Ett förnyelsearbete för mer tillväxt i hela landet

I dag genomförde Centerpartiets förnyelsegrupp för tillväxt i hela landet ett rundabordssamtal (kring ett rektangulärt bord visserligen, men ändå...) i Stockholm. Deltagare var Pontus Braunerhjelm, Lars-Joel Ericsson, Gunnel Forsberg, Carin Holmquist, Helena Jonsson, Anders Källström, Berivan Mohammed och Harald Edquist. Och så vi i förnyelsegruppen förstås. Jag upplever det som ett lyckat möte och som starten på en spännande process på hur vi kan lyssna och se hur Sverige ser ut i dag. Det jag kan säga redan är att Sverige ser väldigt olika ut, beroende på var du bor och vem du är. Skillnader behöver inte vara fel, många gånger är det tvärtom – särskilt om det gäller att ta vara på förutsättningarna i olika delar av landet.

Sverige har utmaningar, väldigt många olika utmaningar. I storstäderna brottas man med infrastrukturlösningar mot bakgrund av ökande befolkning. I både stora och lite mindre städer är segregationen ett uppenbart problem. Stora delar av landet är drabbade av ungdomsarbetslöshet och alldeles för låg sysselsättningsgrad bland nya svenskar. På mindre orter viker befolkningsunderlaget. Tillsammans vill vi se till att vår välfärd består och att vår levnadsstandard och hälsa är god. Det är nog en önskan som är att betrakta som generell. Frågan är hur vi lyckas?

Konflikten mellan stad och land är ett gammalt (h)järnspöke som tillåts skramla runt och skrämma oss för att skapa goda förutsättningar för stark tillväxt i hela landet. I själva verket är det ganska uppenbart att det finns ett ömsesidigt beroende mellan olika landsändar. Städerna behöver landsbygden för sin livsmedelsförsörjning och som källa till förnyelsebara energikällor. Landsbygden behöver städerna som motorer som driver kompetensutveckling och som skapar kommersiella arenor för människor och verksamheter. Men ändå finns det tydliga tecken på hur både journalister, tjänstemän inom offentlig förvaltning, vanligt folk och även många politiker ändå tror att det ena är viktigare än det andra. Hur befängt det än låter. Och det besvärliga med det är ju att så länge dessa föreställningar om en konflikt mellan stad och land existerar i folks medvetanden så finns den, även om den så att säga egentligen inte finns. Här finns det behov av en attitydförändring.

Sverige beskrivs i dag som oerhört konkurrenskraftigt internationellt sett. Till stor del kan det förklaras av att vi haft en regering som lyckats hantera finanskrisen förhållandevis väl. Men vi kan inte bara leva av gamla meriter. Tillväxt behövs i hela landet om vi ska kunna svara upp mot många av de utmaningar vi står inför.

Många politiska frågor som diskuteras känner man igen om man varit engagerad en tid. Det handlar om infrastruktur, IT, den ekologiska omställningen, utbildning, kompetensförsörjning, entreprenörskap och företagandets förutsättningar avd gäller exempelvis tillgång till riskvilligt kapital. Det är saker man ganska lätt kan rabbla upp och som diskuterats i evigheter. Men bilden är betydligt mer komplex än så. Vi har starka företagarregioner, vi har utdöende bruksorter och inlandskommuner, vi har attraktiva landsbygdsområden och kommuner som trampar vatten i väntan på något obestämbart helbrägdagörande. Som politiker kan man inte i all evighet rapa samma gamla lösningar utan att stanna upp och reflektera, stanna och lyssna.

I förnyelsegruppen börjar nu en process. Vi reser runt i hela landet, och vi ska lyssna mer än vi ska föreläsa. Och vi vill gärna ha hjälp av fler centerpartister och andra i arbetet. Vi vill att fler ska delta i att lyssna in vad människor i olika delar av landet ser för utmaningar och hinder för tillväxt. Först då kan vi se om gamla lösningar duger eller om vi måste tänka nytt. En del gamla godingar i reformväg kan säkert överleva närmare granskning. Men jag är övertygad att många spännande tankar kommer att korsa vår väg.

Som centerpartist är jag övertygad om att vi behöver se till att stärka det lokala och regionala inflytandet. Jag tror att det är en nyckel till att förbättra förutsättningarna för tillväxt. Jag tror också att infrastrukturen är en ofrånkomlig del i en politik för tillväxt, liksom integration. Det civila samhället spelar också en viktig roll för att skapa sociala strukturer men kanske också för att människor lokalt ska kunna åstadkomma riskkapital för nya initiativ. Men detta är ganska grundläggande funderingar. Fler områden finns det definitivt att arbeta. Och jag vet verkligen inte hur vi ska gå till väga. Kanske för att jag, och vi, ännu inte har tillräcklig kunskap om förutsättningar och hinder för tillväxt i olika delar av landet. Det är det vi nu ska skaffa oss.

Rundabordssamtalet kan du se på Centerpartiets hemsida.

Khaddafi visar förakt för sitt eget folk

Jag sa för mig själv när protesterna i Libyen startade att det här kan bli riktigt snuskigt. Och det är precis vad det håller på att bli. Muammar Khaddafi, som väl får räknas som en av världens galnaste diktatorer, har redan hunnit använda flygvapnet mot sitt eget folk, och i ett tal har han nu kallat demonstranterna för råttor. Det tyder på ett förakt mot de egna medborgarna som närmast saknar motstycke i världen för tillfället.

Just nu är det svårt att se någon ände på eländet i Libyen. Men mycket tyder samtidigt på att demonstrationerna har lett till vissa framgångar. Khaddafis tongångar kan trots allt inte tolkas på annat sätt än att han är pressad. Och det egyptiska folkets uthållighet torde också ha visat libyerna att trägen vinner. Fortsätter man visa sitt missnöje över tid blir det tids nog ohållbart för diktatorn att klamra sig fast vid makten. I det här fallet är dock riskerna större för dem som öppet visar sitt missnöje. Och vi kan bara hoppas att så få som möjligt får sätta livet till på Libyens gator den närmsta tiden.

Muppar är inte säkert, men annars så...

En orsak till att Miljöpartiet ännu inte är ett lämpligt regeringsparti i Sverige är deras negativa syn på ekonomisk tillväxt. Rent praktiskt innebär deras synsätt att man på sikt omöjliggör drivandet av miljöpolitik. Teoretiskt innebär det att man anser att självmordsbenägenheten bör vara människans normala sinnestillstånd. Internationellt innebär det att man blundar för svält och fattigdom.

I två debattartiklar på Newsmill hävdar i tur och ordning Lisa Wanneby och Etelka Huber att de som förespråkar tillväxt är ondskefulla samt att själva tillväxten är som cancer för samhället. Wanneby menar att dessa hennes åsikter brukar leda till att hon och hennes meningsfränder utmålas som orealistiska och bakåtsträvande miljömuppar. Jag vill tro att långt ifrån alla som delar hennes åsikter är muppar – det vore ohyfsat av mig att tro något annat – men att de är bakåtsträvande och tillika orealistiska förefaller vara ett rimligt antagande.

Låt oss då börja med att diskutera miljöpolitik som företeelse. Att sådan ska drivas torde både jag och de båda "gröna" debattörerna vara överens om. Jag vill dock hävda att politik lämpligen drivs genom reformer. Dels kan sådana ske genom lagstiftning, dels genom satsningar. I båda fallen medföljer vanligtvis kostnader för samhället. Kostnader som finansieras med skatteintäkter. Väljer vi att avskaffa, eller rentav vända tillväxten så att den samlade samhällsekonomin minskar, så kommer också skatteintäkterna minska. Följden blir minskat reformutrymme och minskad miljöpolitik. Vi kan inte anta stora globala utmaningar om vi inte har en gemensam förmåga att sträva efter framsteg på miljöområdet. Dessutom skulle minskat välstånd direkt drabba de entreprenörer som har möjligheten att med intjänat kapital stå för de stora kliv i människans utveckling vars mål måste vara att vi inte bara ska genomlida, utan även kunna genomleva en hållbarare jordavandring.

I Sverige skulle kanske dessa uppoffringar i förstone te sig ringa i jämförelse med de kval som dagligen drabbar jordens fattiga. Men att vi ger tappt i utvecklandet av ny teknik och skapandet av resurser som kan bereda väg för kretsloppssamhället hjälper knappast tredje världens barn. Som Magnus Andersson mycket riktigt påpekar: det finns ingen seriös miljöpolitik som helt kan bortse från nödvändigheten av fattigdomsbekämpning. I första hand därför att människan värderar livet högst. Att tro att mödrar som ser sina barn tyna bort i relativt okomplicerade sjukdomar skulle vara beredda att prioritera någon sorts bred klimatpolitik framför grundläggande sjukvård till är orealistiskt. Och dessa djupt mänskliga drag förklarar också varför tillväxt existerar, och varför den är nödvändig.

Jag anser att det är uppenbart att människan är så funtad att hon strävar efter en bättre morgondag. En morgondag där hon mår bättre, där hennes barn mår bättre och där livet är lite lättare att leva. När det gäller människor som har det outsägligt svårt är detta lätt att se. Men samma inställning till livet präglar också oss som har det betydligt bättre än så. Förmodligen är det därför vi svenskar fortfarande går till jobbet. Förmodligen är det delvis därför rika människor kan känna sig olyckliga – eftersom de känner att något skulle kunna vara bättre. Och det är klart att denna ständiga strävan efter en bättre morgondag inte nödvändigtvis måste handla om pengar. Men jag vill hävda att det inte går att bortse från det ekonomiska välståndets betydelse. Skulle vi bortse från pengarna och det de representerar måste vi också bortse från betydelsen av allt materiellt.

Pengarna är ett instrument för att människor världen över smidigare ska kunna hantera en byteshandel där vi som är bra på att designa trycksaker faktiskt kan få mat på kvällen, trots att vi är helt värdelösa på växtföljd och potatisodling. I slutändan blir ett avskaffande av tillväxten ett avskaffande av mänsklig utveckling. En uppmaning till jordens folk att sluta tro på en bättre morgondag. Och när den framtidstron utrotas så dör också mycket av det som vi människor lever för. Det är vad jag kallar en självmordsideologi. Så nej, tillväxt är inte en cancersvulst på samhällskroppen, det är medicinen mot både cancer och mycket annat. Och ja, tror man att tillväxten lättvindigt låter sig avskaffas är man en bakåtsträvare, och troligen mer därtill.

S-rapporten presenterad

Nu har Socialdemokraterna presenterat sin eftervalsanalys. Ännu har jag inte läst den, men S har gjort samma sak på sin hemsida som Centerpartiet gjorde. Publicerat några av de viktigaste punkterna ur rapporten och där kan jag utläsa en skillnad: S-rapporten verkar ha betydligt större tyngdpunkt på politik snarare än vad den försöker förklara vad som hänt. För gudarna ska veta att politik inte är allt som händer i en valrörelse. Det handlar lika mycket om att få en organisation att fungera, att få medlemmar att känna engagemang med mera, med mera.

Nu ska jag inte fördjupa mig så mycket mer i S-rapporten innan jag läst den lite noggrannare. Men två saker tror jag är viktiga med sådana här rapporter. Dels att de rätar ut så många frågetecken som möjligt hos medlemmarna som vill ha svar och se självrannsakan. Dels att man vågar vara konkret. En rapport som försöker mjuka upp slutsatserna i allmängiltigt ludd blir oanvändbar.

Vad gäller Centerpartiets rapport så lyckades den med ovanstående ganska bra – i alla fall om man får tro de många medlemmar jag diskuterade frågan med under kommundagarna i Linköping nyligen. Hur det blir med S-rapporten återstår att se.

Skilda världar

Nerikes Allehanda nåddes för en tid sedan av ett pressmeddelande att jag ska sitta med i den grupp som ska förnya Centerpartiets tillväxtpolitik. Om detta var det tyst. Staffan Werme och socialpolitik förefaller vara intressantare. Men jag är inte så farligt bitter för det. Däremot så kan det vara en intressant iakttagelse att reflektera kring för dem som intresserar sig för NA:s nyhetsbedömning.

En ny valrörelse stundar

Det är nu flera dagar sedan det beslutades om att det blir omval i Örebro kommuns nordöstra valkrets, beslutet var väntat med försenat. Tidigare hade det gnällts mycket över den långa väntan på besked. När beskedet kom var det många som glömde att det snart gått ett halvår sedan valet, en åttondel av mandatperioden, innan beslut var fattat. Innan Örebro har en majoritet, eller något som åtminstone liknar en majoritet, har nästan ett år gått. Det är fortfarande för lång tid, även om vi nu har fått besked.

Jag har full förståelse för att det är mycket att göra för valprövningsnämnden när det inkommer så här många ärenden. Men det tyder på en felkalkyl när de resurser nämnden har att tillgå inte räcker för att behandla ärenden snabbare än så här. Och den kalkylen är troligen inte nämndens fel. Den har gjorts på högre nivå, av några som uppenbarligen trodde att det svenska valsystemet var ofelbart. Nu vet vi – det är det inte.

Nu stundar hur som helst en ny valrörelse. En märklig valrörelse. Dels för att den bara kommer att handla om kommunpolitik och bara bedrivas i ett mycket begränsat område. Men också för att vi nu kommer att få ett sådant tydligt fokus på en fjärdedel av Örebros befolkning. Samtidigt kommer det att bli svårare för partier och politiker att lägga tid och pengar i en ny valrörelse nu. Valmedlen brände partiorganisationerna förra året, och vi var nog ganska många som gjorde slut på semesterveckorna då också. Det man får hoppas är kanske att "om-valrörelsen" blir i april eller senare, så det nya semesteråret har börjat...

All's well that ends well...

...skrev Shakespeare, och kanske blir det så med Egypten också. I alla fall är det så hittills. Till den demokratiska medvetenhetens stora lycka har Hosni Mubarak avgått. Till vems lycka framtiden utspelar sig är en svårare fråga att besvara. Men jag hoppas och tror att det finns gynnsamma förutsättningar för demokrati i Egypten. Men jag vill påstå att inte minst EU nu måste finnas till, vara där och bidra i den mån man över huvud taget kan till en demokratisk utveckling. Det skulle förutom ett bevis på handling i ett EU ställt inför stundens növändighet vara ett bevis på att Storeuropa förtjänar prefixet jag nyss gav unionen. Åtminstone i moralisk bemärkelse.

"Ett sånt arrogant arsel"

Det kändes som om hela världen hoppades och trodde att Hosni Mubarak skulle meddela sin avgång under tv-talet igår kväll. Men tji fick vi. Med oändliga floder av ord förklarade han att han sitter kvar till i höst. Och oändliga floder av människor vid Tahrirtorget skrek ut sin vrede och besvikelse. Vad gjorde jag? Ja, jag skrek inte, jag tänkte. Vad tänkte jag om Mubarak ? Ja, "ett sånt arrogant arsel" var en tanke som for genom huvudet.

Fast det är inte bara arrogant han är, även om han är just det i övermått. Han är också aningen naiv. För med den mediala spridning över världen protesterna fått så är pressen på den egyptiska regimen enorm, både inifrån och utifrån. Jag vill påstå att det inte längre finns några möjligheter för Mubarak att klara av det här, men han verkar inte ha sett det. Han har tappat koncepten. Å andra sidan. Vad har han att förlora? Så han kanske försöker låta bli att inse faktum ett tag till...

Bra förslag från Werme

Staffan Werme, kommunfullmäktiges ordförande i Örebro (FP), skriver i dag på DN debatt om den svenska vallagen. Orsaken är allt strul som varit kring valresultatet i Örebro kommun. Han presenterar en rad förslag:

• Kvalitetssäkra röstmottagningen. Vi förutsätter att den enskildes val är fria, individuella och oberoende. Det innebär att alla måste ha rätt att göra sina val utan påverkan från vare sig partier eller närstående. Valhemligheten måste upprätthållas. Det svenska valsystemet, med många olika valsedlar, skapar osäkerhet. Redan i valet 2014 bör it-tekniken användas för röstmottagning i vallokal.
• Förändra ombudsröstningen. Alltför många ombudsröster är felaktiga. Enbart av kommunen/länsstyrelsen godkända ombud bör ha rätt att agera som ombud.
•  Förbjud alla former av valkampanjer på valdagen. Valdagen är väljarnas dag, inte partiernas. Valet ska ske i en atmosfär av eftertänksamhet, inte i ett valrörelsens crescendo. Riskerna för övertramp av enskilda valarbetare är stora.
• Minska omfattningen av förtidsröstningen. Det finns klara organisatoriska problem med att vart fjärde år bygga en kvalitetssäkrad organisation för en lång röstperiod. Dessutom finns demokratiska aspekter som talar för att väljarna gör sitt val efter det att partierna presenterat alla sina förslag och visioner.
• Tydliggör hur en vallokal ska vara utformad, i vilken miljö den får placeras och hur omgivningarna ska värnas från otillbörlig påverkan.
•  Avpolitisera Valprövningsnämnden. Valöverklaganden passar extremt illa för att öppna för att partipolitiska ageranden kan påverka tolkningen av såväl valreslutat som vallag.
• Sätt en bortre gräns för när Valprövningsnämnden ska ha fattat beslut. Om inte nämnden klarat av att fatta beslut inom åtta veckor från det att ett överklagande har inkommit, kan man anse att överklagandet vunnit gehör.
• Ta bort kraven på valkretsar för kommunerna. Skapa ett system med en undre gräns för deltagande i fullmäktige och tillskapa utjämningsmandat för att säkra det lika värdet av varje medborgares röst.

Efter att ha läst igenom hans lista på föreslagna åtgärder kan jag väl i princip säga att jag håller med om alltihopa. Mycket av det har diskuterats tidigare, men det behöver utan tvekan diskuteras på nytt. Min enda invändning är mot användandet av it-teknik vid omröstning. Jag tror säkert att det kan fungera utmärkt och bli lättanvänt och allt möjligt. Min enda oro är att jag inte litar på staten tillräckligt mycket för att känna mig helt trygg med att det inte blir ett system där valhemligheten kan riskeras genom att information lagras och att det kan syddas från dataintrång. Ger man mig bevis för att man kommer att klara dessa delar kan jag ställa upp på ett sådant system. Men vi ska inte vara aningslösa inför den nya teknikens möjligheter att förslava medborgarna.

Däremot är jag mycket glad över att Werme tar upp kampanjarbete på valdagen, som jag tycker är ett jädrans ofog. Med tiden har framför allt Socialdemokraterna men här och var även representanter från de flesta andra partier börjat ranta runt och försöka värva röster på valdagen. Sådant hör inte hemma i ett land där man respekterar demokratin och helgar valdagen anser jag.

En ny våg av demokratisering?

Under en tid har nu protesterna fyllt gatorna i Nordafrika och Mellanöstern. En våg av uppror mot odemokratiskt styre tycks skölja genom denna del av världen. Och det är naturligtvis mycket glädjande om världen får skåda ytterligare demokratisering, det har vi alla att vinna på. Dels de människor vars rättigheter i ett sådant läge äntligen respekteras, dels alla vi som får större trygghet i en värld som blir stabilare och säkrare. Men än så länge kan vi inte känna oss säkra på stabilitet. För sådan vinns sällan utan tider av instabilitet.

På många sätt håller världen andan, och jag håller andan med den. Det är svårt att i dagsläget säga vad som kommer att komma ut av de folkliga resningarna i Egypten, Tunisien med flera länder i området. Och det är en av anledningarna till att jag väntat tills nu med att kommentera frågan. Jag har liksom inte kommit mig för. Jag har suttit och följt nyhetsrapporteringen och hållit tummarna helt enkelt. Och att jag börjar kommentera nu beror nog på att jag trots allt insett att jag borde skriva något. Trots att det enda jag väl egentligen har att säga är att jag innerligt hoppas att protesterna leder till nya demokratiska statsskick i alla dessa länder. Betydelsen av en sådan utveckling skulle vara ovärderlig för hela världens säkerhetspolitiska utveckling.

När det gäller USA:s roll i händelserna i Egypten kan man åtminstone konstatera att USA alltid tycks ha ändan bak. För hur de än vänder sig önskar en stor opinion att de borde göra tvärtom. Ibland är tvärtom-inställningen till USA visserligen ideologiskt betingad, som i Vänsterpartiets fall. Men i många andra känns det som att det kanske helt enkelt är lätt att skylla på USA. I detta fall önskar man mer av action från over there. I de flesta andra kriser i världen brukar man snarare önska att USA ska låta bli att spela världspolis.

Läser förresten på Aftonbladet debatt att det förefaller kunna bli tal om nya demonstrationer i Iran också. Det vore mycket välkommet om även Iran började en resa i demokratisk riktning.

Vi ska lyssna och förnya

Centerpartiets kommundagar är i full gång. Under förmiddagen presenterades de fem förnyelsegrupper som nu ska arbeta med att utveckla Centerpartiets politik. Vi i tillväxtgruppen kommer att använda kommundagarna för att lyssna och ta in. Nu börjar arbetet med att i dialog med medlemmar och väljare samla in tankar om hur Sverige kan utvecklas och hur hela landet kan växa. Sverige har massor att ge och jag är övertygad om att med rätt förutsättningar kan nya jobb och framtidstro skapas och ge bränsle till alla delar av landet. Frågan är bara vad som är hindren för detta i dag, och vilka är lösningarna? Vi är idel öra. Och vi vill förnya Sverige.

Mot framtiden via Linköping

I helgen genomförs Centerpartiets kommundagar i Linköping. Den eftervalsanalys som offentliggjordes för en vecka sedan kommer med stor sannolikhet bli ett hett samtalsämne. Vägen mot nya mål för Centerpartiet påbörjas i helgen kan man säga.

Själv har jag nu läst igenom och försökt begrunda eftervalsanalysen. Jag skrev ju några spontana tankar för en vecka sedan, men lovade att återkomma. Jag tänkte ta tillfället i den här bloggposten.

Eftervalsanalysgruppen lyfter fram Centerpartiets klassiska problem: att behålla populariteten då partiet sitter i eller samarbetar med regeringen (oavsett politisk färg). Flera har härlett det till partiets ordentlighet, i synnerhet under den senaste mandatperioden. Centerpartiet har valt att vara in till döden lojalt med Alliansen. Därmed har partiets egna budskap kommit i skymundan. Detta är troligen sant och riktigt. Men när jag läste analysen drabbades jag också av en känsla. Jag tror inte det är hela sanningen. Ska jag känna efter tror jag det finns ett annat drag i den centerpartistiska "folksjälen", en varningsklocka som ringer när man hör talas om den politiska centralmakten. Bondeförbundet startade en gång som en rörelse för periferin i en kamp mot centralisering och det "stora oformliga" som grumlade en strävande landsbygdsbefolknings morgondag. Förutsättningarna i dag är helt annorlunda, men känslan av misstro mot den som lierar sig med landets centrala styre lever vidare. Särskilt bland de grupper av människor som har allra starkast "centeridentitet". Om jag har rätt på denna punkt, vilket så klart är närmast omöjligt att belägga, så är det ändå ett resonemang som kan ge vissa förklaringar till varför Centerpartiet börjat få svårigheter i delar av landet där vi tidigare varit som starkast och där befolkningen traditionellt sett består av ganska många "typiska" centerpartister. Dessutom skulle ett sådant resonemang kunna visa att valanalysgruppen verkligen har rätt när de bedyrar vikten av att Centerpartiet blir bättre på att framföra samhällskritik, även i regeringsställning. Jag håller i alla fall med valanalysgruppen i det avseendet.

Jag fastnade också vid två citat i rapporten: "Centerpartiet behöver omgående bygga upp en värderingsbaserad politik med frihetlig kompass där människor får bestämma mer själva." Och: "...bli bättre på att lyfta frågor som berör människor i vardagen." Citaten beskriver bra vad jag själv tänkt en tid. Dels att Centerpartiet varit tydligt när kompassriktningen varit tydlig och värderingarna starka. Här måste vi åter hitta ett ideologiskt och politiskt mod som gör att vi har civilkurage att försvara våra värderingar när det blåser snålt. Det ställer krav på det politiska ledarskapet, men också på rörelsen som sådan. Vi måste vara modiga och vara det tillsammans. Dessutom måste vi koppla värderingarna till det som människor bekymrar sig över. Det är rätt och riktigt att vi drivit företagarfrågor. Företagandet är vad som över tid ger oss möjlighet till välstånd och välfärd, men det kanske inte bara kan formuleras i termer av företagande. Bilden måste växa till att bli en berättelse om ett samhälle som erbjuder alla en möjlighet. Människor behöver ha frihet att skapa sin dröm och ge arbete åt fler. I ärlighetens namn tycker nog ganska få väljare att ord som "tillväxt" och "nyföretagande" är jättesexiga när de ska välja valsedel. Men det betyder inte att de behöver anse att det är ovidkommande med tillväxt och nyföretagande. De behöver kanske bara höra det sägas på "rätt svenska" för att förstå varför vi och de flesta andra borde anse att det är så viktigt.

Vidare kan jag bara berömma valanalysgruppen för att de vill stärka partikansliet med kompetens i politisk strategi, nationalekonomi, omvärldsbevakning och kommunikation. Dessa delar har inte saknats, men jag har en känsla av att man inte riktigt vågat eller velat få fram spetskompetens på alla dessa områden. I alla fall inte i den omfattning som rimligen har varit nödvändig. På dessa områden har Moderaterna lyckats, där har Centerpartiet en del att lära.

Rapporten tar också upp det behov som finns att stärka Centerpartiet på lokal och regional nivå. Jag är inte så trakterad av för stora interventioner i denna riktning från centralt håll. Däremot bör man erbjuda resurser och en palett av utvecklingsmöjligheter för de lokala och regionala organisationsleden. Jag tycker att det lite för ofta handlat om att riksorganisationen bestämmer sig för hur varje enskild kommunkrets ska utvecklas. Jag tror mer på att man skapar förutsättningar för kretsar, distrikt och rikspolitiker att utvecklas tillsammans med en öppen dialog inom partiet. Ett logiskt sätt att göra det vore att stärka internkommunikationen och skapa fler mötesplatser. Jag anser och har en tid hävdat att ett sätt att stärka organisationen vore att återgå till att ha partistämma varje år. Centerstämmorna är en fantastisk mötesplats. Partiet har dessutom på många sätt vuxit sig starkt genom sociala nätverk. Det är värt mödan att ha stämma ofta. Dessutom ger det partiet möjligheter att lättare pröva och diskutera känsliga frågor. På så sätt hade frågor som FRA-lagen och energiuppgörelsen kunnat förankras bättre och tidigare.

Om allt detta kommer det som sagt att pratas ganska mycket under helgens kommundagar. Det blir viktiga diskussioner. Vägen mot framtiden går via Linköping. Vart den bär vet vi inte. Än.

Har vi rättvis konkurrens på elmarknaden?

Som en kommentar till eftervalsanalysen och den senaste tidens debatt om elpriserna skriver i dag Maud Olofsson på DN debatt. Där öppnar hon för reglering av elpriserna. Problemet är att det är ganska svårt att läsa ut vad det är för reglering hon vill ha. Elisabeth Thand Ringqvist ställer sig på sin blogg tveksam till reglerade elpriser i enlighet med ett i allt väsentligt logiskt marknadsliberalt resonemang. I dagsläget har jag svårt att säga vem av Olofsson och Ringqvist jag håller med.

I grund och botten tycker jag att kommersiella marknader ska regleras så lite som möjligt. Jag anser visserligen att det krävs grundläggande spelregler, konkurrensregler med mera, men att dessa regler ska syfta till att skapa en rättvis konkurrens då en sådan är till gagn för alla inblandade. Så frågan är, har vi en rättvis konkurrens på elmarknaden i dag?

Mitt svar på ovanstående fråga är nej. Men det betyder inte att jag är öppen för vilka regleringar som helst. Däremot finns det två frågor man bör ställa sig:

1. Går det att se till så att man kan minska graden av monopolmarknad vad gäller nätavgifterna?

2. Hur kan man se till så att prissättningen på den nordiska elbörsen sker på ett sätt som gör att marknadskrafterna verkar fullt ut?

I huvudsak är jag inte tillräckligt bevandrad i ekonomisk teori för att besvara någon av frågorna. Däremot är jag övertygad att det går att åstadkomma en förändring vad gäller fråga 2. I dag är det en producenternas marknad. Kan man göra detta till en öppen marknad där distributörer och och konsumenters val och preferenser kan utöva ett marknadstryck på prissättning tror jag att det kan bli bättre.

Vad gäller fråga 1 ser jag med spänd förväntan fram emot ett svar från någon som är förmögen att formulera en trovärdig teknisk lösning på marknadsekonomisk grund.

Med självömkan som vapen

Självömkan är Sverigedemokraternas viktigaste vapen, det vet vi sedan tidigare. Allt man gör görs till tonerna av klagosången över det oförstående samhällets fisighet. Det är därför fullt naturligt att William Petzäll spelar på de sorgsnaste av strängar när han går till storms mot den politiska korrektheten på Politikerbloggen. Jag ska dock ge honom rätt när det gäller följande: Politiskt korrekthet är jävligt tröttsamt ibland, och bidrar troligen till att göra samhällsdebatten avsevärt tråkigare. I allt övrigt förtjänar William Petzäll åthutningen han får till svar av Magnus Andersson.

Ett problem i den här diskussionen är att det verkar som om sverigedemokraterna på allvar tror att vi andra politiskt aktiva skulle hålla med SD om det inte fanns så mycket politisk korrekthet. Vad mig anbelangar är ett sådant resonemang, för att uttrycka sig lite inkorrekt, helt åt helvete. Jag anser att Sverigedemokraternas politik är kontraproduktiv eftersom den syftar till att öka avståndet mellan människor och därmed öka motsättningarna. Dessutom är jag helt övertygad om att när människors frihet och rörlighet maximeras maximeras också förutsättningarna för fred och välstånd. Det jag tycker är inte heller särskilt "PK", men i sådana lägen får man stå ut med att folk tycker annorlunda. Det är knappast synd om mig för att så många andra har fel.