Vad hände i omvalet?

Härom dagen räknades de sista rösterna i Örebro kommuns omval. Resultatet blev tydligt. Socialdemokraterna gick framåt och blir tillsammans med Vänsterpartiet det största blocket i kommunfullmäktige, om nu de två överhuvud taget fortsätter att vara ett block. Den saken återstår att se. Socialdemokraterna har sagt att man ska diskutera framtiden med alla partier utom Folkpartiet och Sverigedemokraterna. Det är med viss oro jag kommer att följa rapporteringen från de diskussionerna.

Omvalet då, hur var det? Och vad hände? Ja, det är en bra fråga. Analyserna är många redan. Men ett val är alltid mer komplext än en enkel analys. Tankarna hos de som går och röstar är ofta lika många som väljarna. Likväl finner nästan alla som är engagerade sina svar på frågan om vad som hände. Ingen har säkert helt rätt, men ingen har säkert helt fel heller.

Att Socialdemokraterna gör bra ifrån sig i omval tycks närmast vara en tradition. Min partikamrat från Lekeberg, Gerhard Olsson, skrev i en debattartikel i Nerikes Allehanda i veckan (tyvärr lägger inte NA ut sina debattartiklar på nätet, annars skulle jag ha länkat) att han undrar om det verkligen stämmer det där med att S förlorar på lågt valdeltagande då han inte har något minne att det verkligen har hänt i praktiken. Jag vet inte hur det är med den saken, men Gerhard har i alla fall varit med om betydligt fler val än mig, så hans fråga kanske är berättigad. När det gäller omval så är i alla fall saken klar. I Örebro gjorde S ett otroligt starkt val, de ökade dessutom i omvalet i Västra Götaland. Och i omvalet i Hallsbergs kommun 1980 tog de en jordskredsseger trots att de bevisligen gjort sig skyldiga till allvarligt valfusk. Å andra sidan kan man hävda att de som driver igenom ett omval ofta förlorar. Så var fallet 1980 då Centerpartiet backade trots att vi gjorde en välgärning för demokratin, detsamma får säga gälla Folkpartiet i Örebro kommun 2011. I Västra Götaland är det dock mer oklart om samma trend gäller.

Hur det än är kanske man får söka svar på utgången av årets Örebroval på fler håll än bara i det faktum att det var ett omval, och att det var ett förhållandevis lågt valdeltagande. John Johansson lyfter fram den Socialdemokratiska dörrknackningskampanjen. Och även om den bevisligen upprört en och annan som fått sin dörr påknackad fyra gånger eller fler av kampanjande Socialdemokrater, så tror jag visst att det betyder ganska mycket, inte minst för mobiliserandet av så kallade Socialdemokratiska kärnväljare. Å andra sidan. Moderaterna och Folkpartiet var också ivriga dörrknackare, och de båda partierna minskade i valet. Folkpartiet minskade därtill ganska kraftigt. Att knacka dörr är alltså inte med nödvändighet en framgångsfaktor, även om man ju inte vet ifall M och FP sjunkit mer än de gjorde om de inte knackat dörr.

John lyfter också upp att S i valrörelsen varit mycket lokala. Och det tror jag också kan spela in. Centerpartiet gjorde tveklöst ett mycket bra resultat i Ervalla, där vi fick omkring 38 procent av rösterna. Per-Åke Sörman, som kryssade sig in i fullmäktige men som också tillhörde toppnamnen i C-listan bor där, liksom också vårt kommunalråd rasmus Persson gör. Att vår närvaro på det lokala planet i Ervalla har spelat stor roll för vårt fina resultat i bygden vågar jag nog framhålla som en sanning.

Utöver allt detta tror jag att det också finns övergripande skäl till att den hittills styrande koalitionen i Örebro inte kunnat behålla sin majoritet i fullmäktige. Ett av de viktigaste tror jag har att göra med den ovana rollen. Erfarenheten av att leda en kommun var ytterst begränsad bland de politiker som efter valet 2006 plötsligt befann sig i majoritetsställning i Örebro kommun. Jag menar att detta märktes och har märkts under stora delar av mandatperioden. Överlag har man fattat beslut som pekat i en riktning som jag känner större sympati för än den riktning kommunen hade under den tidigare Socialdemokratiska majoriteten. Men man har samtidigt varit aningen tafatt i sitt sätt att närma sig den politiska debatten och det politiska hantverket. Detta har bland annat märkts på en mycket svag kommunikationsinsats som gjort att fattade beslut inte marknadsförts eller lyfts fram av koalitionen, utan snarare gjorts kända av oppositionen, och då i mindre positiv dager. Det har också funnits något av en ovilja att ge sig in i debatten när Socialdemokraterna ångat på som allra hårdast kring "högerkoalitionens" ondskefulla inställning till mänskligheten. För det är ju lite så det låtit. Och när man väljer bort debatten kan man heller inte vinna den. Kommande tiders borgerliga och ickesocialistiska kommunledningar måste tillåta sig att bli mycket frimodigare i debatten. Annars kommer man alltid att gå mot ett retoriskt nederlag mot den i kommunen mycket starka socialdemokratiska kampanjmaskinen. Att ta debatten innebär så klart att man kommer att få fiender, eller åtminstone uppröra människor. Men jag tror att Socialdemokraterna kan intyga att det finns gott om människor som verkligen inte tycker om dem. Det är helt enkelt något man får kalkylera med.

Den bristande erfarenheten av att leda kommunen har också visat sig i en del beslut koalitionen har fattat. Jag ska inte peka ut några. För jag har i ärlighetens namn svårt att minnas dem. Men jag vet att jag vid flera tillfällen tänkt att "det där var väl inte så smart". Och det trots att jag nog flera gånger känt att de i grunden haft goda intentioner. Men ibland räcker det inte att vilja rätt, man måste göra rätt också.

Ska man till allt detta foga lite självkritik så måste jag säga att jag tror att Centerpartiet hade kunnat göra ett bättre omval. Och ett bättre ursprungligt kommunval också för den delen. Jag har dock saknat lite av drivet i organisationen. Den glädje och framtidstro som präglade valet 2006 står inte riktigt att finna just nu. Jag själv hade inte så stora problem med det i valet 2010 då jag ångade på ungefär som vanligt, uppfylld av den sömnlösa valrörelsens hårda arbete. För min del måste jag dock tillstå att jag hade svårt att känna samma engagemang under omvalet. Och det får jag väl helt enkelt be om ursäkt för. Men jag tror att det för Centerpartiets del gäller att söka inom sig och åter finna det sprudlande engagemang vi hade 2006, och som vi haft så oerhört många gånger förut. Det finns någonstans där inne i oss, det vet jag. Och det faktum att Centerpartiet i dag inleder sina förnyelsedagar i Stockholm kan vara ett steg på vägen mot pånyttfödelse.

Nya tag ska i alla fall tas. Både för Centerpartiet och för övriga koalitions- och regeringspartners. Kent Persson (som också analyserat valet lite på sin blogg) sade redan på valvakan i söndags att nu till veckan börjar valrörelsen inför 2014. Det har han rätt i.

Ett utslag av klassisk socialism

Fick så här på kvällskvisten syn på dagens debattartikel i Expressen av Anne-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja. Där argumenterar hon för statligt sparande, det vill säga överskott i statskassan. Men hon menar att det inte kan uppnås om man sänker skatter. Inte ett oväntat resonemang, då socialister och socialdemokrater alltid hävdat att skattebetalarnas transaktioner och konsumtion inte har någon påverkan på skatteintäkterna. Eller jo, det kan de argumentera för, om de vill argumentera för att man ska förbjuda människor från att göra dumma saker, fast bra saker, nej, de påverkar inte statskassan.

Detta resonemang är så klart felaktigt. Däremot kan det vara svårt att avgöra exakt vilka och hur stora effekterna av medborgarnas investeringar blir vid ett givet tillfälle. Av den orsaken har det många gånger visat sig vara oklokt att budgetera för så kallade dynamiska effekter. För även om de finns är de aningen oberäkneliga.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen argumenterade Nima Sanandaji och Robert Gidehag för slopad värnskatt. Deras argument var att ett avskaffande betalar sig genom dynamiska effekter. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta att det finns en sådan möjlighet, och anser därför att det är ytterligare ett skäl till att avskaffa värnskatten, även om jag tycker att det räcker med det faktum att utbildningspremien i Sverige är så låg att det inte lönar sig att utbilda sig. Och vill vi vara en kunskapsnation så är det viktigt att det finns incitament för att skaffa sig utbildning.

Slutsatsen blir, som jag ser det, att de dynamiska effekterna är eftersträvansvärda, men det är klokast att genomföra skattesänkningar som i möjligaste mån kan finansieras "odynamiskt". Med de dynamiska effekterna kan man därmed få utrymme till nya reformer eller till ytterligare skattesänkningar. Och att finna vägar att sänka skatten finns i Sverige, tro mig. Det är inte för inte vi har ett skattetryck i världsklass. Även om det är anmärkningsvärt att Alliansregeringen trots detta lyckas göra Sverige till Europas kanske mest konkurrenskraftiga land. Men till viss del säger det kanske mer om våra europeiska grannar än om oss.

För att återvända till Anne-Marie Lindgrens debattartikel så är kanske det spåret jag ändå reagerar mest över är att hon eftersträvar fler statligt ägda företag. Detta har stora implikationer. Dels innebär det att medborgarnas ägande minskar i relativa tal, och staten tar över mer av det som i rimlighetens namn måste anses vara den privata sfären. Det är ett demokratiskt problem. Vidare så finns det relativt sett få anledningar för staten jämfört med privata företagare att göra vinst. Med andra ord, fler statliga företag innebär att färre företag behöver skötas väl, och alltså att färre företag kommer att vara så framgångsrika som de skulle kunna vara med ägare som bryr sig. Dessutom försvårar de statliga företagen konkurrenssituationen för alla andra som vill driva företag, med följden att ännu färre företag blir framgångsrika.

Synen på att staten ska kliva in och ta över näringslivet är klassisk socialism, och hur ekonomiskt framgångsrik den typen av ekonomisk ofrihet är i praktiken har vi ganska många skräckexempel på.

Om nu Juholt lyssnar på Lindgren, och det finns skäl till att tro det då han på kort tid börjat föra den socialdemokratiska linjen så långt åt vänster att få av hans föregångare retoriskt kan matcha honom, så tror jag det finns all anledning att oroa sig inför framtiden.

Borgerlig idéutveckling behövs

Magnus Andersson skriver i dag tillsammans med flera andra borgerliga debattörer på DN debatt. Det de vill är att påpeka vikten av att det fortsätter föras en borgerlig idédebatt. Det är viktigt, och till viss del tror jag det ligger mycket i vad Kent Persson säger, när han menar att borgerligheten är sin största fiende. Kent implicerar visserligen i samma stund att Socialdemokratin och vänstersidan inte har verktyg att komma igen som maktfaktor under de närmaste åren, och det ska man kanske inte vara för säker på. Särskilt inte om man är borgerlig. För risken är att man då blir ännu mer av en fiende till sig själv. Det var troligen Socialdemokraternas övertygelse att borgerligheten inte kunde bli ett hit som ledde till att man gjorde en så halvhjärtad valrörelse 2006.

I centrum av frågan om borgerlighetens idéutveckling befinner sig de Nya Moderaterna. För i samma stund som de upphörde vara de gamla Moderaterna så valde man realpolitik och pragmatism framför idéburen reformpolitik. Sett i ljuset av två raka valframgångar var det inget dumt val, på kort sikt. Men hur klokt är det egentligen på lång sikt? För nog kan man tillstå att en ansenlig del av det idémässiga, borgerliga nytänkande som skedde förr om åren skedde i moderata kretsar.

Personligen kan jag glädjas åt att följden av den avstannande idéutvecklingen i Moderaterna kommit att göra det lättare för Centerrörelsen att bli ideologisk banérförare i vissa avseenden. Men när regeringsarbetet allt mer kommit att dominera den borgerliga agendan har de mindre partierna tvingats inse att det inte finns särskilt mycket utrymme för dem att driva idépolitik. En borgerlig idéutveckling kan med andra ord i dagsläget inte ske utan att Moderaterna åtminstone visar den något intresse.

Just nu är det långt kvar till nästa riksdagsval. Just nu är därför tiden för den samlade borgerligheten att ställa sig frågan hur intressanta man vill vara 2014. Relevanta är jag ganska säker på att man kommer att vara. Men vill man vinna val räcker det inte i längden att bara prata om sådant som människor kan relatera till, man måste ha något insiktsfullt att säga också. Det är inte fallet om Alliansen börjar se nästa statsbudget som sin ideologi och 2013 års Sverige som sitt Utopia.

En början till fortlevnad för Saab?

För skämtade bilmärkets belackare om Saab. Man försökte påskina bristande kvalitet genom att säga "Saab-ab-ab-aab-aab-ab". Men motorerna har alltjämt puttrat på och Trollhättefabriken har visat sig ha nio liv, minst.

Nu under våren har man haft stora problem med likviditeten. Räkningar har inte betalats och produktionen har stått stilla. Medan man nu närmat sig vad som framstår som en ny (tillfällig?) lösning har vi åter hört ropen på att staten ska ta hand om företagets problem.

Jag är mycket glad om det här visar sig bli början på en ny vår för Saab. Eller åtminstone början på någon form av fortlevnad. Jag har till och med på twitter lovat att köpa en Saab den dag jag får råd (tyvärr tycks den dagen något för avlägsen just nu...). Men jag är också glad att regeringen skött sig, och bhållit sig inom ramarna för vad som kan anses som anständigt i stödväg gentemot ett privat företag.

För hur gärna de som är beroende av Saab vill att företaget ska överlevas är det alltjämt inte regeringens uppdrag att driva företag och att täcka upp för förlusttyngda verksamheter. Grunden för både marknadsekonomin och den svenska tillväxten är faktiskt att vi har företag som vill kan och vet hur man gör sig konkurrenskraftig. I viss mån har regeringen gjort det lättare genom att regelbördan minskats något och genom att många kostnader för företagandet i dag är lägre än vad det var innan alliansregeringen såg dagens ljus. Men om regeringen börjar marschera mot förstatligandet som norm i lägen där företag har det svårt så får vi problem. Dels för att vi får en stat som blir dyrare för skattebetalarna, dels får en stat som skaffar sig större makt över våra liv, en stat som förstör marknaden för andra mer konkurrenskraftiga företag, och en stat som dessutom skickar signalen till näringslivet att det inte är någon idé att försöka göra bra ifrån sig – för klantar man till det så får man bara ett tillskott av skattepengar.

Bin Ladin

Veckans stora nyhet handlar tveklöst om Usama bin Ladin. Fel. Årets stora nyhet, för det kan man nog nästan redan säga. Det ska nämligen mycket till innan USA:s räd i terrorledarens gömställe blir annat än det allra mest omtalade nyhetsögonblicket under 2011. Och då har vi ändå nyligen fått uppleva hur Japan skakats av jordbävningar, tsunami och den största kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl. En sak har de dock gemensamt, varken radioaktiviteten i Japan eller terrorismen lär försvinna i närtid.

Allra färskast och mest omtalat i nyhetsflödet just nu är så klart Usama bin Ladin. Och det är inte så konstigt. Efter den 11 september 2001 har USA och stora delar av världen varit smått traumatiserad. Lika länge har bin Ladin varit världens mest eftersökte person. Med honom försvinner varken extremism eller terror, men mentalt kan säkert händelsen erbjuda viss lindring för dem som känslomässigt varit mest berörda av World trade center-attentatet.

Det som just nu utspelar sig på nyhetssidorna är dock väntat. Bin Ladin hade knappt hunnit kallna förrän det spekulerades kring konspirationer, ifall han verkligen dog när han sägs ha dött, om han överhuvud taget är död och vilka som ska spela i den Hollywoodproduktion som givetvis ska göras av historien.

En sak tror jag man kan vara ganska säker på. Och det är att Usama bin Ladin är död. Jag tvivlar på att USA skulle gå ut med informationen om så inte var fallet. De har alldeles för mycket att förlora om det skulle visa sig vara felaktigt. Därmed kan det säkert dyka upp något redan inspelat digitalt livstecken från bin Ladin för att öka mystiken från dem som sympatiserade med honom. Men materialet lär trots allt vara ganska begränsat eftersom USA tycks ha fått med sig hårddiskarna i samband med räden i Abbotabad.

I övrigt kommer det att bli svårt att få veta vad som verkligen hände, såvida man inte är USA:s president. Men man kan möjligen trösta sig med att uppgifterna från Usamas lierade knappast innehåller mer sanning än några andra uppgifter. Min lekmannabedömning är att USA ändå inte spätt på den här historien särskilt mycket, för det känns som det inte behövts. Men osvuret är väl kanske bäst.