk eller komplicerad.

I dag presenterar en av de moderata vargvännerna sin kritik mot vargjakten på Politikerbloggen. Marietta de Pourbaix-Lundin, riksdagsledamot från det av vargen så hårt plågade Haninge, menar att förra årets vargjakt var en katastrof då för många djur sköts samtidigt som de skjutna inte var genetiskt defekta. Kan man lite om jakt kan man konstatera att det visserligen är beklagligt att för många djur sköts med fullt förklarligt sett till omständigheterna. Få djur skulle skjutas, och för att lyckas att spåra medan spårsnön fanns kvar krävdes att flera jägare fanns ute parallellt. De sista djuren sköts nästan samtidigt, och hittills är inte ens människan förmögen till telepati. Brister i jakten kan säkert, och ska definitivt, åtgärdas. Men katastrof? Nja.

Frågan om genetiska defekter är möjligen svårare att förhålla sig till. Men min bild är att i en stam där defekter förekommer är det viktigaste att ny arvsmassa tillförs, vilket ju sker genom inplantering och invandring. Att sedan finna exakt de djur som bär på genetiska defekter kan vara svårare. Huvudsaken är – gissar jag – att man kan möjliggöra att kommande varggenerationer kan få bättre förutsättningar för "genetisk hälsa".

Fast grundfrågan i allt detta är enkel. Allt man behöver göra är att svara på två frågor. 1: Ska vi ha varg i Sverige? 2: Hur många vargar ska vi ha?

På fråga 1 har riksdagen svarat ja. På fråga 2 har man svarat cirka 210. Det enda fruktbara är att debatten handlar om dessa frågor. Den första är avgörande men får samma svar från nästan alla. Den andra avgör när vi ska ha jakt. Enligt riksdagens hittillsvarande svar på fråga 2 är vi (eventuellt med råge) vid den punkt då vargjakt är rimligt.

Vadå låg skatt?

Under helgen öppnade statsminister Fredrik Reinfeldt för att ytterligare steg i jobbskatteavdraget kan tas framåt nästa årsskifte. Och liksom varje jobbskatteavdrag möts detta med kritik från Socialdemokratiskt håll. Det är bara det att socialdemokratin i efterhand accepterat alla jobbskatteavdrag. Den kritiken är därmed inte så mycket att fästa sig vid.

Den del av socialdemokratin som nu är mest upprörd över Reinfeldts utspel är Handels. Ett förbund vars medlemmar hör till dem för vilka den sänkta skatten gör störst skillnad i livskvalitet. Det är onekligen motsägelsefullt. Skulle jag vara medlem där skulle jag nog fundera över varför jag skulle vara det i fortsättningen.

Fast det tydligaste tecknet på hur den socialdemokratiska världsbilden ännu dominerar det svenska samhället är Aftonbladets rubrik "Vill ha ännu lägre skatt". Vadå lägre. Är den låg? Då kan jag meddela att hög skatt knappast kan existera. För Sveriges skatter är de högsta i världen. Möjligen i konkurrens med Danmark. Fast mest lutar jag åt att AB borde tänka sig för när de sätter rubriker i fortsättningen.

Låt samarbetet i EU stärka banden mellan C och FP

Så har det tagit fart igen. Diskussionerna om en eventuell framtida sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet. Magnus Andersson (CUF-ordförande) och Adam Cwejman (LUF-ordförande) skriver på Newsmill en debattartikel med rubriken "Slå ihop Centern och Folkpartiet". Samma artikel fanns tidigare i senaste numret av Liberal debatt, som hade "Centerliberalerna" som tema.

Till Anderssons och Cwejmans utspel uppvisar moderpartierna ett betydande kallsinne. Och det kanske är logiskt. En sammanslagning kanske inte ska börja med att partistyrelserna ohämmat anammar ett utspel som detta. Ändå så är det lite synd att partiernas respektive ledningar inte ser detta som en möjlighet att starta ett bredare resonemang kring liberalismen i Sverige och hur man vill vara med och stärka inflytandet för liberala värden. Samtidigt ligger det ju en del i det som Fredrik Jarl skriver i sin ledare i Hälsingetidningarna: att en sammanslagning först är rimlig sedan samarbetet etablerats på bred front. Men då kan man ändå inte helt vifta bort ungdomsförbundsordförandenas utspel. I stället kan man mycket väl ta det som inspiration för att utveckla starkare band svenska liberaler emellan.

En annan aspekt på frågan är den som Annie Johansson lyfter upp: En partisammanslagning behöver inte leda till att det fusionerade partiet får mer eller ens samma stöd som de två tidigare partierna tillsammans. Troligen kan betydande grupper av kärnväljare känna att kärnan i det parti man en gång röstat på gått förlorad och därmed kanske välja ett annat parti. Det är å andra sidan troligen ett övergående problem. Centerpartiet är ju till exempel i sin tur resultatet av en partisammanslagning som få har några åsikter om i dag. Sammanslagningen skedde visserligen i partiets ungdom, men det visar ju bara att tidens gång har till följd att denna typ av organisatoriska förändringar blir allt mer accepterade.

Det mest intressanta perspektivet är ändå det som tas upp av Magnus Andersson och Adam Cwejman, samt även av Hanna Wagenius: Hur förser man de liberala leden i Sverige med ett politiskt parti med betydande inflytande och en bred politisk bas som kan verka som ett alternativ med kraft att bli statsbärande? Och svaret på den frågan kan, i det långa perspektivet mycket väl vara ett liberalt parti i stället för två.

I dagens Sverige har vi en alliansregering bestående av en borgerlighet som är mer samspelt än någonsin. Sakpolitiskt finns det med andra ord få hinder för borgerliga partisammanslagningar. Jag är övertygad om att det skulle vara möjligt att enas om politiken i ett sammanslaget alliansparti på ganska kort tid om bara viljan fanns. Att göra detsamma med C och FP borde rimligen gå ännu fortare. Problemet skulle snarare vara att slå samman de båda partikulturerna. Det finns utan tvekan en viss misstänksamhet mellan de båda liberala riksdagspartierna. Emil Källström är långt ifrån ensam om att vittna om det. Och detta är en svår nöt att knäcka. Men det kan endast göras genom mer samarbete och samverkan.

Personligen tycker jag att det logiska steget vore att i nästa Europaparlamentsval enas om en gemensam partibeteckning. Logiken är uppenbar. Man tillhör samma partigrupp i Europaparlamentet och har på den Europeiska arenan en lång tradition av samarbete. Karl Erik Olssons och Marit Paulsens tid som radarpar i Bryssel är kanske det tydligaste beviset på detta. Med en sådan lösning skulle man få en valrörelse på sig att testa hur samarbetet mellan partierna kan te sig. Dessutom skulle det troligen vara relativt okontroversiellt sett ur ett medlemsperspektiv. Frågan är dock om partiledningarna har modet att testa. De hade i alla fall inte det modet 2009, torts att vi redan då varit många som tagit upp saken till debatt.

Andra medlemsländer behöver visa var skåpet bör stå

Ungern har, under relativ tystnad, förvandlats till ett av EU:s mer obehagliga länder. Åtminstone politiskt. Det styrande högerextrema partiet Fidesz har till exempel nu föreslagit elagförändringar för att kunna införa statlig övervakning av medier. I det moderna Europa är det att se som ett mycket grovt övertramp av grundläggande fri- och rättigheter. Likväl ska detta Ungern nu tillträda som ordförandeland i EU, och jag delar DN:s ledarredaktions oro inför detta.

Jag är inte orolig därför att jag tror att den smått ruskiga ledningen i Ungern ska kunna göra några större förändringar i högerextrem riktning inom EU under det kommande halvåret. men jag är orolig för att ordförandeperioden kan ge en legitimitet till Fidesz som vore olycklig. EU har byggts i ruinerna efter högerxtremismen. Och lärdomen att demokrati och frihet välsignat EU:s länder från utbrott av nya blodbad under mer än ett halvsekel är viktig. Under det kommande halvåret är det därför på sin plats att andra medlemsländer höjer rösten och visar var skåpet bör stå när det kommer till frågor om grundläggande fri- och rättigheter.

Alliansen och Centerpartiet har bidragit till rekord för nyföretagandet

Regeringen har, mycket tack vare Centerpartiet, blivit historisk. Under förra mandatperioden blev man nämligen den första regeringen någonsin som minskade regelkrånglet för företagen. Än kan vi göra mycket för att förenkla. Men detta historiska skifte bör vi inte glömma bort i längtan efter ännu mindre byråkrati.

Följden av förenklingarna ser vi nu. 2010 blev ett rekordår för nyföretagandet. Möjligen har en ökad arbetslöshet i krisens spår gjort att fler valt att slå till. Men att regeringens politik bidragit till att fler vågar starta företag är det ingen tvekan om. Och det är i sin tur nästan att jämföra med en investering. För när fler företag startas kommer också rimligen fler företag att växa över tid. Det ger möjligheter till jobb, skatteintäkter, välstånd och välfärd. Företagandet är nyckeln till att vi kan ha ett välfärdssamhälle.

Centerpartiet bör passa sig för skafferisocialism

Under den senaste tiden har Centerpartiets kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, varit i hetluften. Mest citerat har kanske hans tankar om att bidragsfuskare skulle få lov att ikläda sig hyenadräkt. Mest debatterat de senaste dagarna har emellertid hans inlägg om fettskatt blivit.

Vad gäller hyena-grejen kan man väl konstatera att Hanna själv, så att säga, fått bära hundhuvudet. Så den debatten känns inte så nödvändig att kasta sig in i. Ni som minns att jag var med och gav Beatrice Ask ett stort gredelint kuvert som tack för att hon tyckte att misstänkta sexköpare borde få ett dylikt (om än mindre) i brevlådan kan dock räkna ut vad jag tycker om skampålepolitik.

När det gäller fettskatt, eller skatt på fetma som det kanske var tal om i det här fallet. blir diskussionen i grunden mer ideologisk. Stefan Hanna är ingalunda först ut att dryfta slika tankar. Han gör det dock på ett lite klumpigare sätt än alla andra. Däremot kan man konstatera att det grundläggande argumentet – att de som genom sin livsstil gör sig dyra för skattebetalarna har ett ansvar för att bidra till att bära sina egna kostnader i högre utsträckning än genomsnittsmedborgaren – förekommer i många fall. Sedan kan de tekniska lösningarna variera. Problemet med resonemanget är bara det att man utsätter sig för en massa kniviga gränsdragningar som ställda på sin spets inte alls är så lätta att göra som de ibland kan te sig.

Det tycks råda någon form av konsensus om att sprit och tobak ska vara förenade med skatter som minskar dessa drogers samhällskostnader. Skatten tas dock ut på försäljning av varorna och inte på rökarna, snusarna och de som dricker. De betalar via sin konsumtion. Parallellt med att skatten ska användas för att bära kostnader kan den sägas fungera som en press neråt på konsumtionen. Vi vill inte att folk ska bruka tobak och alkohol i orimligt hög utsträckning, alltså gör vi det dyrt. Det finns ingen naturlag i detta sätt att ta ut skatt, men det tycks vara hållet för någorlunda rimligt av de flesta.

Från vänsterhåll (inte sällan från diverse miljöpartister) har man försökt lyfta över detta synsätt också på vissa livsmedel. Kött är ett exempel. Men fett och socker har också dykt upp på olika håll i debatten. Och det kan ju tyckas vara oskyldigt när vi redan anammat detta synsätt på en rad andra saker. Men är det verkligen så oskyldigt?

Som sagt. Denna typ av resonemang leder till gränsdragningsproblem. Vad kostar pengar för samhället, och vad kostar inte pengar för samhället? Man kan så klart säga att så länge man inte beskattar människor (så som Hanna föreslår) utan bara oönskade varor så är det ok. Men jag tycker inte att det behöver vara mer rätt. Det är bara mindre elakt mot olika "grupper" av människor. Skälet till båda typerna av beskattning är detsamma. Det handlar bara om ifall man vill beskatta orsaken eller symptomen. Skillnaden är dock att beskattning av symptomen innebär en mycket sämre precision. Långt ifrån alla överviktiga är det på grund av en extremt ohälsosam livsstil. Samtidigt är det långt ifrån alla smala som lever sunt. Ni skulle till exempel bara veta hur mycket pizza och Coca-cola jag tryckt i mig i mina dagar. Ytterligare exempel i samma riktning tar Magnus Andersson dessutom upp i sitt svar till Hanna på SvD:s Brännpunkt.

Jag förstår att Stefan Hannas sätt att uttrycka sig lett till viss förstämning. Jag irriterar mig dock inte mest på det sätt han tar upp det. Snarare blir jag som centerpartist och liberal lite ledsen för att jag har partikamrater som inte har förmågan att se när det är dags att sätta stopp för statens och Skatteverkets långa fingrar. Jag tycker inte att finansministern ska ha större inflytande än han redan har över våra köksbord och våra kylskåp. Vi måste väl för sjutton gubbar få ha förtroendet att äta själva åtminstone. Och blir det lite osunt är det kanske straff nog att en och annan trillar dit på en och annan välfärdssjukdom som följd. Fettskatt och annan skafferisocialism tycker jag att Centerpartiet ska hålla sig på behörigt avstånd från. (Magnus Andersson kallar i och för sig samma sak för livsstilfascism, gränsen mellan fascism och socialism får även i detta fall anses vara ganska tunn.)

Gott nytt bloggår

Ber att få hälsa er alla ett riktigt gott nytt år. Jag firade nyårsnatten på västkusten under mycket trevliga former. Nu gryr ett nytt bloggår, och jag ska försöka dra igång med bloggandet på allvar igen. Kanske inte lika frekvent som under valrörelsen. Men definitivt med fler inlägg än tiden från valet och fram till årsskiftet. Låt oss hoppas att jag fixar det lilla nyårslöftet. Ni får väl hjälpa mig med det annars.