Energipolitiken är inte längre en borgerlig akilleshäl

Mattias Larsson i Umeå gör i dag ett inlägg på sin blogg som har fått mig att fundera lite. Larsson sätter fingret på det faktum att den svenska energipolitiska debatten förändrats något enormt de senaste åren.

Innan Allians för Sverige var en realitet var energipolitiken borgerlighetens verkliga akilleshäl. Ständiga bråk och ständig splittring i det borgerliga blocket gjorde att nya frågetecken ständigt restes kring energiförsörjningen i ett läge då borgerligheten skulle ha inflytande över den. I dag ser det annorlunda ut.

Den debatt som Mattias Larsson refererar till, mellan Stefan Löfvén och vår nya energiminister Anna-Karin Hatt visar med all önskvärd tydlighet att det inte är inom borgerligheten som det råder störst splittring i energifrågorna. Ur ett centerperspektiv har detta så klart varit möjligt att ifrågasätta, men med tiden har man också sett att energiuppgörelsen medfört att ett av kärnkraftens stora problem blivit belyst: det vill säga kostnaderna. För när staten varit tydlig nog och sagt att kärnkraften inte ska subventioneras med skattepengar så ter sig inte denna "billiga" energikälla lika billig längre, och blickarna vänds mot andra energikällor. Detta understryker också sanningshalten i det Fredrik Reinfeldt var inne på vid presskonferensen då Alliansregeringen nyligen ombildades och Annie Lööf och Lena Ek blev ministrar. För Reinfeldt beskrev det som en av Centerpartiets stora segrar att vi med energiuppgörelsen nu på bred front växlar in grön och hållbar energi i det svenska energisystemet. Och det är helt enkelt ett korrekt påstående.

Följden av allt detta är faktiskt att det i dag är borgerligheten som värnar det som kan betraktas som en stabil energipolitik, medan oppositionens alternativ är något mindre tydligt. Sedan kan så klart även jag tycka att en ännu bredare uppgörelse vore positiv. Men nu när borgerligheten faktiskt visat sig ha förmågan att komma överens så gissar jag att en bredare uppgörelse nog i första hand står och faller med socialdemokratins vilja att verkligen komma överens med Alliansen.

Nu känns det ganska hoppfullt

Nu har drygt en vecka förflutit sedan Centerpartiets partistämma i Åre avslutades. Och det är kanske den distans som kan behövas för att kunna reflektera lite kring vad som hänt. För själva stämman bjöd egentligen inte på så värst många fler nyheter än den historiska nyheten att Annie Lööf tog över partiledarposten. Stämman präglades av partiledarvalet, snarare än av politiska strider kring den politik som skulle formas. Därför blev det också en stämma med mycket god stämning, en stämma där centerpartisterna enades bakom sin nya partiordförande.

Sedan stämman har Annie och Lena Ek tagit plats i regeringen. Att de två blev ministrar var mycket väntat. Att Lööf skulle bli näringsminister och Ek bli miljöminister var däremot mindre väntat. Jag hade nog trott att det skulle bli tvärtom. Men jag tror säkert att det som hände har sina skäl, även om själva anledningen inte kommit till min kännedom.

Nu, när pusselbitarna börjar falla plats så börjar den verkliga utmaningen för Annie Lööf. En utmaning som gissningsvis är till lika delar inspirerande som ödesmättad. Tiden fram till den extrastämma som ska hållas nästa år kommer nämligen att betyda oerhört mycket för Centerpartiets fortsatta utveckling. För nu ska det skrivas partiprogram. Förra gången det skedde blev det en formidabel nytändning för Centerrörelsen. Och görs saker och ting på rätt sätt nu kan man mycket väl åstadkomma något liknande. Och minst ett kriterium tror jag måste uppfyllas för att man ska lyckas: man måste se till så att känslan av delaktighet blir stark. För det var precis det som gjorde att det förra partiprogrammet så snabbt blev förankrat och sakpolitiken kunde utvecklas med idéprogrammet som grund.

Fast egentligen känner jag mig inte särskilt oroad för partiprogramsarbetet. För Annie Lööf har faktiskt under den senaste tiden varit tydlig med att hon vill bedriva ett lyssnande ledarskap och resa mycket i landet. Så egentligen känns det ganska hoppfullt just nu.