I Sollentuna

Den senaste veckan har på många sätt varit tumultartad för min egen del. Mycket har hänt helt enkelt. Men om man ska hålla sig till det som kanske kan anses vara relevant för mitt bloggande, vilket ju oftast brukar vara av politisk karaktär, så är utan tvekan det mest relevanta mitt nya jobb. Sedan i måndags är jag politisk sekreterare för Centerpartiet i Sollentuna kommun.

Jag har sedan tidigare ytterst få kopplingar till Sollentuna, men jag är sedan gammalt centerpartist (som ni vet), jag sökte jobb i Stockholmstrakten, och jag fick detta. Man kan så klart beskriva händelseförloppet i mindre "torra" ordalag, men i allt väsentligt var det så det gick till. Hur som helst så känns det som en ny spännande utmaning. Och det är faktiskt lite av en bonus att äntligen få jobba med politik. Även om det att jobba med politik som vanligt handlar om så mycket mer än att jobba med bara politik.

Än så länge är jag på "lyssna-och-lär-stadiet" känns det som. Men jag lyssnar och lär och tror nog att detta kan bli något jag har koll på vad det lider.

Den här bloggposten har egentligen inget annat syfte än att deklarera just det att jag nu börjat med något nytt. Men man kan väl kanske hoppas att den också förebådar någon form av förnyelse vad det gäller min frekvens gällande bloggerier och annat som kan kopplas till mitt engagemang. Hur som helst. Nu har jag tillkännagivit detta. Samtidigt har jag noterat att klockan är en del och att jag kanske borde sova en smula. Men jag lär nog skriva mer om sådant som är relevant för mig framöver. På återhörande!

Hoppas Centerrörelsen kan visa sig värdig den öppna processen

På måndag är det exakt en månad kvar till Centerpartiets partistämma i Åre. Det kommer att bli en historisk stämma, som alltid när en ny partiordförande ska väljas. Men ännu mer historisk är kanske processen fram till partiledarvalet. Som gammal folkrörelse är centerpartisterna inte vana vid öppna kampanjer där flera kandidater reser land och rike runt, diskuterar sina prioriteringar i massmedierna och berättar varför just de vill ha medlemmarnas förtroende. Det är positivt att processen fram emot den dag då valberedningen ska lämna sitt förslag är så öppen. Men den öppna processen innebär också en utmaning.

Alla delar av Centerrörelsen saknar inte erfarenhet av den här typen av personvalsprocesser. I CUF har det länge varit vanligare att det blivit votering på stämman än att det bara finns en kandidat. Det gör att det i CUF finns en kultur där man accepterar skilda ståndpunkter i ledarfrågan, bedriver en juste och hövlig debatt där de olika lägren pläderar för sina kandidater men aldrig emot någon annan, och där man alltid är vänner när kandidaten väl är vald. Jag tror visserligen att mycket talar för att även Centerpartiet sluter upp kring den kommande partiledaren när klubban fallit, men man tar så klart en risk med att göra som man gör. Jag anser att det är en risk värd att ta, men jag hoppas därmed också att de som är inblandade i processen tar sitt ansvar för att det här ska bli en personvalsprocess som stärker snarare än försvagar Centerpartiet.

Som jag tidigare bloggat om tycker jag att det är mycket glädjande att Centerpartiet kan ståta med tre kandidater som jag känner så stort förtroende för att jag skulle kunna tänka mig att ha dem som partiledare. Kanske är det också därför jag så innerligt hoppas att Centerrörelsen kan visa sig värdig att frångå de inpyrda valberedningsprocesser som så länge hört till de verkliga nackdelarna med folkrörelsemodellen.

Att det finns stora förtjänster med en öppen process torde vara uppenbart vid det här laget. Jag tror sällan att också väljarna fått så mycket information om en kommande partiledare, i de flesta medier. Till exempel har Politikerbloggen i dag dragit igång en nätdiskussion i ämnet. Denna rapportering är så klart bra för Centerpartiet, men också bra för väljarna. Centerpartiets ordförande kommer ju så småningom att stå till just väljarnas förfogande. Information om partiets ledare är därför högst relevant. Dessutom vill jag påstå att den diskussion som nu pågår internt kan vara en bra grund för den mycket viktiga debatt som kommer att föras inom Centerpartiet det kommande året, när det nya idéprogrammet ska tas fram.

Till sist ett tips: När vi nu går in i slutskedet av partiledarkandidaternas kampanjer så kommer fyra utfrågningar att genomföras där samtliga tre kandidater deltar. Den första är i morgon söndag i Göteborg. Alla kommer att webbsändas, och om jag inte är felunderrättad kommer morgondagens sändning också att sändas i SVT 24. Datum och tid för utfrågningarna står att finna på Centerpartiets hemsida.

Balansgång för Cameron

De senaste dagarnas oroligheter i England har väl inte undgått någon. Jag vet egentligen inte om jag har så mycket att tillägga, mer än att jag hoppas att David Cameron, den engelske premiärministern, inser att han måste gå balansgång för att inte göra bort sig. Massiva polisinsatser är nödvändiga så att lokalbefolkning och oskyldiga kan skyddas. Men allt för omfattande våldsinsatser från statligt håll kan också leda till bakslag och ytterligare oroligheter. Jag hoppas att han vet vad han gör. Men jag kan inte låta bli att bli lite oroad när han talar om att använda militären. Dels för att det är tveksamt om det är lyckat att använda militären mot den egna befolkningen – och det är kanske det viktigaste principiella argumentet – men också för att det sänder signaler som inte är så bra. Vill Cameron ha ett starkt "case" mot diktatorer som exempelvis i Syrien när de använder massiva våldsinsatser mot det egna folket så tror jag Cameron måste fundera på om användande av militären mot de engelska kravallerna är det bästa sättet. Givetvis är skillnaderna i statskick mellan Syrien och Storbritannien milsvida, men det brukar inte diktatorer som ska legitimera egna handlingar bry sig så mycket om.

Medhåll av självaste Karl Erik

Blir lite glad att se att en av mina största politiska idoler, före detta jordbruksministern och europaparlamentarikern Karl Erik Olsson, uttalat sig till stöd för Annie Lööf (fd Johansson) som ny partiledare i Centerpartiet. Han gjorde det i samband med ett anförande där han talade om och mot den rådande synen på ålder. I hans nuvarande roll som ordförande i SPF gissar jag att han ofta får diskutera åldersfrågor som rör äldre, men i det här fallet visade han ju att åldersdiskussioner som är irrelevanta också kan beröra yngre människor. I det här fallet Annie Lööf som av vissa anses vara i yngsta laget. Nu har ju Miljöpartiet visat att det visst går att välja unga partiledare. Men i Centerpartiets fall kan kanske Karl Eriks påpekande vara viktigare.

Hur som helst, det känns bra att återigen dela åsikt med sin gamla förebild. För det ska ju sägas att jag har hållit med Karl Erik förut. Många gånger. Det är nog en av de saker som bidrar till att jag alltid gillat honom så mycket.

Jag vill helst ha Annie

Tänkte skriva att jag är lite stolt. Socialdemokraternas process fram till valet av Håkan Juholt som ny partiledare var allt annat än vad många hoppats på. Månader av interna maktdemonstrationer som vi utomstående inte förstått mer av än det vi fått reda av från de medier som försökt beskriva vad som var i görningen. Jag tror och vet att många Socialdemokrater var besvikna över att processen inte kunde vara mer öppen. Jag är inte säker på att de blev förvånade av att den inte var det.

Egentligen var det upplagt för att samma typ av slutenhet skulle drabba Centerpartiet när Maud Olofsson för en tid sedan meddelade sin avgång. Och så hade det kanske blivit om inte Juholt blivit vald som han blev vald. Visa av erfarenheten valde därför valberedningen i Centerpartiet att göra annorlunda. Och visst, vi är en bra bit från frejdigheten i Miljöpartiet. Men idealet kanske ligger någonstans emellan alternativen, tänker jag mig.

Nu har Centerpartiet tre kandidater: Anna-Karin Hatt, Annie Lööf (Fram till mycket nyligen Johansson. Har gift sig. Grattis!) och Anders W Jonsson. Alla tre har en politisk agenda som gör mig trygg i det faktum att jag vill vara med i, och lägga mitt engagemang i, Centerpartiet framöver. Alla tre gjorde dessutom bra ifrån sig när de presenterade sig som kandidater till partiledarposten. Sedan återstår ju samvetsfrågan: Vem vill jag ha? Ja, först och främst kan jag väl säga att den det blir vill jag ha. Alla tre har på ett eller annat sett varit förebilder för mig. Men ska jag välja, och jag känner att jag kanske vill göra det trots allt, så väljer jag Annie Lööf.

Jag hoppas att Annie Lööf blir partiledare av tre orsaker:

Orsak nr 1: Annie har en framtoning och ett sätt som jag tror kan bli en tillgång. Och faktiskt på något sätt förkroppsliga Centerpartiet. Det finns en ärlighet och en magkänsla i det hon säger när hon säger det som gör att man vet att hon menar det hon säger.

Orsak nr 2: Annie är oförstörd av regeringsarbete, vilket båda de två andra kandidaterna varit inblandade i ända sedan valet 2006. Det är närmast en Centerhistorisk sanning att regerande gör Centerpartiet helt upptaget av regerandets sköna konst (vilket i någon bemärkelse är bra eftersom vi åstadkommit en del genom åren) och ganska ointresserat av opinionsbildning. Jag tror att detta är en av huvudorsakerna till bakslaget i valet 2010. Och då bör vi söka vår nya ledare utanför regeringskretsen.

Orsak nr 3: Annie har en mycket tydlig ideologisk kompass. Fast inte bara det. Hon har en djupare ideologisk förståelse som ger henne förmågan att förmedla frågor som handlar om värderingar på ett sätt som gör att man ser det logiska sambandet mellan idé och förslag. Det är få politiker förunnat. Få har rätt. Att ha rätt och begripa varför är närmast unikt.

Så nu vet ni. Jag vill helst ha Annie. Men hon har väldigt hård konkurrens. Och det känns väldigt bra.

PS. Denna artikel till förmån för Annie kunde man läsa i GP igår. DS.