På plats i Åre

Befinner mig nu på Centerpartiets partistämma i Åre. Och i skrivande stund passande nog i nätverket Centerbloggars monter. Det kommer att bli en intressant och spännande stämma på många sätt det här.

Den stora händelsen blir så klart partiledarvalet. Men det finns också politiska diskussioner som kan bli intressanta. Exempelvis frågan om föräldraförsäkringens utformning. Men stämmans tema, Nybyggarlandet Sverige, kommer så klart också att bli stor fråga. Fredrick Federley skriver i dag insiktsfullt på Aftonbladet debatt om ett perspektiv på de frågor som berör diskussionen om Nybyggarlandet.

I dag har det främst varit kommittéarbete. Jag satt i kommittén som behandlade internationellt och EU och kan glädjas åt att jag fick med om en skrivning om att Sverige ska stå upp för frihandel som ett sätt att bekämpa fattigdom i världen. Men i dag var det också stämmoinvigning och ett bra och känslosamt tal av Maud Olofsson, som fick långa och varma applåder.

Vad som händer framöver under stämman lär jag få återkomma till.

Kvinnornas parti, eller liberalismens?

I en intressant och förhållandevis smickrande artikel i Expressen beskrivs Centerpartiet som ett parti där kvinnorna tagit över. Och det dessutom utan att Centerrörelsen har haft särskilt hög feministisk svansföring. Och det är väl en riktig analys. Men det som nu sker, att vi får vår tredje kvinnliga partiledare när Annie Lööf väljs till partiledare, är bara en del i en lång tradition. Det är inget nytt att kvinnorna tagit plats inom Centerrörelsen.

Kvinnorepresentationen i ungdomsförbund och liknande är så klart inte lika symboliskt viktiga som motsvarigheten i partiledningen. Men man kan konstatera att man i bland annat CUF under en lång följd av år kunnat se kvinnor på toppositioner. När jag blev medlem i ungdomsförbundet var Magdalena Fransson förbundsordförande, hon var den andra raka kvinnliga ordföranden efter Kristina Hansson (nu Jonäng). Efter "Magda" följde Malin Svensson. I dag heter CUF:s ordförande Hanna Wagenius. Poängen jag vill få fram alldeles strax är att ingen av dessa, enligt mig, har av medlemmarna betraktats på annat sätt än som varande den för tillfället bäst skickade att leda CUF. Och jag tror faktiskt att det ligger något unikt i det. Och något ganska centerpartistiskt.

Centerpartiets företrädare har på senare år börjat tala om sig själva som liberaler. Jag är en av dessa, även om jag inte kan påstå att jag har någon historia av att betrakta mig som något annat än just liberal. Och enligt min mening har den liberala ådran alltid varit stark, för att inte säga tongivande i centerrörelsen, om man bortser från en vänstersväng i samband med den gröna vågen, och möjligen en vurm för det konservativa under Bondeförbundets tidigare år. Och även om det går att finna stråk av andra ideologier i den centerpartistiska idétraditionen, så måste man påstå att frihet att styra över sig själv och det egna varit en bärande tanke. Men jag vill också hävda att den kvinnosyn som lett till att kvinnor över tid faktiskt haft det jämförelsevis enkelt att ta position i Centerpartiet också kan härledas till en liberal magkänsla, som kanske sällan uttryckts som varande liberal. Men som otvetydigt varit det.

Det vackraste med den liberalism som präglar Centerpartiet är enligt mig den där liberalismen som inte alltid, eller nästan aldrig beskrivits som liberalism, utan förklarats i mindre akademiska resonemang och i handling. Den där frihetliga idén om att vi människor faktiskt kan lösa många problem själva och tillsammans helt utan tvång. Vi kan bygga våra egna möteslokaler. Vi kan ordna bra saker för bygden genom insatser i föreningslivet. Vi kan bli en politisk rörelse att räkna med genom att cykla runt och värva anhängare och sedan gemensamt bidra till en folkbildningstradition som gör att även de som inte har studietradition faktiskt kan tillägna sig nya kunskaper utan att ha de resurser som förr i tiden var nödvändiga för att kunna göra det. Vi har varit civilsamhällets entreprenörer, föreningslivets ryggrad och självbestämmandets förkämpar. Och det är precis lika liberalt som att referera till Adam Smith och John Stuart Mill, och hålla tal som inleds med "som liberal är det min absoluta övertygelse att". Att bry sig om att tant Agda visst ska få välja att äta rotmos på onsdag kan också vara ett sätt att predika frihetens budskap. Och minst lika fyllt av ideologisk ryggrad.

Allt detta kokar tillsammans med ett ursprung i en landsbygd där kvinnornas roll värderades väl så högt som männens, ner till att det inte varit så himla konstigt att kloka kvinnor fått medlemmarnas förtroende att framföra sin klokskap å rörelsens vägnar. Och det är förbannat vackert. Sedan kan man ibland bli besviken på att den ideologiska höjden inte varit så hög som man själv velat alla gånger. Men min bild är att Centerrörelsen ändå, för det mesta, till slut, landar med fötterna neråt i en politisk mylla som känns ganska vettig. Även om man själv till viss del råkar vara en övertygad liberal akademiker med ett språkbruk som snarare lämpar sig för att tala latin med lärde män än med bönder på bönders vis.

Detta. Den djupt folkliga liberalismen. Som inte tävlar om att använda ordet liberal utan som formar förslag för ett friare folk. Det är den ideologiska grund jag vill och hoppas att mitt centerparti ska stå på i framtiden. Inte bara därför att det tydligen fostrar många duktiga kvinnor. Utan inte minst eftersom det innebär ett värderingsmässigt självförtroende som medger att vi kan tillåta oss att låta liberaler ur alla läger pröva sina idéer under Centerrörelsens vingar. Blir vi för akademiska blir vi den svenska liberalismens motsvarighet till den närmast radioaktivt sönderfallande gamla bokstavsvänstern. Men som ett parti där de akademiska begreppens definition är underordnad en djup frihetslängtan och ett hopp om att möjliggöra människors strävan efter den egna makten över det egna livet kan vi bli ett starkt parti som kan uträtta stordåd i Sverige och världen. Från tid till annan också med en kvinna i ledningen.

De senaste veckornas händelser

Det ska erkännas att det inte blivit så mycket bloggat som jag hoppats de senaste två veckorna. Men jag har i alla fall kommit igång med arbetet i Sollentuna kommun. Jobbet har hittills präglats av den stora frågan om luftkvaliteten och partikelhalterna i Sollentuna. De är redan i dag för höga, utan att Trafikverket som förvaltar E4:an, som i dag är källa till problemet, har lyckats genomföra några verkningsfulla åtgärder. Nu ska förbifart Stockholm byggas, och det är ju inte troligt att det blir bättre luft då, om inget drastiskt görs. Centerpartiets gruppledare i Sollentuna, Anna Myrhed har slagits för att något ska ske i den här frågan ända sedan valrörelsen och saker och ting har börjat hända. Åtminstone från Sollentuna kommuns sida, där man nu är mycket tydlig i sin kommunikation till Trafikverket om att åtgärder behövs. Under de här veckorna har Anna bland annat haft en debattartikel på DN Stockholmsdebatt som ni hittar här. I går kom också hennes senaste nyhetsbrev där hon tar upp det som hänt.

I övrigt så har ju under de här veckorna mycket annat hänt. Saab händer lite hela tiden. Och liket sprattlar. Men det ser minst sagt mörkt ut. Det är synd, men vad kan man göra. Vad som är betydligt roligare är att Annie Lööf föreslagits till ny ordförande i Centerpartiet. Hon var min favoritkandidat, och utan tvekan också partimedlemmarnas. Hon tog hem en förkrossande seger i nomineringsprocessen och valberedningen fick därmed ett ganska enkelt val. Jag är ombud på partistämman och det blir en ny upplevelse att få vara med om ett partiledarval, det blir det första där jag har rösträtt faktiskt (om man bortser från omval). Och det är ju i största allmänhet en historisk händelse. Det känns lite stort.