S, V och den moraliska imperialismen

Man kan tycka olika om sexhandel och sexköpslagen. Oavsett vad man tycker om det så har Vänsterpartiet och nu även Socialdemokraterna gått för långt. De menar att sexköp begångna utomlands ska kunna straffas i Sverige oavsett om de var lagliga i det land där de utfördes eller ej. Med detta öppnar man en pandoras ask. En pandoras ask som i princip kan kosta människor livet.

Den princip Socialdemokraterna nu slår fast innebär att man tar ett steg mot att säga att alla människor som vistas i Sverige och är medborgare i ett annat land bör straffas i detta andra land om vederbörande utför handlingar som där anses vara ett brott. För våra flyktingar innebär det att regimkritik och politisk verksamhet, enligt S och V, av princip bör vara straffbart även om det utförs från Sverige. Särskilt som denna verksamhet ganska ofta klassas som ett grövre brott än sexköp i totalitära stater.

Utöver detta blir ju den princip S och V eftersträvar alldeles oerhört stollig om man ser till den politik de för i EU. Där menar de att mellanstatligheten är önskvärd och att överstatligheten bör begränsas. Samtidigt sitter de i Sveriges riksdag och lägger motioner som syftar till att göra svensk lag överstatlig. Någon måtta på den moraliska imperialismen får det väl ändå vara.

I huvudsak är detta troligen mest ett propagandaspel från två partier som mycket förvirrat letar efter sin roll i svensk politik. Och det är också ett kvitto på att S efter Sahlins avgångsbesked är på drift långt till vänster om den politiska mittfåran, tillika långt till vänster om förnuft och sans.

Viktigt att det blev en insats i Libyen

Fram till i lördags var vi nog ganska många som misströstade vad gäller Libyen. Inte mycket hände från världssamfundets sida och den mesta uppmärksamheten hade plötsligt riktats mot det katastrofdrabbade Japan. Men när FN:s säkerhetsråd kunde enas och insatserna för att upprätthålla flygförbudet över Libyen så var det en ganska viktig händelse. Inte bara vad gäller Libyenkrisen utan också för FN, världssamfundet och troligen också för de mänskliga rättigheterna.

FN har med åren många gånger bevisat sig vara en ganska handlingsförlamad organisation. Och världssamfundets förmåga att i övrigt reagera när mänskliga rättigheter kränks har varit ganska bristfällig. Men när Muammar Khaddafi nu valde att starta krig mot sitt eget folk så gick det trots allt att enas om en resolution och en insats för att hindra den libyske diktatorns våldsutövning. Och det gör att vi efter helgen kan konstatera att det kanske finns hopp för världen ändå. Och det kanske till och med finns hopp för en mer demokratisk värld i framtiden. Och bara det att hoppet väckts och stärkts är ganska stort när man tänker efter.

Bra dag för integriteten – usel dag för äganderätten

Hur mycket av vårt liv och vår gärning ska vi lägga i statens händer? Det är den ständiga ideologiska tvistefrågan. I dag ställdes den på sin spets i riksdagen.

Det som beskrivs som en dag fylld av nederlag för regeringen var egentligen en dag då två ödesfrågor avgjordes. För det första ifall Sverige nu skulle implementera EU:s datalagringsdirektiv. För det andra om regeringen ska få fortsätta den planerade försäljningen av statliga företag. Den första är en ödesfråga eftersom den handlar om ifall staten ska få tillgång till medborgarnas digitala kommunikation. Den andra är en ödesfråga eftersom den handlar om ifall staten ska få fortsätta äga egendom som egentligen bör vara fria människors rätt att äga och som om de fortsätter tillhöra staten utgör ett hot mot annat företagande och potentiell utveckling och tillväxt.

I det första fallet kunde jag och många med mig dra en lättnadens suck. Med en minoritetsbordläggning kunde lagen om datalagringsdirektivet skjutas upp ett år. De partier som såg till att så skedde kan ideologiskt sett anses ha tveksamma skäl för detta (möjligen med undantag för Miljöpartiet) då deras vision ju innefattar omfattande statlig kontroll över människors liv. Det är dock mindre viktigt just nu. I dag får man tacka och bocka. Glädjen riskerar dock att bli kortvarig. För ska det bli någon rätsida med den här frågan krävs att regeringspartierna i allmänhet och de liberala i synnerhet inser att detta år innebär en chans att analysera frågan på nytt för att åstadkomma ett nytt och bättre förslag, om det är möjligt. I annat fall kommer dagens händelser att vara till ingen nytta, och dessutom till kostnaden av de böter som Sverige troligen får betala för att vi inte följer EU:s direktiv. Med tanke på hur regeringen handlade fra-frågan under dess år i väntan på ny behandling finns det dock viss anledning att känna oro för landets integritetsvänner.

I det andra fallet visade de mer auktoritära partierna på båda sidor (S, V, MP och SD) sitt rätta ansikte. Försäljningen av flera statliga företag stoppades. Det är i första hand ett problem eftersom budgeterade intäkter till statskassan uteblir. Men det är egentligen inte så viktigt. Det viktiga hade varit att den statliga kontrollen över ägandet hade kunnat minska, men att den nu snarare ökat. Och det finns egentligen inget som hindrar dessa partier att marschera vidare och förstatliga i princip allt som kommer i deras väg. Därför innebär dagens omröstning om de statliga bolagen ett stort nederlag för äganderättens ställning i Sverige. Frågan är om det känns tryggt att i det läget driva företag som producerar varor och tjänster som kan anses särskilt viktiga för landets välstånd. Jag tror inte det. Det vore logiskt om de flyr landet innan de rånats på allt de äger och har. Jag tvivlar visserligen på att många av dem gör det. Men det är möjligt att det är ett stort risktagande från deras sida.

Tagen av rapporterna från Japan

Man kan inte vara annat än tagen av de senaste dagarnas rapporter från jordbävningens Japan. I Sverige har jordbävningen och efterföljande kärnkraftshaverier förvandlats till en politisk diskussion om kärnkraften. Det är inte förvånande, men kanske lite okänsligt. Jag betraktar mig själv som något av en kärnkraftsmotståndare, men har ändå svårt att förstå den diskussion som blossat upp.

Att företrädare för kärnkraftsmotståndet tar detta som ett tillfälle att påvisa kärnkraftens svagheter är fullt naturligt. Att det finns berättigade invändningar mot direkta paralleller mot det ständigt jordbävningshotade Japan och det geologiskt mer stabila Sverige är uppenbart. Av de debattörer som driver respektive tes blir jag mest upprörd av de som tar till de tydligaste brösttonerna – oavsett sida. Att elda på för fulla spjäll medan tusentals japaner dör av både det ena och det andra i katastrofens spår är onödigt oavsett om jag delar deras grundläggande ståndpunkt eller inte. Mest uppbragt blir jag dock inte av politiker och andra debattörer.

Redan i helgen, när kärnkraftsproblemen i japan började uppenbara sig, drog de svenska medierna att försöka piska upp en kärnkraftsdebatt. Och det är det jag tycker är det mest osmakliga.

Jag har inte för vana att gå till attack mot medier. För jag vet att generaliseringar kring mediers beteende är just generaliseringar. Men ibland tycker jag att medielogiken är lite trångsynt. Jag vet att Centerpartiet är det parti som är mest berömt för sin kärnkraftspolitik. Och det är något jag är stolt för. Vi är och har länge varit det ledande kärnkraftskritiska partiet i Sverige. Likväl som vi är och länge har varit den sunda pragmatismens starkaste försvarare i svensk inrikespolitik. Det förde oss till en uppgörelse som ledde till att i utbyte mot vår största satsning på grön energi någonsin, ta bort förbudet mot ny kärnkraft, men som också – efter decennier av kamp – gjorde att kärnkraften nu får betala sina egna kostnader. (Vilket också är något av ett förbud, om än ekonomiskt snarare än juridiskt.) Ändå frågar man nu Centerpartiet om det är vi som ska ompröva vår syn på kärnkraft.

Även om jag tycker att Japan inte är skälet: Om Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna enhälligt anser att vi bör skynda på avvecklandet av svensk kärnkraft så tror jag inte att Centerpartiet är det parti som sätter käppar i hjulet. Så Mediasverige: fråga dom i stället.

I övrigt kan jag bara önska räddningsarbetare i Japan och alla deras landsmän lycka till. Det som har hänt visar att människan är mycket mycket liten inför naturens krafter.

Vilken geografimiss!

Det är så klart bra att Aftonbladet uppmärksammar den försvunne Christer Nydahl från Laxå i Närke. Men den kartlänk man lagt in för att upplysa om var detta Laxå ligger säger, är jag rädd, lite mer än man ville veta om de geografiska kunskaperna på Stockholmstidningarnas redaktioner.

Järvsö och Färila ligger, kan jag upplysa om, inte alls i Närke. De ligger i Hälsingland, Gävleborgs län, Norrland.

Sedan är det väl missvisande att sätta en pil i Laxå också, eftersom Nydahl, vad jag förstår, inte alls försvann inne i själva Laxå. Utan troligtvis utanför, i närheten av hemmet.

PS. Här ligger det Laxå utanför vilket Christer Nydahl försvann.

Om Friis på Jämställd

I dag har jag återigen gjort ett inlägg på bloggen jämställd.se. Jag skriver om den danska jämställdhetsministern Lykke Friis som vill avskaffa Internationelle kvinnodagen. Jag tycker att det är lite onödigt. Läs varför här.

Stolt över Sveriges regering men besviken på finska Centern

Inrikespolitiskt har Finland och Sverige länge skiljt sig åt. Och av allt att döma blir skillnaderna allt större.

I Sverige har regeringen och Miljöpartiet nu gjort en historisk överenskommelse kring migrationspolitiken. Synen att Sverige är ett land som välkomnar människor som vill söka sig en bättre framtid är nu fast förankrad och det är lovande. Jag tycker att det talar för att Sverige ytterligare kan minska arbetslösheten, för framgångar brukar vara följden av denna typ av reformer. Hårda tag mot initiativrika och kreativa människor minskar rimligen antalet initiativ, medan motsatsen ökar initiativen.

Sedan är det glädjande att slitet för att garantera alla människor rätt till vård nu ger resultat. Som Magnus Andersson beskriver så började den kampen med några få engagerade själar i Centerpartiet. Nu blir det regeringspolitik, och av allt att döma också riksdagspolitik. För den här fempartiuppgörelsen kan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i alla fall inte hjälpa varann att fälla, hur gärna de än skulle vilja.

Mindre roligt är det i dessa dagar att läsa om vårt grannland i Öster. Där den centerpartistiska statsministern Mari Kiviniemi nu öppnar för regeringssamarbete med Sverigedemokraternas syskonparti Sannfinnländarna. Även om SD har ett grumligare förflutet än Sannfinnländarna har de sistnämnda på senare år gjort sig skyldiga till övertramp och rena hot som inte hör hemma i en demokrati. Det är därför med mycket stor besvikelse jag läser uttalandena från den finska statsministern. Mitt intryck blir att finska Centern börjar bli ett parti som sätter makten före grundläggande principer. Och jag hoppas att det kommer att börja jäsa ett motstånd mot en sådan politik i den finska centerrörelsen.

Som ett parallellt händelseförlopp ser jag nu också att Jörn Donner, i syfte att ge Sannfinnländarna en match, har valt att bli riksdagskandidat för Svenska Folkpartiet. Det är att välkomna. Donner torde vara ett tungt namn, och jag hoppas han kan bidra till att visa på allvaret i den situation som uppstått i Finland. Där Sannfinländarna börjat nå skrämmande höga opinionssiffror.

Jag känner Finland som den gyllene medelvägens land. Jag hoppas inte det förbyts i ett inrikespolitiskt tillstånd där högerpopulismen tillåts träda in i de allra finaste finrummen i finsk politik.

Svårt att bortse från deras argument

Annie Johansson (C) och Almegas Ulf Lindberg skriver i dag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Ämnet är RIT-avdrag. I allt väsentligt kan jag känna mig lite trött på alla avdrag som dryftas i debatten. Det börjar lukta patentlösning. Samtidigt lyfter Johansson och Lindberg en del argument som är svåra att bortse ifrån.

Att Sverige har problem med en alldeles för hög ungdomslöshet vet vi. Bakom den ligger till stor del strukturella problem på den svenska arbetsmarknaden. Men det förefaller som om ett RIT-avdrag kan spela roll för att hjälpa fler unga till arbete. Är det så måste man nog ändå sluta sig till att vi kanske inte har råd att avstå.

Dags för Khaddafi lämna makten

Våldsamheterna och protesterna fortsätter i arabvärlden. Och allra oroligast är det för tillfället i Libyen. Libyens diktator Muammar Khaddafi är också den av de för protester utsatta ledarna som bemött protesterna brutalast. Landet är helt uppbyggt kring honom och han skyr inga medel för att med våld och mördande klamra sig fast vid makten och enväldet. Men att det är dags för honom att lämna ifrån sig makten råder det inga tvivel om. När det sker, är troligtvis en tidsfråga.

Under de senaste dagarna har en glädjande enighet framträtt i världssamfundet. Sanktioner införs mot Libyen och det ser också ut som att Khaddafi, om han överlever detta, kan komma att ställas inför rätta för det lidande han åsamkat sitt eget folk. Denna enighet inför galenskap och våld är trots allt ett tecken för att vissa gemensamma nämnare finns att hitta inom betydande delar av världssamfundet. Det tyder också att Nordafrika och arabvärlden efter den senaste tidens folkliga resningar kan få ett välbehövligt stöd i transitionen mot ett rimligare statsskick.

Vad som däremot är beklämmande, om än väntat, är hur den svenska vänsterns kelgrisar vid namn Castro och Chavez ställer upp på Khaddafis sida. Den allra gosigaste kelgrisen för de svenska vänsteranhängarna, Hugo Chavez, har till och med haft goda personliga relationer med Muammar Khaddafi. Det man kan säga om detta är att omdömet är som det alltid varit, där ute till vänster. Obefintligt. Och det gäller såväl Chavez och hans polare Khaddafi som deras svenska fan-club.