Svart på vitt

Energipolitiken är inte längre en borgerlig akilleshäl

2011-10-03T15:35:00.003+02:00

Mattias Larsson i Umeå gör i dag ett inlägg på sin blogg som har fått mig att fundera lite. Larsson sätter fingret på det faktum att den svenska energipolitiska debatten förändrats något enormt de senaste åren.

Innan Allians för Sverige var en realitet var energipolitiken borgerlighetens verkliga akilleshäl. Ständiga bråk och ständig splittring i det borgerliga blocket gjorde att nya frågetecken ständigt restes kring energiförsörjningen i ett läge då borgerligheten skulle ha inflytande över den. I dag ser det annorlunda ut.

Den debatt som Mattias Larsson refererar till, mellan Stefan Löfvén och vår nya energiminister Anna-Karin Hatt visar med all önskvärd tydlighet att det inte är inom borgerligheten som det råder störst splittring i energifrågorna. Ur ett centerperspektiv har detta så klart varit möjligt att ifrågasätta, men med tiden har man också sett att energiuppgörelsen medfört att ett av kärnkraftens stora problem blivit belyst: det vill säga kostnaderna. För när staten varit tydlig nog och sagt att kärnkraften inte ska subventioneras med skattepengar så ter sig inte denna "billiga" energikälla lika billig längre, och blickarna vänds mot andra energikällor. Detta understryker också sanningshalten i det Fredrik Reinfeldt var inne på vid presskonferensen då Alliansregeringen nyligen ombildades och Annie Lööf och Lena Ek blev ministrar. För Reinfeldt beskrev det som en av Centerpartiets stora segrar att vi med energiuppgörelsen nu på bred front växlar in grön och hållbar energi i det svenska energisystemet. Och det är helt enkelt ett korrekt påstående.

Följden av allt detta är faktiskt att det i dag är borgerligheten som värnar det som kan betraktas som en stabil energipolitik, medan oppositionens alternativ är något mindre tydligt. Sedan kan så klart även jag tycka att en ännu bredare uppgörelse vore positiv. Men nu när borgerligheten faktiskt visat sig ha förmågan att komma överens så gissar jag att en bredare uppgörelse nog i första hand står och faller med socialdemokratins vilja att verkligen komma överens med Alliansen.

Nu känns det ganska hoppfullt

2011-10-03T15:23:00.002+02:00

Nu har drygt en vecka förflutit sedan Centerpartiets partistämma i Åre avslutades. Och det är kanske den distans som kan behövas för att kunna reflektera lite kring vad som hänt. För själva stämman bjöd egentligen inte på så värst många fler nyheter än den historiska nyheten att Annie Lööf tog över partiledarposten. Stämman präglades av partiledarvalet, snarare än av politiska strider kring den politik som skulle formas. Därför blev det också en stämma med mycket god stämning, en stämma där centerpartisterna enades bakom sin nya partiordförande.

Sedan stämman har Annie och Lena Ek tagit plats i regeringen. Att de två blev ministrar var mycket väntat. Att Lööf skulle bli näringsminister och Ek bli miljöminister var däremot mindre väntat. Jag hade nog trott att det skulle bli tvärtom. Men jag tror säkert att det som hände har sina skäl, även om själva anledningen inte kommit till min kännedom.

Nu, när pusselbitarna börjar falla plats så börjar den verkliga utmaningen för Annie Lööf. En utmaning som gissningsvis är till lika delar inspirerande som ödesmättad. Tiden fram till den extrastämma som ska hållas nästa år kommer nämligen att betyda oerhört mycket för Centerpartiets fortsatta utveckling. För nu ska det skrivas partiprogram. Förra gången det skedde blev det en formidabel nytändning för Centerrörelsen. Och görs saker och ting på rätt sätt nu kan man mycket väl åstadkomma något liknande. Och minst ett kriterium tror jag måste uppfyllas för att man ska lyckas: man måste se till så att känslan av delaktighet blir stark. För det var precis det som gjorde att det förra partiprogrammet så snabbt blev förankrat och sakpolitiken kunde utvecklas med idéprogrammet som grund.

Fast egentligen känner jag mig inte särskilt oroad för partiprogramsarbetet. För Annie Lööf har faktiskt under den senaste tiden varit tydlig med att hon vill bedriva ett lyssnande ledarskap och resa mycket i landet. Så egentligen känns det ganska hoppfullt just nu.

På plats i Åre

2011-09-22T19:03:00.003+02:00

Befinner mig nu på Centerpartiets partistämma i Åre. Och i skrivande stund passande nog i nätverket Centerbloggars monter. Det kommer att bli en intressant och spännande stämma på många sätt det här.

Den stora händelsen blir så klart partiledarvalet. Men det finns också politiska diskussioner som kan bli intressanta. Exempelvis frågan om föräldraförsäkringens utformning. Men stämmans tema, Nybyggarlandet Sverige, kommer så klart också att bli stor fråga. Fredrick Federley skriver i dag insiktsfullt på Aftonbladet debatt om ett perspektiv på de frågor som berör diskussionen om Nybyggarlandet.

I dag har det främst varit kommittéarbete. Jag satt i kommittén som behandlade internationellt och EU och kan glädjas åt att jag fick med om en skrivning om att Sverige ska stå upp för frihandel som ett sätt att bekämpa fattigdom i världen. Men i dag var det också stämmoinvigning och ett bra och känslosamt tal av Maud Olofsson, som fick långa och varma applåder.

Vad som händer framöver under stämman lär jag få återkomma till.

Kvinnornas parti, eller liberalismens?

2011-09-17T17:33:00.006+02:00

I en intressant och förhållandevis smickrande artikel i Expressen beskrivs Centerpartiet som ett parti där kvinnorna tagit över. Och det dessutom utan att Centerrörelsen har haft särskilt hög feministisk svansföring. Och det är väl en riktig analys. Men det som nu sker, att vi får vår tredje kvinnliga partiledare när Annie Lööf väljs till partiledare, är bara en del i en lång tradition. Det är inget nytt att kvinnorna tagit plats inom Centerrörelsen.

Kvinnorepresentationen i ungdomsförbund och liknande är så klart inte lika symboliskt viktiga som motsvarigheten i partiledningen. Men man kan konstatera att man i bland annat CUF under en lång följd av år kunnat se kvinnor på toppositioner. När jag blev medlem i ungdomsförbundet var Magdalena Fransson förbundsordförande, hon var den andra raka kvinnliga ordföranden efter Kristina Hansson (nu Jonäng). Efter "Magda" följde Malin Svensson. I dag heter CUF:s ordförande Hanna Wagenius. Poängen jag vill få fram alldeles strax är att ingen av dessa, enligt mig, har av medlemmarna betraktats på annat sätt än som varande den för tillfället bäst skickade att leda CUF. Och jag tror faktiskt att det ligger något unikt i det. Och något ganska centerpartistiskt.

Centerpartiets företrädare har på senare år börjat tala om sig själva som liberaler. Jag är en av dessa, även om jag inte kan påstå att jag har någon historia av att betrakta mig som något annat än just liberal. Och enligt min mening har den liberala ådran alltid varit stark, för att inte säga tongivande i centerrörelsen, om man bortser från en vänstersväng i samband med den gröna vågen, och möjligen en vurm för det konservativa under Bondeförbundets tidigare år. Och även om det går att finna stråk av andra ideologier i den centerpartistiska idétraditionen, så måste man påstå att frihet att styra över sig själv och det egna varit en bärande tanke. Men jag vill också hävda att den kvinnosyn som lett till att kvinnor över tid faktiskt haft det jämförelsevis enkelt att ta position i Centerpartiet också kan härledas till en liberal magkänsla, som kanske sällan uttryckts som varande liberal. Men som otvetydigt varit det.

Det vackraste med den liberalism som präglar Centerpartiet är enligt mig den där liberalismen som inte alltid, eller nästan aldrig beskrivits som liberalism, utan förklarats i mindre akademiska resonemang och i handling. Den där frihetliga idén om att vi människor faktiskt kan lösa många problem själva och tillsammans helt utan tvång. Vi kan bygga våra egna möteslokaler. Vi kan ordna bra saker för bygden genom insatser i föreningslivet. Vi kan bli en politisk rörelse att räkna med genom att cykla runt och värva anhängare och sedan gemensamt bidra till en folkbildningstradition som gör att även de som inte har studietradition faktiskt kan tillägna sig nya kunskaper utan att ha de resurser som förr i tiden var nödvändiga för att kunna göra det. Vi har varit civilsamhällets entreprenörer, föreningslivets ryggrad och självbestämmandets förkämpar. Och det är precis lika liberalt som att referera till Adam Smith och John Stuart Mill, och hålla tal som inleds med "som liberal är det min absoluta övertygelse att". Att bry sig om att tant Agda visst ska få välja att äta rotmos på onsdag kan också vara ett sätt att predika frihetens budskap. Och minst lika fyllt av ideologisk ryggrad.

Allt detta kokar tillsammans med ett ursprung i en landsbygd där kvinnornas roll värderades väl så högt som männens, ner till att det inte varit så himla konstigt att kloka kvinnor fått medlemmarnas förtroende att framföra sin klokskap å rörelsens vägnar. Och det är förbannat vackert. Sedan kan man ibland bli besviken på att den ideologiska höjden inte varit så hög som man själv velat alla gånger. Men min bild är att Centerrörelsen ändå, för det mesta, till slut, landar med fötterna neråt i en politisk mylla som känns ganska vettig. Även om man själv till viss del råkar vara en övertygad liberal akademiker med ett språkbruk som snarare lämpar sig för att tala latin med lärde män än med bönder på bönders vis.

Detta. Den djupt folkliga liberalismen. Som inte tävlar om att använda ordet liberal utan som formar förslag för ett friare folk. Det är den ideologiska grund jag vill och hoppas att mitt centerparti ska stå på i framtiden. Inte bara därför att det tydligen fostrar många duktiga kvinnor. Utan inte minst eftersom det innebär ett värderingsmässigt självförtroende som medger att vi kan tillåta oss att låta liberaler ur alla läger pröva sina idéer under Centerrörelsens vingar. Blir vi för akademiska blir vi den svenska liberalismens motsvarighet till den närmast radioaktivt sönderfallande gamla bokstavsvänstern. Men som ett parti där de akademiska begreppens definition är underordnad en djup frihetslängtan och ett hopp om att möjliggöra människors strävan efter den egna makten över det egna livet kan vi bli ett starkt parti som kan uträtta stordåd i Sverige och världen. Från tid till annan också med en kvinna i ledningen.

De senaste veckornas händelser

2011-09-09T13:47:00.004+02:00

Det ska erkännas att det inte blivit så mycket bloggat som jag hoppats de senaste två veckorna. Men jag har i alla fall kommit igång med arbetet i Sollentuna kommun. Jobbet har hittills präglats av den stora frågan om luftkvaliteten och partikelhalterna i Sollentuna. De är redan i dag för höga, utan att Trafikverket som förvaltar E4:an, som i dag är källa till problemet, har lyckats genomföra några verkningsfulla åtgärder. Nu ska förbifart Stockholm byggas, och det är ju inte troligt att det blir bättre luft då, om inget drastiskt görs. Centerpartiets gruppledare i Sollentuna, Anna Myrhed har slagits för att något ska ske i den här frågan ända sedan valrörelsen och saker och ting har börjat hända. Åtminstone från Sollentuna kommuns sida, där man nu är mycket tydlig i sin kommunikation till Trafikverket om att åtgärder behövs. Under de här veckorna har Anna bland annat haft en debattartikel på DN Stockholmsdebatt som ni hittar här. I går kom också hennes senaste nyhetsbrev där hon tar upp det som hänt.

I övrigt så har ju under de här veckorna mycket annat hänt. Saab händer lite hela tiden. Och liket sprattlar. Men det ser minst sagt mörkt ut. Det är synd, men vad kan man göra. Vad som är betydligt roligare är att Annie Lööf föreslagits till ny ordförande i Centerpartiet. Hon var min favoritkandidat, och utan tvekan också partimedlemmarnas. Hon tog hem en förkrossande seger i nomineringsprocessen och valberedningen fick därmed ett ganska enkelt val. Jag är ombud på partistämman och det blir en ny upplevelse att få vara med om ett partiledarval, det blir det första där jag har rösträtt faktiskt (om man bortser från omval). Och det är ju i största allmänhet en historisk händelse. Det känns lite stort.

I Sollentuna

2011-08-30T23:10:00.004+02:00

Den senaste veckan har på många sätt varit tumultartad för min egen del. Mycket har hänt helt enkelt. Men om man ska hålla sig till det som kanske kan anses vara relevant för mitt bloggande, vilket ju oftast brukar vara av politisk karaktär, så är utan tvekan det mest relevanta mitt nya jobb. Sedan i måndags är jag politisk sekreterare för Centerpartiet i Sollentuna kommun.

Jag har sedan tidigare ytterst få kopplingar till Sollentuna, men jag är sedan gammalt centerpartist (som ni vet), jag sökte jobb i Stockholmstrakten, och jag fick detta. Man kan så klart beskriva händelseförloppet i mindre "torra" ordalag, men i allt väsentligt var det så det gick till. Hur som helst så känns det som en ny spännande utmaning. Och det är faktiskt lite av en bonus att äntligen få jobba med politik. Även om det att jobba med politik som vanligt handlar om så mycket mer än att jobba med bara politik.

Än så länge är jag på "lyssna-och-lär-stadiet" känns det som. Men jag lyssnar och lär och tror nog att detta kan bli något jag har koll på vad det lider.

Den här bloggposten har egentligen inget annat syfte än att deklarera just det att jag nu börjat med något nytt. Men man kan väl kanske hoppas att den också förebådar någon form av förnyelse vad det gäller min frekvens gällande bloggerier och annat som kan kopplas till mitt engagemang. Hur som helst. Nu har jag tillkännagivit detta. Samtidigt har jag noterat att klockan är en del och att jag kanske borde sova en smula. Men jag lär nog skriva mer om sådant som är relevant för mig framöver. På återhörande!

Hoppas Centerrörelsen kan visa sig värdig den öppna processen

2011-08-20T15:28:00.002+02:00

På måndag är det exakt en månad kvar till Centerpartiets partistämma i Åre. Det kommer att bli en historisk stämma, som alltid när en ny partiordförande ska väljas. Men ännu mer historisk är kanske processen fram till partiledarvalet. Som gammal folkrörelse är centerpartisterna inte vana vid öppna kampanjer där flera kandidater reser land och rike runt, diskuterar sina prioriteringar i massmedierna och berättar varför just de vill ha medlemmarnas förtroende. Det är positivt att processen fram emot den dag då valberedningen ska lämna sitt förslag är så öppen. Men den öppna processen innebär också en utmaning.

Alla delar av Centerrörelsen saknar inte erfarenhet av den här typen av personvalsprocesser. I CUF har det länge varit vanligare att det blivit votering på stämman än att det bara finns en kandidat. Det gör att det i CUF finns en kultur där man accepterar skilda ståndpunkter i ledarfrågan, bedriver en juste och hövlig debatt där de olika lägren pläderar för sina kandidater men aldrig emot någon annan, och där man alltid är vänner när kandidaten väl är vald. Jag tror visserligen att mycket talar för att även Centerpartiet sluter upp kring den kommande partiledaren när klubban fallit, men man tar så klart en risk med att göra som man gör. Jag anser att det är en risk värd att ta, men jag hoppas därmed också att de som är inblandade i processen tar sitt ansvar för att det här ska bli en personvalsprocess som stärker snarare än försvagar Centerpartiet.

Som jag tidigare bloggat om tycker jag att det är mycket glädjande att Centerpartiet kan ståta med tre kandidater som jag känner så stort förtroende för att jag skulle kunna tänka mig att ha dem som partiledare. Kanske är det också därför jag så innerligt hoppas att Centerrörelsen kan visa sig värdig att frångå de inpyrda valberedningsprocesser som så länge hört till de verkliga nackdelarna med folkrörelsemodellen.

Att det finns stora förtjänster med en öppen process torde vara uppenbart vid det här laget. Jag tror sällan att också väljarna fått så mycket information om en kommande partiledare, i de flesta medier. Till exempel har Politikerbloggen i dag dragit igång en nätdiskussion i ämnet. Denna rapportering är så klart bra för Centerpartiet, men också bra för väljarna. Centerpartiets ordförande kommer ju så småningom att stå till just väljarnas förfogande. Information om partiets ledare är därför högst relevant. Dessutom vill jag påstå att den diskussion som nu pågår internt kan vara en bra grund för den mycket viktiga debatt som kommer att föras inom Centerpartiet det kommande året, när det nya idéprogrammet ska tas fram.

Till sist ett tips: När vi nu går in i slutskedet av partiledarkandidaternas kampanjer så kommer fyra utfrågningar att genomföras där samtliga tre kandidater deltar. Den första är i morgon söndag i Göteborg. Alla kommer att webbsändas, och om jag inte är felunderrättad kommer morgondagens sändning också att sändas i SVT 24. Datum och tid för utfrågningarna står att finna på Centerpartiets hemsida.

Balansgång för Cameron

2011-08-11T23:04:00.003+02:00

De senaste dagarnas oroligheter i England har väl inte undgått någon. Jag vet egentligen inte om jag har så mycket att tillägga, mer än att jag hoppas att David Cameron, den engelske premiärministern, inser att han måste gå balansgång för att inte göra bort sig. Massiva polisinsatser är nödvändiga så att lokalbefolkning och oskyldiga kan skyddas. Men allt för omfattande våldsinsatser från statligt håll kan också leda till bakslag och ytterligare oroligheter. Jag hoppas att han vet vad han gör. Men jag kan inte låta bli att bli lite oroad när han talar om att använda militären. Dels för att det är tveksamt om det är lyckat att använda militären mot den egna befolkningen – och det är kanske det viktigaste principiella argumentet – men också för att det sänder signaler som inte är så bra. Vill Cameron ha ett starkt "case" mot diktatorer som exempelvis i Syrien när de använder massiva våldsinsatser mot det egna folket så tror jag Cameron måste fundera på om användande av militären mot de engelska kravallerna är det bästa sättet. Givetvis är skillnaderna i statskick mellan Syrien och Storbritannien milsvida, men det brukar inte diktatorer som ska legitimera egna handlingar bry sig så mycket om.

Medhåll av självaste Karl Erik

2011-08-11T22:58:00.003+02:00

Blir lite glad att se att en av mina största politiska idoler, före detta jordbruksministern och europaparlamentarikern Karl Erik Olsson, uttalat sig till stöd för Annie Lööf (fd Johansson) som ny partiledare i Centerpartiet. Han gjorde det i samband med ett anförande där han talade om och mot den rådande synen på ålder. I hans nuvarande roll som ordförande i SPF gissar jag att han ofta får diskutera åldersfrågor som rör äldre, men i det här fallet visade han ju att åldersdiskussioner som är irrelevanta också kan beröra yngre människor. I det här fallet Annie Lööf som av vissa anses vara i yngsta laget. Nu har ju Miljöpartiet visat att det visst går att välja unga partiledare. Men i Centerpartiets fall kan kanske Karl Eriks påpekande vara viktigare.

Hur som helst, det känns bra att återigen dela åsikt med sin gamla förebild. För det ska ju sägas att jag har hållit med Karl Erik förut. Många gånger. Det är nog en av de saker som bidrar till att jag alltid gillat honom så mycket.

Jag vill helst ha Annie

2011-08-04T21:14:00.003+02:00

Tänkte skriva att jag är lite stolt. Socialdemokraternas process fram till valet av Håkan Juholt som ny partiledare var allt annat än vad många hoppats på. Månader av interna maktdemonstrationer som vi utomstående inte förstått mer av än det vi fått reda av från de medier som försökt beskriva vad som var i görningen. Jag tror och vet att många Socialdemokrater var besvikna över att processen inte kunde vara mer öppen. Jag är inte säker på att de blev förvånade av att den inte var det.

Egentligen var det upplagt för att samma typ av slutenhet skulle drabba Centerpartiet när Maud Olofsson för en tid sedan meddelade sin avgång. Och så hade det kanske blivit om inte Juholt blivit vald som han blev vald. Visa av erfarenheten valde därför valberedningen i Centerpartiet att göra annorlunda. Och visst, vi är en bra bit från frejdigheten i Miljöpartiet. Men idealet kanske ligger någonstans emellan alternativen, tänker jag mig.

Nu har Centerpartiet tre kandidater: Anna-Karin Hatt, Annie Lööf (Fram till mycket nyligen Johansson. Har gift sig. Grattis!) och Anders W Jonsson. Alla tre har en politisk agenda som gör mig trygg i det faktum att jag vill vara med i, och lägga mitt engagemang i, Centerpartiet framöver. Alla tre gjorde dessutom bra ifrån sig när de presenterade sig som kandidater till partiledarposten. Sedan återstår ju samvetsfrågan: Vem vill jag ha? Ja, först och främst kan jag väl säga att den det blir vill jag ha. Alla tre har på ett eller annat sett varit förebilder för mig. Men ska jag välja, och jag känner att jag kanske vill göra det trots allt, så väljer jag Annie Lööf.

Jag hoppas att Annie Lööf blir partiledare av tre orsaker:

Orsak nr 1: Annie har en framtoning och ett sätt som jag tror kan bli en tillgång. Och faktiskt på något sätt förkroppsliga Centerpartiet. Det finns en ärlighet och en magkänsla i det hon säger när hon säger det som gör att man vet att hon menar det hon säger.

Orsak nr 2: Annie är oförstörd av regeringsarbete, vilket båda de två andra kandidaterna varit inblandade i ända sedan valet 2006. Det är närmast en Centerhistorisk sanning att regerande gör Centerpartiet helt upptaget av regerandets sköna konst (vilket i någon bemärkelse är bra eftersom vi åstadkommit en del genom åren) och ganska ointresserat av opinionsbildning. Jag tror att detta är en av huvudorsakerna till bakslaget i valet 2010. Och då bör vi söka vår nya ledare utanför regeringskretsen.

Orsak nr 3: Annie har en mycket tydlig ideologisk kompass. Fast inte bara det. Hon har en djupare ideologisk förståelse som ger henne förmågan att förmedla frågor som handlar om värderingar på ett sätt som gör att man ser det logiska sambandet mellan idé och förslag. Det är få politiker förunnat. Få har rätt. Att ha rätt och begripa varför är närmast unikt.

Så nu vet ni. Jag vill helst ha Annie. Men hon har väldigt hård konkurrens. Och det känns väldigt bra.

PS. Denna artikel till förmån för Annie kunde man läsa i GP igår. DS.

Tanken svindlar

2011-07-25T23:37:00.004+02:00

Fredagen den 22 juli 2011 kommer för alltid att skrivas med svarta bokstäver i våra historieböcker. Vi börjar sakteliga få klart för oss vad som hänt, men vi begriper det inte, och vi trevar alla efter att försöka sätta ord på känslorna. Jag inser att jag kommer att få svårt att lyckas med det även jag. Och jag drar mig till minnes några ord jag hade med i mitt tal vid 72-årsminnet av kristallnatten:

"Språket är en mänsklig företeelse, och inför den kompromisslösa omänskligheten blir språket helt enkelt otillräckligt. Förgäves försöker vi att sätta ord på det som språket aldrig varit till för att beskriva."

För som annat än omänskliga kan man knappast beskriva de handlingar som begicks vid regeringskvarteren i Oslo och på Utöya i fredags. Likväl utfördes de av en människa. En människa som nu ska och kommer att behandlas som just en människa under tiden fram till dess att domen fallit. Så kommer det att bli därför att Norge är ett land som visat att man anser att demokrati och rättsliga principer är viktigare än ilskan över meningslös terrorism och gränslöst hat.

Jag har själv varit på politiska läger med CUF. Tanken svindlar inför att läger som AUF:s och våra, med barn och ungdomar som deltagare, ska förvandlas till måltavlor för terrorism. Tiden i ungdomsförbunden är en tid då de flesta fortfarande bara påbörjat sin resa mot att skaffa sig en egen politisk övertygelse. Det är en tid då man i trygghet, med vänner och under trevliga former, ska kunna lära sig om samhället och växa som människa. Inte en tid då man ska behöva riskera sitt liv bara för att man valt att ta ställning genom att lösa medlemskap och delta på ett läger.

Ikväll var jag på plats när SSU i Örebro län höll i en manifestation för att hedra terrorns offer i Norge. (Bilden.) Det var en värdig och fin tillställning med god uppslutning på Våghustorget i Örebro. Att så många människor kunde samlas på så kort tid visar att vi är många som känner med alla drabbade, och att vi är många som visar vårt stöd för demokratin som metod för att påverka samhället. Jag kan bara tacka SSU för initiativet. Det behövdes i dagar som dessa.

Jag vill också på det här viset skicka en hälsning till norska AUF och visa mitt stöd efter det som hänt. Under min tid i Ungdomens Nordiska råd har jag träffat flera av deras företrädare, flera som säkert varit på Utöya, flera som kanske var där i fredags. Jag har uppfattat AUF som ett förbund med stort engagemang, ett engagemang som på många sätt berikat den politiska debatten bland Nordens unga politiker. Jag vet att det engagemanget finns kvar. Men jag vill ändå framföra min önskan om att de fortsätter driva sina frågor med obruten entusiasm. När vi väl går vidare från de här tragiska händelserna måste vi återigen kunna föra debatten, låta olika åsikter brytas mot varandra, använda vår demokratiska röst och skiljas som vänner i förvissning om att vår oenighet i sakfrågor är långt ifrån så grundläggande som enigheten inför de demokratiska beslutsformer som är grunden för våra organisationers existens.

Ska försöka blogga igen...

2011-07-25T23:31:00.003+02:00

Efter att ha haft semester från bloggen en tid hade jag i dagarna tänkt återuppta bloggandet genom att skriva lite om partiordförandevalet i Centerpartiet, men just nu känns det som jag väntar några dagar med det. Just nu känns det som tankarna och orden måste få gå till Norge och de tragiska händelserna där. Alldeles strax kommer en ny bloggpost på det ämnet.

Friskt vågat, Fredrick!

2011-06-03T22:39:00.003+02:00

Återigen är den danska tidningen Jyllandsposten forum för ett kontroversiellt inlägg i integrationsdebatten. Fredrick Federley skriver i dag en debattartikel i tidningen där han hälsar invandrare som känner sig ovälkomna i danmark välkomna till Sverige. Detta är så klart ämnat att väcka både debatt och känslor. Men jag tycker Fredricks intentioner är lovvärda. Genom sin artikel visar han på viktiga värderingar om öppenhet som grund för ett gott samhälle. Det är grunden.

I övrigt tycker jag inte att man som dansk behöver ta särskilt illa upp. För jag vet ju att det finns många danskar som inte står bakom landets i många stycken mycket omdiskuterade invandringspolitik. Men det kan kanske vara värdefullt både för den svenska och den danska debatten att någon vågar ta upp frågorna ur ett öppenhetsperspektiv och positiv syn på migration, därtill göra det med passion. Friskt vågat, Fredrick! Och det innebär som vi alla vet att hälften är vunnet.

Första stämman som föredetting

2011-06-03T10:27:00.003+02:00

I dag känns det lite ödesmättat, eller vad man ska säga. Jag håller som bäst på med att rafsa ihop sakerna för att åka ner till CUF:s förbundsstämma i Uddevalla. Det blir den första stämman sedan 1998 där jag inte kommer att ha rösträtt. Och den första någonsin som jag besöker som föredetting.

Även om det känns lite sorgligt att man inte får vara så stor del av den här stämman som man varit av de tidigare, så känns det ändå roligt att få åka dit och bara observera. På något sätt kommer man nog ändå att se stämman med lite andra ögon nu.

Dessutom ska det ju sägas att det finns en del saker att se fram emot. Bland annat ett spännande förbundsordförandeval. Men också avtackningar av flera av de som jag gjort mest saker tillsammans med under åren som CUF:are.

Men nu får jag ta och sluta skriva om jag ska komma iväg nån gång...

Vad hände i omvalet?

2011-05-20T07:49:00.003+02:00

Härom dagen räknades de sista rösterna i Örebro kommuns omval. Resultatet blev tydligt. Socialdemokraterna gick framåt och blir tillsammans med Vänsterpartiet det största blocket i kommunfullmäktige, om nu de två överhuvud taget fortsätter att vara ett block. Den saken återstår att se. Socialdemokraterna har sagt att man ska diskutera framtiden med alla partier utom Folkpartiet och Sverigedemokraterna. Det är med viss oro jag kommer att följa rapporteringen från de diskussionerna.

Omvalet då, hur var det? Och vad hände? Ja, det är en bra fråga. Analyserna är många redan. Men ett val är alltid mer komplext än en enkel analys. Tankarna hos de som går och röstar är ofta lika många som väljarna. Likväl finner nästan alla som är engagerade sina svar på frågan om vad som hände. Ingen har säkert helt rätt, men ingen har säkert helt fel heller.

Att Socialdemokraterna gör bra ifrån sig i omval tycks närmast vara en tradition. Min partikamrat från Lekeberg, Gerhard Olsson, skrev i en debattartikel i Nerikes Allehanda i veckan (tyvärr lägger inte NA ut sina debattartiklar på nätet, annars skulle jag ha länkat) att han undrar om det verkligen stämmer det där med att S förlorar på lågt valdeltagande då han inte har något minne att det verkligen har hänt i praktiken. Jag vet inte hur det är med den saken, men Gerhard har i alla fall varit med om betydligt fler val än mig, så hans fråga kanske är berättigad. När det gäller omval så är i alla fall saken klar. I Örebro gjorde S ett otroligt starkt val, de ökade dessutom i omvalet i Västra Götaland. Och i omvalet i Hallsbergs kommun 1980 tog de en jordskredsseger trots att de bevisligen gjort sig skyldiga till allvarligt valfusk. Å andra sidan kan man hävda att de som driver igenom ett omval ofta förlorar. Så var fallet 1980 då Centerpartiet backade trots att vi gjorde en välgärning för demokratin, detsamma får säga gälla Folkpartiet i Örebro kommun 2011. I Västra Götaland är det dock mer oklart om samma trend gäller.

Hur det än är kanske man får söka svar på utgången av årets Örebroval på fler håll än bara i det faktum att det var ett omval, och att det var ett förhållandevis lågt valdeltagande. John Johansson lyfter fram den Socialdemokratiska dörrknackningskampanjen. Och även om den bevisligen upprört en och annan som fått sin dörr påknackad fyra gånger eller fler av kampanjande Socialdemokrater, så tror jag visst att det betyder ganska mycket, inte minst för mobiliserandet av så kallade Socialdemokratiska kärnväljare. Å andra sidan. Moderaterna och Folkpartiet var också ivriga dörrknackare, och de båda partierna minskade i valet. Folkpartiet minskade därtill ganska kraftigt. Att knacka dörr är alltså inte med nödvändighet en framgångsfaktor, även om man ju inte vet ifall M och FP sjunkit mer än de gjorde om de inte knackat dörr.

John lyfter också upp att S i valrörelsen varit mycket lokala. Och det tror jag också kan spela in. Centerpartiet gjorde tveklöst ett mycket bra resultat i Ervalla, där vi fick omkring 38 procent av rösterna. Per-Åke Sörman, som kryssade sig in i fullmäktige men som också tillhörde toppnamnen i C-listan bor där, liksom också vårt kommunalråd rasmus Persson gör. Att vår närvaro på det lokala planet i Ervalla har spelat stor roll för vårt fina resultat i bygden vågar jag nog framhålla som en sanning.

Utöver allt detta tror jag att det också finns övergripande skäl till att den hittills styrande koalitionen i Örebro inte kunnat behålla sin majoritet i fullmäktige. Ett av de viktigaste tror jag har att göra med den ovana rollen. Erfarenheten av att leda en kommun var ytterst begränsad bland de politiker som efter valet 2006 plötsligt befann sig i majoritetsställning i Örebro kommun. Jag menar att detta märktes och har märkts under stora delar av mandatperioden. Överlag har man fattat beslut som pekat i en riktning som jag känner större sympati för än den riktning kommunen hade under den tidigare Socialdemokratiska majoriteten. Men man har samtidigt varit aningen tafatt i sitt sätt att närma sig den politiska debatten och det politiska hantverket. Detta har bland annat märkts på en mycket svag kommunikationsinsats som gjort att fattade beslut inte marknadsförts eller lyfts fram av koalitionen, utan snarare gjorts kända av oppositionen, och då i mindre positiv dager. Det har också funnits något av en ovilja att ge sig in i debatten när Socialdemokraterna ångat på som allra hårdast kring "högerkoalitionens" ondskefulla inställning till mänskligheten. För det är ju lite så det låtit. Och när man väljer bort debatten kan man heller inte vinna den. Kommande tiders borgerliga och ickesocialistiska kommunledningar måste tillåta sig att bli mycket frimodigare i debatten. Annars kommer man alltid att gå mot ett retoriskt nederlag mot den i kommunen mycket starka socialdemokratiska kampanjmaskinen. Att ta debatten innebär så klart att man kommer att få fiender, eller åtminstone uppröra människor. Men jag tror att Socialdemokraterna kan intyga att det finns gott om människor som verkligen inte tycker om dem. Det är helt enkelt något man får kalkylera med.

Den bristande erfarenheten av att leda kommunen har också visat sig i en del beslut koalitionen har fattat. Jag ska inte peka ut några. För jag har i ärlighetens namn svårt att minnas dem. Men jag vet att jag vid flera tillfällen tänkt att "det där var väl inte så smart". Och det trots att jag nog flera gånger känt att de i grunden haft goda intentioner. Men ibland räcker det inte att vilja rätt, man måste göra rätt också.

Ska man till allt detta foga lite självkritik så måste jag säga att jag tror att Centerpartiet hade kunnat göra ett bättre omval. Och ett bättre ursprungligt kommunval också för den delen. Jag har dock saknat lite av drivet i organisationen. Den glädje och framtidstro som präglade valet 2006 står inte riktigt att finna just nu. Jag själv hade inte så stora problem med det i valet 2010 då jag ångade på ungefär som vanligt, uppfylld av den sömnlösa valrörelsens hårda arbete. För min del måste jag dock tillstå att jag hade svårt att känna samma engagemang under omvalet. Och det får jag väl helt enkelt be om ursäkt för. Men jag tror att det för Centerpartiets del gäller att söka inom sig och åter finna det sprudlande engagemang vi hade 2006, och som vi haft så oerhört många gånger förut. Det finns någonstans där inne i oss, det vet jag. Och det faktum att Centerpartiet i dag inleder sina förnyelsedagar i Stockholm kan vara ett steg på vägen mot pånyttfödelse.

Nya tag ska i alla fall tas. Både för Centerpartiet och för övriga koalitions- och regeringspartners. Kent Persson (som också analyserat valet lite på sin blogg) sade redan på valvakan i söndags att nu till veckan börjar valrörelsen inför 2014. Det har han rätt i.

Ett utslag av klassisk socialism

2011-05-11T21:13:00.000+02:00

Fick så här på kvällskvisten syn på dagens debattartikel i Expressen av Anne-Marie Lindgren från Arbetarrörelsens tankesmedja. Där argumenterar hon för statligt sparande, det vill säga överskott i statskassan. Men hon menar att det inte kan uppnås om man sänker skatter. Inte ett oväntat resonemang, då socialister och socialdemokrater alltid hävdat att skattebetalarnas transaktioner och konsumtion inte har någon påverkan på skatteintäkterna. Eller jo, det kan de argumentera för, om de vill argumentera för att man ska förbjuda människor från att göra dumma saker, fast bra saker, nej, de påverkar inte statskassan.

Detta resonemang är så klart felaktigt. Däremot kan det vara svårt att avgöra exakt vilka och hur stora effekterna av medborgarnas investeringar blir vid ett givet tillfälle. Av den orsaken har det många gånger visat sig vara oklokt att budgetera för så kallade dynamiska effekter. För även om de finns är de aningen oberäkneliga.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen argumenterade Nima Sanandaji och Robert Gidehag för slopad värnskatt. Deras argument var att ett avskaffande betalar sig genom dynamiska effekter. Jag ser ingen anledning att ifrågasätta att det finns en sådan möjlighet, och anser därför att det är ytterligare ett skäl till att avskaffa värnskatten, även om jag tycker att det räcker med det faktum att utbildningspremien i Sverige är så låg att det inte lönar sig att utbilda sig. Och vill vi vara en kunskapsnation så är det viktigt att det finns incitament för att skaffa sig utbildning.

Slutsatsen blir, som jag ser det, att de dynamiska effekterna är eftersträvansvärda, men det är klokast att genomföra skattesänkningar som i möjligaste mån kan finansieras "odynamiskt". Med de dynamiska effekterna kan man därmed få utrymme till nya reformer eller till ytterligare skattesänkningar. Och att finna vägar att sänka skatten finns i Sverige, tro mig. Det är inte för inte vi har ett skattetryck i världsklass. Även om det är anmärkningsvärt att Alliansregeringen trots detta lyckas göra Sverige till Europas kanske mest konkurrenskraftiga land. Men till viss del säger det kanske mer om våra europeiska grannar än om oss.

För att återvända till Anne-Marie Lindgrens debattartikel så är kanske det spåret jag ändå reagerar mest över är att hon eftersträvar fler statligt ägda företag. Detta har stora implikationer. Dels innebär det att medborgarnas ägande minskar i relativa tal, och staten tar över mer av det som i rimlighetens namn måste anses vara den privata sfären. Det är ett demokratiskt problem. Vidare så finns det relativt sett få anledningar för staten jämfört med privata företagare att göra vinst. Med andra ord, fler statliga företag innebär att färre företag behöver skötas väl, och alltså att färre företag kommer att vara så framgångsrika som de skulle kunna vara med ägare som bryr sig. Dessutom försvårar de statliga företagen konkurrenssituationen för alla andra som vill driva företag, med följden att ännu färre företag blir framgångsrika.

Synen på att staten ska kliva in och ta över näringslivet är klassisk socialism, och hur ekonomiskt framgångsrik den typen av ekonomisk ofrihet är i praktiken har vi ganska många skräckexempel på.

Om nu Juholt lyssnar på Lindgren, och det finns skäl till att tro det då han på kort tid börjat föra den socialdemokratiska linjen så långt åt vänster att få av hans föregångare retoriskt kan matcha honom, så tror jag det finns all anledning att oroa sig inför framtiden.

Borgerlig idéutveckling behövs

2011-05-06T14:19:00.005+02:00

Magnus Andersson skriver i dag tillsammans med flera andra borgerliga debattörer på DN debatt. Det de vill är att påpeka vikten av att det fortsätter föras en borgerlig idédebatt. Det är viktigt, och till viss del tror jag det ligger mycket i vad Kent Persson säger, när han menar att borgerligheten är sin största fiende. Kent implicerar visserligen i samma stund att Socialdemokratin och vänstersidan inte har verktyg att komma igen som maktfaktor under de närmaste åren, och det ska man kanske inte vara för säker på. Särskilt inte om man är borgerlig. För risken är att man då blir ännu mer av en fiende till sig själv. Det var troligen Socialdemokraternas övertygelse att borgerligheten inte kunde bli ett hit som ledde till att man gjorde en så halvhjärtad valrörelse 2006.

I centrum av frågan om borgerlighetens idéutveckling befinner sig de Nya Moderaterna. För i samma stund som de upphörde vara de gamla Moderaterna så valde man realpolitik och pragmatism framför idéburen reformpolitik. Sett i ljuset av två raka valframgångar var det inget dumt val, på kort sikt. Men hur klokt är det egentligen på lång sikt? För nog kan man tillstå att en ansenlig del av det idémässiga, borgerliga nytänkande som skedde förr om åren skedde i moderata kretsar.

Personligen kan jag glädjas åt att följden av den avstannande idéutvecklingen i Moderaterna kommit att göra det lättare för Centerrörelsen att bli ideologisk banérförare i vissa avseenden. Men när regeringsarbetet allt mer kommit att dominera den borgerliga agendan har de mindre partierna tvingats inse att det inte finns särskilt mycket utrymme för dem att driva idépolitik. En borgerlig idéutveckling kan med andra ord i dagsläget inte ske utan att Moderaterna åtminstone visar den något intresse.

Just nu är det långt kvar till nästa riksdagsval. Just nu är därför tiden för den samlade borgerligheten att ställa sig frågan hur intressanta man vill vara 2014. Relevanta är jag ganska säker på att man kommer att vara. Men vill man vinna val räcker det inte i längden att bara prata om sådant som människor kan relatera till, man måste ha något insiktsfullt att säga också. Det är inte fallet om Alliansen börjar se nästa statsbudget som sin ideologi och 2013 års Sverige som sitt Utopia.

En början till fortlevnad för Saab?

2011-05-04T15:57:00.002+02:00

För skämtade bilmärkets belackare om Saab. Man försökte påskina bristande kvalitet genom att säga "Saab-ab-ab-aab-aab-ab". Men motorerna har alltjämt puttrat på och Trollhättefabriken har visat sig ha nio liv, minst.

Nu under våren har man haft stora problem med likviditeten. Räkningar har inte betalats och produktionen har stått stilla. Medan man nu närmat sig vad som framstår som en ny (tillfällig?) lösning har vi åter hört ropen på att staten ska ta hand om företagets problem.

Jag är mycket glad om det här visar sig bli början på en ny vår för Saab. Eller åtminstone början på någon form av fortlevnad. Jag har till och med på twitter lovat att köpa en Saab den dag jag får råd (tyvärr tycks den dagen något för avlägsen just nu...). Men jag är också glad att regeringen skött sig, och bhållit sig inom ramarna för vad som kan anses som anständigt i stödväg gentemot ett privat företag.

För hur gärna de som är beroende av Saab vill att företaget ska överlevas är det alltjämt inte regeringens uppdrag att driva företag och att täcka upp för förlusttyngda verksamheter. Grunden för både marknadsekonomin och den svenska tillväxten är faktiskt att vi har företag som vill kan och vet hur man gör sig konkurrenskraftig. I viss mån har regeringen gjort det lättare genom att regelbördan minskats något och genom att många kostnader för företagandet i dag är lägre än vad det var innan alliansregeringen såg dagens ljus. Men om regeringen börjar marschera mot förstatligandet som norm i lägen där företag har det svårt så får vi problem. Dels för att vi får en stat som blir dyrare för skattebetalarna, dels får en stat som skaffar sig större makt över våra liv, en stat som förstör marknaden för andra mer konkurrenskraftiga företag, och en stat som dessutom skickar signalen till näringslivet att det inte är någon idé att försöka göra bra ifrån sig – för klantar man till det så får man bara ett tillskott av skattepengar.

Bin Ladin

2011-05-04T15:43:00.002+02:00

Veckans stora nyhet handlar tveklöst om Usama bin Ladin. Fel. Årets stora nyhet, för det kan man nog nästan redan säga. Det ska nämligen mycket till innan USA:s räd i terrorledarens gömställe blir annat än det allra mest omtalade nyhetsögonblicket under 2011. Och då har vi ändå nyligen fått uppleva hur Japan skakats av jordbävningar, tsunami och den största kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl. En sak har de dock gemensamt, varken radioaktiviteten i Japan eller terrorismen lär försvinna i närtid.

Allra färskast och mest omtalat i nyhetsflödet just nu är så klart Usama bin Ladin. Och det är inte så konstigt. Efter den 11 september 2001 har USA och stora delar av världen varit smått traumatiserad. Lika länge har bin Ladin varit världens mest eftersökte person. Med honom försvinner varken extremism eller terror, men mentalt kan säkert händelsen erbjuda viss lindring för dem som känslomässigt varit mest berörda av World trade center-attentatet.

Det som just nu utspelar sig på nyhetssidorna är dock väntat. Bin Ladin hade knappt hunnit kallna förrän det spekulerades kring konspirationer, ifall han verkligen dog när han sägs ha dött, om han överhuvud taget är död och vilka som ska spela i den Hollywoodproduktion som givetvis ska göras av historien.

En sak tror jag man kan vara ganska säker på. Och det är att Usama bin Ladin är död. Jag tvivlar på att USA skulle gå ut med informationen om så inte var fallet. De har alldeles för mycket att förlora om det skulle visa sig vara felaktigt. Därmed kan det säkert dyka upp något redan inspelat digitalt livstecken från bin Ladin för att öka mystiken från dem som sympatiserade med honom. Men materialet lär trots allt vara ganska begränsat eftersom USA tycks ha fått med sig hårddiskarna i samband med räden i Abbotabad.

I övrigt kommer det att bli svårt att få veta vad som verkligen hände, såvida man inte är USA:s president. Men man kan möjligen trösta sig med att uppgifterna från Usamas lierade knappast innehåller mer sanning än några andra uppgifter. Min lekmannabedömning är att USA ändå inte spätt på den här historien särskilt mycket, för det känns som det inte behövts. Men osvuret är väl kanske bäst.

Intet nytt under solen

2011-04-28T16:11:00.003+02:00

Att jag varit dålig på att blogga den senaste tiden har knappast undgått någon som haft för vana att följa mina skriverier. Därmed får jag väl erkänna att jag till del redan har svikit mitt nyårslöfte att se till att hålla igång bloggandet. Men skam den som ger sig. Detta inlägg bevisar i alla fall att jag inte lagt ner skrivandet alldeles. Och med lite tur ska det väl följas av fler.

Trots mitt relativt långa blogguppehåll så måste jag konstatera att det inte är mycket nytt under solen. Saab har fortfarande bekymmer, det är fortfarande oroligt i Mellanöstern och Nordafrika, och Lena ska tävla för Tyskland i Eurovision Song Contest. (Ganska bra låt tycker jag!)

Nytt för dagen är däremot Moderaternas ambitioner att redovisa sina donatorer. Sofia Arkelsten skriver på DN debatt att de som skänker mer än 20 000 kronor till partiet hädanefter ska hängas ut till allmänhetens beskådan. Mindre nytt är den så populära åsikten att det är viktigare att vi vet vilka förmögna människor som ger bort pengar till partierna än vad det är att skydda valhemligheten även för den som råkar ha både engagemang och pengar på banken. Jag må gå mot strömmen, men jag tycker det luktar illa om hetsjakten på de moderata väljarna – för det är ju vad det handlar om. Vad partiet driver för politik är de helt öppna med. Och tycker man det är hemskt att donatorerna slipper löpa gatlopp så kan man väl helt enkelt ge blanka sjutton i att rösta på Moderaterna (men det verkar ju vara förhållandevis få som tycker att frågan är så viktig).

Aftonbladets ledarblogg slår rekord i raljans när de går igenom Arkeslstens debattartikel. De har vissa poänger ska sägas, men samtidigt tycker jag nog man ska kliva ner från de demokratiskt höga hästarna om man tar strid för att avskaffa en av de mest grundläggande demokratiska principerna. Visserligen till förmån för en annan, men i mitt tycke mindre viktig eftersom partiernas öppenhet regleras av väljarna så länge man har en demokrati. Valhemligheten däremot kan bara regleras i lag, inget annat. (Dessutom är jag extremt skeptisk till att Socialdemokratins hela stöd från LO står att finna i den årsredovisning man bifogat.)

Nåväl. diskussionen om partiernas pengar lär fortgå. Om Saabs bekymmer fortsättar och Tyskland tar en dubbel i ESC återstår att se.

S, V och den moraliska imperialismen

2011-03-23T10:00:00.004+01:00

Man kan tycka olika om sexhandel och sexköpslagen. Oavsett vad man tycker om det så har Vänsterpartiet och nu även Socialdemokraterna gått för långt. De menar att sexköp begångna utomlands ska kunna straffas i Sverige oavsett om de var lagliga i det land där de utfördes eller ej. Med detta öppnar man en pandoras ask. En pandoras ask som i princip kan kosta människor livet.

Den princip Socialdemokraterna nu slår fast innebär att man tar ett steg mot att säga att alla människor som vistas i Sverige och är medborgare i ett annat land bör straffas i detta andra land om vederbörande utför handlingar som där anses vara ett brott. För våra flyktingar innebär det att regimkritik och politisk verksamhet, enligt S och V, av princip bör vara straffbart även om det utförs från Sverige. Särskilt som denna verksamhet ganska ofta klassas som ett grövre brott än sexköp i totalitära stater.

Utöver detta blir ju den princip S och V eftersträvar alldeles oerhört stollig om man ser till den politik de för i EU. Där menar de att mellanstatligheten är önskvärd och att överstatligheten bör begränsas. Samtidigt sitter de i Sveriges riksdag och lägger motioner som syftar till att göra svensk lag överstatlig. Någon måtta på den moraliska imperialismen får det väl ändå vara.

I huvudsak är detta troligen mest ett propagandaspel från två partier som mycket förvirrat letar efter sin roll i svensk politik. Och det är också ett kvitto på att S efter Sahlins avgångsbesked är på drift långt till vänster om den politiska mittfåran, tillika långt till vänster om förnuft och sans.

Viktigt att det blev en insats i Libyen

2011-03-23T09:54:00.002+01:00

Fram till i lördags var vi nog ganska många som misströstade vad gäller Libyen. Inte mycket hände från världssamfundets sida och den mesta uppmärksamheten hade plötsligt riktats mot det katastrofdrabbade Japan. Men när FN:s säkerhetsråd kunde enas och insatserna för att upprätthålla flygförbudet över Libyen så var det en ganska viktig händelse. Inte bara vad gäller Libyenkrisen utan också för FN, världssamfundet och troligen också för de mänskliga rättigheterna.

FN har med åren många gånger bevisat sig vara en ganska handlingsförlamad organisation. Och världssamfundets förmåga att i övrigt reagera när mänskliga rättigheter kränks har varit ganska bristfällig. Men när Muammar Khaddafi nu valde att starta krig mot sitt eget folk så gick det trots allt att enas om en resolution och en insats för att hindra den libyske diktatorns våldsutövning. Och det gör att vi efter helgen kan konstatera att det kanske finns hopp för världen ändå. Och det kanske till och med finns hopp för en mer demokratisk värld i framtiden. Och bara det att hoppet väckts och stärkts är ganska stort när man tänker efter.

Bra dag för integriteten – usel dag för äganderätten

2011-03-16T21:19:00.003+01:00

Hur mycket av vårt liv och vår gärning ska vi lägga i statens händer? Det är den ständiga ideologiska tvistefrågan. I dag ställdes den på sin spets i riksdagen.

Det som beskrivs som en dag fylld av nederlag för regeringen var egentligen en dag då två ödesfrågor avgjordes. För det första ifall Sverige nu skulle implementera EU:s datalagringsdirektiv. För det andra om regeringen ska få fortsätta den planerade försäljningen av statliga företag. Den första är en ödesfråga eftersom den handlar om ifall staten ska få tillgång till medborgarnas digitala kommunikation. Den andra är en ödesfråga eftersom den handlar om ifall staten ska få fortsätta äga egendom som egentligen bör vara fria människors rätt att äga och som om de fortsätter tillhöra staten utgör ett hot mot annat företagande och potentiell utveckling och tillväxt.

I det första fallet kunde jag och många med mig dra en lättnadens suck. Med en minoritetsbordläggning kunde lagen om datalagringsdirektivet skjutas upp ett år. De partier som såg till att så skedde kan ideologiskt sett anses ha tveksamma skäl för detta (möjligen med undantag för Miljöpartiet) då deras vision ju innefattar omfattande statlig kontroll över människors liv. Det är dock mindre viktigt just nu. I dag får man tacka och bocka. Glädjen riskerar dock att bli kortvarig. För ska det bli någon rätsida med den här frågan krävs att regeringspartierna i allmänhet och de liberala i synnerhet inser att detta år innebär en chans att analysera frågan på nytt för att åstadkomma ett nytt och bättre förslag, om det är möjligt. I annat fall kommer dagens händelser att vara till ingen nytta, och dessutom till kostnaden av de böter som Sverige troligen får betala för att vi inte följer EU:s direktiv. Med tanke på hur regeringen handlade fra-frågan under dess år i väntan på ny behandling finns det dock viss anledning att känna oro för landets integritetsvänner.

I det andra fallet visade de mer auktoritära partierna på båda sidor (S, V, MP och SD) sitt rätta ansikte. Försäljningen av flera statliga företag stoppades. Det är i första hand ett problem eftersom budgeterade intäkter till statskassan uteblir. Men det är egentligen inte så viktigt. Det viktiga hade varit att den statliga kontrollen över ägandet hade kunnat minska, men att den nu snarare ökat. Och det finns egentligen inget som hindrar dessa partier att marschera vidare och förstatliga i princip allt som kommer i deras väg. Därför innebär dagens omröstning om de statliga bolagen ett stort nederlag för äganderättens ställning i Sverige. Frågan är om det känns tryggt att i det läget driva företag som producerar varor och tjänster som kan anses särskilt viktiga för landets välstånd. Jag tror inte det. Det vore logiskt om de flyr landet innan de rånats på allt de äger och har. Jag tvivlar visserligen på att många av dem gör det. Men det är möjligt att det är ett stort risktagande från deras sida.

Tagen av rapporterna från Japan

2011-03-15T23:03:00.002+01:00

Man kan inte vara annat än tagen av de senaste dagarnas rapporter från jordbävningens Japan. I Sverige har jordbävningen och efterföljande kärnkraftshaverier förvandlats till en politisk diskussion om kärnkraften. Det är inte förvånande, men kanske lite okänsligt. Jag betraktar mig själv som något av en kärnkraftsmotståndare, men har ändå svårt att förstå den diskussion som blossat upp.

Att företrädare för kärnkraftsmotståndet tar detta som ett tillfälle att påvisa kärnkraftens svagheter är fullt naturligt. Att det finns berättigade invändningar mot direkta paralleller mot det ständigt jordbävningshotade Japan och det geologiskt mer stabila Sverige är uppenbart. Av de debattörer som driver respektive tes blir jag mest upprörd av de som tar till de tydligaste brösttonerna – oavsett sida. Att elda på för fulla spjäll medan tusentals japaner dör av både det ena och det andra i katastrofens spår är onödigt oavsett om jag delar deras grundläggande ståndpunkt eller inte. Mest uppbragt blir jag dock inte av politiker och andra debattörer.

Redan i helgen, när kärnkraftsproblemen i japan började uppenbara sig, drog de svenska medierna att försöka piska upp en kärnkraftsdebatt. Och det är det jag tycker är det mest osmakliga.

Jag har inte för vana att gå till attack mot medier. För jag vet att generaliseringar kring mediers beteende är just generaliseringar. Men ibland tycker jag att medielogiken är lite trångsynt. Jag vet att Centerpartiet är det parti som är mest berömt för sin kärnkraftspolitik. Och det är något jag är stolt för. Vi är och har länge varit det ledande kärnkraftskritiska partiet i Sverige. Likväl som vi är och länge har varit den sunda pragmatismens starkaste försvarare i svensk inrikespolitik. Det förde oss till en uppgörelse som ledde till att i utbyte mot vår största satsning på grön energi någonsin, ta bort förbudet mot ny kärnkraft, men som också – efter decennier av kamp – gjorde att kärnkraften nu får betala sina egna kostnader. (Vilket också är något av ett förbud, om än ekonomiskt snarare än juridiskt.) Ändå frågar man nu Centerpartiet om det är vi som ska ompröva vår syn på kärnkraft.

Även om jag tycker att Japan inte är skälet: Om Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna enhälligt anser att vi bör skynda på avvecklandet av svensk kärnkraft så tror jag inte att Centerpartiet är det parti som sätter käppar i hjulet. Så Mediasverige: fråga dom i stället.

I övrigt kan jag bara önska räddningsarbetare i Japan och alla deras landsmän lycka till. Det som har hänt visar att människan är mycket mycket liten inför naturens krafter.

Vilken geografimiss!

2011-03-10T09:37:00.003+01:00

Det är så klart bra att Aftonbladet uppmärksammar den försvunne Christer Nydahl från Laxå i Närke. Men den kartlänk man lagt in för att upplysa om var detta Laxå ligger säger, är jag rädd, lite mer än man ville veta om de geografiska kunskaperna på Stockholmstidningarnas redaktioner.

Järvsö och Färila ligger, kan jag upplysa om, inte alls i Närke. De ligger i Hälsingland, Gävleborgs län, Norrland.

Sedan är det väl missvisande att sätta en pil i Laxå också, eftersom Nydahl, vad jag förstår, inte alls försvann inne i själva Laxå. Utan troligtvis utanför, i närheten av hemmet.

PS. Här ligger det Laxå utanför vilket Christer Nydahl försvann.

Om Friis på Jämställd

2011-03-04T15:35:00.004+01:00

I dag har jag återigen gjort ett inlägg på bloggen jämställd.se. Jag skriver om den danska jämställdhetsministern Lykke Friis som vill avskaffa Internationelle kvinnodagen. Jag tycker att det är lite onödigt. Läs varför här.

Stolt över Sveriges regering men besviken på finska Centern

2011-03-03T16:02:00.003+01:00

Inrikespolitiskt har Finland och Sverige länge skiljt sig åt. Och av allt att döma blir skillnaderna allt större.

I Sverige har regeringen och Miljöpartiet nu gjort en historisk överenskommelse kring migrationspolitiken. Synen att Sverige är ett land som välkomnar människor som vill söka sig en bättre framtid är nu fast förankrad och det är lovande. Jag tycker att det talar för att Sverige ytterligare kan minska arbetslösheten, för framgångar brukar vara följden av denna typ av reformer. Hårda tag mot initiativrika och kreativa människor minskar rimligen antalet initiativ, medan motsatsen ökar initiativen.

Sedan är det glädjande att slitet för att garantera alla människor rätt till vård nu ger resultat. Som Magnus Andersson beskriver så började den kampen med några få engagerade själar i Centerpartiet. Nu blir det regeringspolitik, och av allt att döma också riksdagspolitik. För den här fempartiuppgörelsen kan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i alla fall inte hjälpa varann att fälla, hur gärna de än skulle vilja.

Mindre roligt är det i dessa dagar att läsa om vårt grannland i Öster. Där den centerpartistiska statsministern Mari Kiviniemi nu öppnar för regeringssamarbete med Sverigedemokraternas syskonparti Sannfinnländarna. Även om SD har ett grumligare förflutet än Sannfinnländarna har de sistnämnda på senare år gjort sig skyldiga till övertramp och rena hot som inte hör hemma i en demokrati. Det är därför med mycket stor besvikelse jag läser uttalandena från den finska statsministern. Mitt intryck blir att finska Centern börjar bli ett parti som sätter makten före grundläggande principer. Och jag hoppas att det kommer att börja jäsa ett motstånd mot en sådan politik i den finska centerrörelsen.

Som ett parallellt händelseförlopp ser jag nu också att Jörn Donner, i syfte att ge Sannfinnländarna en match, har valt att bli riksdagskandidat för Svenska Folkpartiet. Det är att välkomna. Donner torde vara ett tungt namn, och jag hoppas han kan bidra till att visa på allvaret i den situation som uppstått i Finland. Där Sannfinländarna börjat nå skrämmande höga opinionssiffror.

Jag känner Finland som den gyllene medelvägens land. Jag hoppas inte det förbyts i ett inrikespolitiskt tillstånd där högerpopulismen tillåts träda in i de allra finaste finrummen i finsk politik.

Svårt att bortse från deras argument

2011-03-03T15:53:00.003+01:00

Annie Johansson (C) och Almegas Ulf Lindberg skriver i dag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Ämnet är RIT-avdrag. I allt väsentligt kan jag känna mig lite trött på alla avdrag som dryftas i debatten. Det börjar lukta patentlösning. Samtidigt lyfter Johansson och Lindberg en del argument som är svåra att bortse ifrån.

Att Sverige har problem med en alldeles för hög ungdomslöshet vet vi. Bakom den ligger till stor del strukturella problem på den svenska arbetsmarknaden. Men det förefaller som om ett RIT-avdrag kan spela roll för att hjälpa fler unga till arbete. Är det så måste man nog ändå sluta sig till att vi kanske inte har råd att avstå.

Dags för Khaddafi lämna makten

2011-03-01T11:22:00.004+01:00

Våldsamheterna och protesterna fortsätter i arabvärlden. Och allra oroligast är det för tillfället i Libyen. Libyens diktator Muammar Khaddafi är också den av de för protester utsatta ledarna som bemött protesterna brutalast. Landet är helt uppbyggt kring honom och han skyr inga medel för att med våld och mördande klamra sig fast vid makten och enväldet. Men att det är dags för honom att lämna ifrån sig makten råder det inga tvivel om. När det sker, är troligtvis en tidsfråga.

Under de senaste dagarna har en glädjande enighet framträtt i världssamfundet. Sanktioner införs mot Libyen och det ser också ut som att Khaddafi, om han överlever detta, kan komma att ställas inför rätta för det lidande han åsamkat sitt eget folk. Denna enighet inför galenskap och våld är trots allt ett tecken för att vissa gemensamma nämnare finns att hitta inom betydande delar av världssamfundet. Det tyder också att Nordafrika och arabvärlden efter den senaste tidens folkliga resningar kan få ett välbehövligt stöd i transitionen mot ett rimligare statsskick.

Vad som däremot är beklämmande, om än väntat, är hur den svenska vänsterns kelgrisar vid namn Castro och Chavez ställer upp på Khaddafis sida. Den allra gosigaste kelgrisen för de svenska vänsteranhängarna, Hugo Chavez, har till och med haft goda personliga relationer med Muammar Khaddafi. Det man kan säga om detta är att omdömet är som det alltid varit, där ute till vänster. Obefintligt. Och det gäller såväl Chavez och hans polare Khaddafi som deras svenska fan-club.

Ett förnyelsearbete för mer tillväxt i hela landet

2011-02-25T21:00:00.002+01:00

I dag genomförde Centerpartiets förnyelsegrupp för tillväxt i hela landet ett rundabordssamtal (kring ett rektangulärt bord visserligen, men ändå...) i Stockholm. Deltagare var Pontus Braunerhjelm, Lars-Joel Ericsson, Gunnel Forsberg, Carin Holmquist, Helena Jonsson, Anders Källström, Berivan Mohammed och Harald Edquist. Och så vi i förnyelsegruppen förstås. Jag upplever det som ett lyckat möte och som starten på en spännande process på hur vi kan lyssna och se hur Sverige ser ut i dag. Det jag kan säga redan är att Sverige ser väldigt olika ut, beroende på var du bor och vem du är. Skillnader behöver inte vara fel, många gånger är det tvärtom – särskilt om det gäller att ta vara på förutsättningarna i olika delar av landet.

Sverige har utmaningar, väldigt många olika utmaningar. I storstäderna brottas man med infrastrukturlösningar mot bakgrund av ökande befolkning. I både stora och lite mindre städer är segregationen ett uppenbart problem. Stora delar av landet är drabbade av ungdomsarbetslöshet och alldeles för låg sysselsättningsgrad bland nya svenskar. På mindre orter viker befolkningsunderlaget. Tillsammans vill vi se till att vår välfärd består och att vår levnadsstandard och hälsa är god. Det är nog en önskan som är att betrakta som generell. Frågan är hur vi lyckas?

Konflikten mellan stad och land är ett gammalt (h)järnspöke som tillåts skramla runt och skrämma oss för att skapa goda förutsättningar för stark tillväxt i hela landet. I själva verket är det ganska uppenbart att det finns ett ömsesidigt beroende mellan olika landsändar. Städerna behöver landsbygden för sin livsmedelsförsörjning och som källa till förnyelsebara energikällor. Landsbygden behöver städerna som motorer som driver kompetensutveckling och som skapar kommersiella arenor för människor och verksamheter. Men ändå finns det tydliga tecken på hur både journalister, tjänstemän inom offentlig förvaltning, vanligt folk och även många politiker ändå tror att det ena är viktigare än det andra. Hur befängt det än låter. Och det besvärliga med det är ju att så länge dessa föreställningar om en konflikt mellan stad och land existerar i folks medvetanden så finns den, även om den så att säga egentligen inte finns. Här finns det behov av en attitydförändring.

Sverige beskrivs i dag som oerhört konkurrenskraftigt internationellt sett. Till stor del kan det förklaras av att vi haft en regering som lyckats hantera finanskrisen förhållandevis väl. Men vi kan inte bara leva av gamla meriter. Tillväxt behövs i hela landet om vi ska kunna svara upp mot många av de utmaningar vi står inför.

Många politiska frågor som diskuteras känner man igen om man varit engagerad en tid. Det handlar om infrastruktur, IT, den ekologiska omställningen, utbildning, kompetensförsörjning, entreprenörskap och företagandets förutsättningar avd gäller exempelvis tillgång till riskvilligt kapital. Det är saker man ganska lätt kan rabbla upp och som diskuterats i evigheter. Men bilden är betydligt mer komplex än så. Vi har starka företagarregioner, vi har utdöende bruksorter och inlandskommuner, vi har attraktiva landsbygdsområden och kommuner som trampar vatten i väntan på något obestämbart helbrägdagörande. Som politiker kan man inte i all evighet rapa samma gamla lösningar utan att stanna upp och reflektera, stanna och lyssna.

I förnyelsegruppen börjar nu en process. Vi reser runt i hela landet, och vi ska lyssna mer än vi ska föreläsa. Och vi vill gärna ha hjälp av fler centerpartister och andra i arbetet. Vi vill att fler ska delta i att lyssna in vad människor i olika delar av landet ser för utmaningar och hinder för tillväxt. Först då kan vi se om gamla lösningar duger eller om vi måste tänka nytt. En del gamla godingar i reformväg kan säkert överleva närmare granskning. Men jag är övertygad att många spännande tankar kommer att korsa vår väg.

Som centerpartist är jag övertygad om att vi behöver se till att stärka det lokala och regionala inflytandet. Jag tror att det är en nyckel till att förbättra förutsättningarna för tillväxt. Jag tror också att infrastrukturen är en ofrånkomlig del i en politik för tillväxt, liksom integration. Det civila samhället spelar också en viktig roll för att skapa sociala strukturer men kanske också för att människor lokalt ska kunna åstadkomma riskkapital för nya initiativ. Men detta är ganska grundläggande funderingar. Fler områden finns det definitivt att arbeta. Och jag vet verkligen inte hur vi ska gå till väga. Kanske för att jag, och vi, ännu inte har tillräcklig kunskap om förutsättningar och hinder för tillväxt i olika delar av landet. Det är det vi nu ska skaffa oss.

Rundabordssamtalet kan du se på Centerpartiets hemsida.

Khaddafi visar förakt för sitt eget folk

2011-02-22T20:24:00.003+01:00

Jag sa för mig själv när protesterna i Libyen startade att det här kan bli riktigt snuskigt. Och det är precis vad det håller på att bli. Muammar Khaddafi, som väl får räknas som en av världens galnaste diktatorer, har redan hunnit använda flygvapnet mot sitt eget folk, och i ett tal har han nu kallat demonstranterna för råttor. Det tyder på ett förakt mot de egna medborgarna som närmast saknar motstycke i världen för tillfället.

Just nu är det svårt att se någon ände på eländet i Libyen. Men mycket tyder samtidigt på att demonstrationerna har lett till vissa framgångar. Khaddafis tongångar kan trots allt inte tolkas på annat sätt än att han är pressad. Och det egyptiska folkets uthållighet torde också ha visat libyerna att trägen vinner. Fortsätter man visa sitt missnöje över tid blir det tids nog ohållbart för diktatorn att klamra sig fast vid makten. I det här fallet är dock riskerna större för dem som öppet visar sitt missnöje. Och vi kan bara hoppas att så få som möjligt får sätta livet till på Libyens gator den närmsta tiden.

Muppar är inte säkert, men annars så...

2011-02-18T15:52:00.002+01:00

En orsak till att Miljöpartiet ännu inte är ett lämpligt regeringsparti i Sverige är deras negativa syn på ekonomisk tillväxt. Rent praktiskt innebär deras synsätt att man på sikt omöjliggör drivandet av miljöpolitik. Teoretiskt innebär det att man anser att självmordsbenägenheten bör vara människans normala sinnestillstånd. Internationellt innebär det att man blundar för svält och fattigdom.

I två debattartiklar på Newsmill hävdar i tur och ordning Lisa Wanneby och Etelka Huber att de som förespråkar tillväxt är ondskefulla samt att själva tillväxten är som cancer för samhället. Wanneby menar att dessa hennes åsikter brukar leda till att hon och hennes meningsfränder utmålas som orealistiska och bakåtsträvande miljömuppar. Jag vill tro att långt ifrån alla som delar hennes åsikter är muppar – det vore ohyfsat av mig att tro något annat – men att de är bakåtsträvande och tillika orealistiska förefaller vara ett rimligt antagande.

Låt oss då börja med att diskutera miljöpolitik som företeelse. Att sådan ska drivas torde både jag och de båda "gröna" debattörerna vara överens om. Jag vill dock hävda att politik lämpligen drivs genom reformer. Dels kan sådana ske genom lagstiftning, dels genom satsningar. I båda fallen medföljer vanligtvis kostnader för samhället. Kostnader som finansieras med skatteintäkter. Väljer vi att avskaffa, eller rentav vända tillväxten så att den samlade samhällsekonomin minskar, så kommer också skatteintäkterna minska. Följden blir minskat reformutrymme och minskad miljöpolitik. Vi kan inte anta stora globala utmaningar om vi inte har en gemensam förmåga att sträva efter framsteg på miljöområdet. Dessutom skulle minskat välstånd direkt drabba de entreprenörer som har möjligheten att med intjänat kapital stå för de stora kliv i människans utveckling vars mål måste vara att vi inte bara ska genomlida, utan även kunna genomleva en hållbarare jordavandring.

I Sverige skulle kanske dessa uppoffringar i förstone te sig ringa i jämförelse med de kval som dagligen drabbar jordens fattiga. Men att vi ger tappt i utvecklandet av ny teknik och skapandet av resurser som kan bereda väg för kretsloppssamhället hjälper knappast tredje världens barn. Som Magnus Andersson mycket riktigt påpekar: det finns ingen seriös miljöpolitik som helt kan bortse från nödvändigheten av fattigdomsbekämpning. I första hand därför att människan värderar livet högst. Att tro att mödrar som ser sina barn tyna bort i relativt okomplicerade sjukdomar skulle vara beredda att prioritera någon sorts bred klimatpolitik framför grundläggande sjukvård till är orealistiskt. Och dessa djupt mänskliga drag förklarar också varför tillväxt existerar, och varför den är nödvändig.

Jag anser att det är uppenbart att människan är så funtad att hon strävar efter en bättre morgondag. En morgondag där hon mår bättre, där hennes barn mår bättre och där livet är lite lättare att leva. När det gäller människor som har det outsägligt svårt är detta lätt att se. Men samma inställning till livet präglar också oss som har det betydligt bättre än så. Förmodligen är det därför vi svenskar fortfarande går till jobbet. Förmodligen är det delvis därför rika människor kan känna sig olyckliga – eftersom de känner att något skulle kunna vara bättre. Och det är klart att denna ständiga strävan efter en bättre morgondag inte nödvändigtvis måste handla om pengar. Men jag vill hävda att det inte går att bortse från det ekonomiska välståndets betydelse. Skulle vi bortse från pengarna och det de representerar måste vi också bortse från betydelsen av allt materiellt.

Pengarna är ett instrument för att människor världen över smidigare ska kunna hantera en byteshandel där vi som är bra på att designa trycksaker faktiskt kan få mat på kvällen, trots att vi är helt värdelösa på växtföljd och potatisodling. I slutändan blir ett avskaffande av tillväxten ett avskaffande av mänsklig utveckling. En uppmaning till jordens folk att sluta tro på en bättre morgondag. Och när den framtidstron utrotas så dör också mycket av det som vi människor lever för. Det är vad jag kallar en självmordsideologi. Så nej, tillväxt är inte en cancersvulst på samhällskroppen, det är medicinen mot både cancer och mycket annat. Och ja, tror man att tillväxten lättvindigt låter sig avskaffas är man en bakåtsträvare, och troligen mer därtill.

S-rapporten presenterad

2011-02-15T11:03:00.002+01:00

Nu har Socialdemokraterna presenterat sin eftervalsanalys. Ännu har jag inte läst den, men S har gjort samma sak på sin hemsida som Centerpartiet gjorde. Publicerat några av de viktigaste punkterna ur rapporten och där kan jag utläsa en skillnad: S-rapporten verkar ha betydligt större tyngdpunkt på politik snarare än vad den försöker förklara vad som hänt. För gudarna ska veta att politik inte är allt som händer i en valrörelse. Det handlar lika mycket om att få en organisation att fungera, att få medlemmar att känna engagemang med mera, med mera.

Nu ska jag inte fördjupa mig så mycket mer i S-rapporten innan jag läst den lite noggrannare. Men två saker tror jag är viktiga med sådana här rapporter. Dels att de rätar ut så många frågetecken som möjligt hos medlemmarna som vill ha svar och se självrannsakan. Dels att man vågar vara konkret. En rapport som försöker mjuka upp slutsatserna i allmängiltigt ludd blir oanvändbar.

Vad gäller Centerpartiets rapport så lyckades den med ovanstående ganska bra – i alla fall om man får tro de många medlemmar jag diskuterade frågan med under kommundagarna i Linköping nyligen. Hur det blir med S-rapporten återstår att se.

Skilda världar

2011-02-15T10:55:00.004+01:00

Nerikes Allehanda nåddes för en tid sedan av ett pressmeddelande att jag ska sitta med i den grupp som ska förnya Centerpartiets tillväxtpolitik. Om detta var det tyst. Staffan Werme och socialpolitik förefaller vara intressantare. Men jag är inte så farligt bitter för det. Däremot så kan det vara en intressant iakttagelse att reflektera kring för dem som intresserar sig för NA:s nyhetsbedömning.

En ny valrörelse stundar

2011-02-15T10:38:00.003+01:00

Det är nu flera dagar sedan det beslutades om att det blir omval i Örebro kommuns nordöstra valkrets, beslutet var väntat med försenat. Tidigare hade det gnällts mycket över den långa väntan på besked. När beskedet kom var det många som glömde att det snart gått ett halvår sedan valet, en åttondel av mandatperioden, innan beslut var fattat. Innan Örebro har en majoritet, eller något som åtminstone liknar en majoritet, har nästan ett år gått. Det är fortfarande för lång tid, även om vi nu har fått besked.

Jag har full förståelse för att det är mycket att göra för valprövningsnämnden när det inkommer så här många ärenden. Men det tyder på en felkalkyl när de resurser nämnden har att tillgå inte räcker för att behandla ärenden snabbare än så här. Och den kalkylen är troligen inte nämndens fel. Den har gjorts på högre nivå, av några som uppenbarligen trodde att det svenska valsystemet var ofelbart. Nu vet vi – det är det inte.

Nu stundar hur som helst en ny valrörelse. En märklig valrörelse. Dels för att den bara kommer att handla om kommunpolitik och bara bedrivas i ett mycket begränsat område. Men också för att vi nu kommer att få ett sådant tydligt fokus på en fjärdedel av Örebros befolkning. Samtidigt kommer det att bli svårare för partier och politiker att lägga tid och pengar i en ny valrörelse nu. Valmedlen brände partiorganisationerna förra året, och vi var nog ganska många som gjorde slut på semesterveckorna då också. Det man får hoppas är kanske att "om-valrörelsen" blir i april eller senare, så det nya semesteråret har börjat...

All's well that ends well...

2011-02-12T21:45:00.003+01:00

...skrev Shakespeare, och kanske blir det så med Egypten också. I alla fall är det så hittills. Till den demokratiska medvetenhetens stora lycka har Hosni Mubarak avgått. Till vems lycka framtiden utspelar sig är en svårare fråga att besvara. Men jag hoppas och tror att det finns gynnsamma förutsättningar för demokrati i Egypten. Men jag vill påstå att inte minst EU nu måste finnas till, vara där och bidra i den mån man över huvud taget kan till en demokratisk utveckling. Det skulle förutom ett bevis på handling i ett EU ställt inför stundens növändighet vara ett bevis på att Storeuropa förtjänar prefixet jag nyss gav unionen. Åtminstone i moralisk bemärkelse.

"Ett sånt arrogant arsel"

2011-02-11T11:40:00.003+01:00

Det kändes som om hela världen hoppades och trodde att Hosni Mubarak skulle meddela sin avgång under tv-talet igår kväll. Men tji fick vi. Med oändliga floder av ord förklarade han att han sitter kvar till i höst. Och oändliga floder av människor vid Tahrirtorget skrek ut sin vrede och besvikelse. Vad gjorde jag? Ja, jag skrek inte, jag tänkte. Vad tänkte jag om Mubarak ? Ja, "ett sånt arrogant arsel" var en tanke som for genom huvudet.

Fast det är inte bara arrogant han är, även om han är just det i övermått. Han är också aningen naiv. För med den mediala spridning över världen protesterna fått så är pressen på den egyptiska regimen enorm, både inifrån och utifrån. Jag vill påstå att det inte längre finns några möjligheter för Mubarak att klara av det här, men han verkar inte ha sett det. Han har tappat koncepten. Å andra sidan. Vad har han att förlora? Så han kanske försöker låta bli att inse faktum ett tag till...

Bra förslag från Werme

2011-02-09T11:51:00.002+01:00

Staffan Werme, kommunfullmäktiges ordförande i Örebro (FP), skriver i dag på DN debatt om den svenska vallagen. Orsaken är allt strul som varit kring valresultatet i Örebro kommun. Han presenterar en rad förslag:

• Kvalitetssäkra röstmottagningen. Vi förutsätter att den enskildes val är fria, individuella och oberoende. Det innebär att alla måste ha rätt att göra sina val utan påverkan från vare sig partier eller närstående. Valhemligheten måste upprätthållas. Det svenska valsystemet, med många olika valsedlar, skapar osäkerhet. Redan i valet 2014 bör it-tekniken användas för röstmottagning i vallokal.
• Förändra ombudsröstningen. Alltför många ombudsröster är felaktiga. Enbart av kommunen/länsstyrelsen godkända ombud bör ha rätt att agera som ombud.
• Förbjud alla former av valkampanjer på valdagen. Valdagen är väljarnas dag, inte partiernas. Valet ska ske i en atmosfär av eftertänksamhet, inte i ett valrörelsens crescendo. Riskerna för övertramp av enskilda valarbetare är stora.
• Minska omfattningen av förtidsröstningen. Det finns klara organisatoriska problem med att vart fjärde år bygga en kvalitetssäkrad organisation för en lång röstperiod. Dessutom finns demokratiska aspekter som talar för att väljarna gör sitt val efter det att partierna presenterat alla sina förslag och visioner.
• Tydliggör hur en vallokal ska vara utformad, i vilken miljö den får placeras och hur omgivningarna ska värnas från otillbörlig påverkan.
• Avpolitisera Valprövningsnämnden. Valöverklaganden passar extremt illa för att öppna för att partipolitiska ageranden kan påverka tolkningen av såväl valreslutat som vallag.
• Sätt en bortre gräns för när Valprövningsnämnden ska ha fattat beslut. Om inte nämnden klarat av att fatta beslut inom åtta veckor från det att ett överklagande har inkommit, kan man anse att överklagandet vunnit gehör.
• Ta bort kraven på valkretsar för kommunerna. Skapa ett system med en undre gräns för deltagande i fullmäktige och tillskapa utjämningsmandat för att säkra det lika värdet av varje medborgares röst.

Efter att ha läst igenom hans lista på föreslagna åtgärder kan jag väl i princip säga att jag håller med om alltihopa. Mycket av det har diskuterats tidigare, men det behöver utan tvekan diskuteras på nytt. Min enda invändning är mot användandet av it-teknik vid omröstning. Jag tror säkert att det kan fungera utmärkt och bli lättanvänt och allt möjligt. Min enda oro är att jag inte litar på staten tillräckligt mycket för att känna mig helt trygg med att det inte blir ett system där valhemligheten kan riskeras genom att information lagras och att det kan syddas från dataintrång. Ger man mig bevis för att man kommer att klara dessa delar kan jag ställa upp på ett sådant system. Men vi ska inte vara aningslösa inför den nya teknikens möjligheter att förslava medborgarna.

Däremot är jag mycket glad över att Werme tar upp kampanjarbete på valdagen, som jag tycker är ett jädrans ofog. Med tiden har framför allt Socialdemokraterna men här och var även representanter från de flesta andra partier börjat ranta runt och försöka värva röster på valdagen. Sådant hör inte hemma i ett land där man respekterar demokratin och helgar valdagen anser jag.

En ny våg av demokratisering?

2011-02-09T11:37:00.003+01:00

Under en tid har nu protesterna fyllt gatorna i Nordafrika och Mellanöstern. En våg av uppror mot odemokratiskt styre tycks skölja genom denna del av världen. Och det är naturligtvis mycket glädjande om världen får skåda ytterligare demokratisering, det har vi alla att vinna på. Dels de människor vars rättigheter i ett sådant läge äntligen respekteras, dels alla vi som får större trygghet i en värld som blir stabilare och säkrare. Men än så länge kan vi inte känna oss säkra på stabilitet. För sådan vinns sällan utan tider av instabilitet.

På många sätt håller världen andan, och jag håller andan med den. Det är svårt att i dagsläget säga vad som kommer att komma ut av de folkliga resningarna i Egypten, Tunisien med flera länder i området. Och det är en av anledningarna till att jag väntat tills nu med att kommentera frågan. Jag har liksom inte kommit mig för. Jag har suttit och följt nyhetsrapporteringen och hållit tummarna helt enkelt. Och att jag börjar kommentera nu beror nog på att jag trots allt insett att jag borde skriva något. Trots att det enda jag väl egentligen har att säga är att jag innerligt hoppas att protesterna leder till nya demokratiska statsskick i alla dessa länder. Betydelsen av en sådan utveckling skulle vara ovärderlig för hela världens säkerhetspolitiska utveckling.

När det gäller USA:s roll i händelserna i Egypten kan man åtminstone konstatera att USA alltid tycks ha ändan bak. För hur de än vänder sig önskar en stor opinion att de borde göra tvärtom. Ibland är tvärtom-inställningen till USA visserligen ideologiskt betingad, som i Vänsterpartiets fall. Men i många andra känns det som att det kanske helt enkelt är lätt att skylla på USA. I detta fall önskar man mer av action från over there. I de flesta andra kriser i världen brukar man snarare önska att USA ska låta bli att spela världspolis.

Läser förresten på Aftonbladet debatt att det förefaller kunna bli tal om nya demonstrationer i Iran också. Det vore mycket välkommet om även Iran började en resa i demokratisk riktning.

Vi ska lyssna och förnya

2011-02-04T14:02:00.000+01:00

Centerpartiets kommundagar är i full gång. Under förmiddagen presenterades de fem förnyelsegrupper som nu ska arbeta med att utveckla Centerpartiets politik. Vi i tillväxtgruppen kommer att använda kommundagarna för att lyssna och ta in. Nu börjar arbetet med att i dialog med medlemmar och väljare samla in tankar om hur Sverige kan utvecklas och hur hela landet kan växa. Sverige har massor att ge och jag är övertygad om att med rätt förutsättningar kan nya jobb och framtidstro skapas och ge bränsle till alla delar av landet. Frågan är bara vad som är hindren för detta i dag, och vilka är lösningarna? Vi är idel öra. Och vi vill förnya Sverige.

Mot framtiden via Linköping

2011-02-04T09:09:00.004+01:00

I helgen genomförs Centerpartiets kommundagar i Linköping. Den eftervalsanalys som offentliggjordes för en vecka sedan kommer med stor sannolikhet bli ett hett samtalsämne. Vägen mot nya mål för Centerpartiet påbörjas i helgen kan man säga.

Själv har jag nu läst igenom och försökt begrunda eftervalsanalysen. Jag skrev ju några spontana tankar för en vecka sedan, men lovade att återkomma. Jag tänkte ta tillfället i den här bloggposten.

Eftervalsanalysgruppen lyfter fram Centerpartiets klassiska problem: att behålla populariteten då partiet sitter i eller samarbetar med regeringen (oavsett politisk färg). Flera har härlett det till partiets ordentlighet, i synnerhet under den senaste mandatperioden. Centerpartiet har valt att vara in till döden lojalt med Alliansen. Därmed har partiets egna budskap kommit i skymundan. Detta är troligen sant och riktigt. Men när jag läste analysen drabbades jag också av en känsla. Jag tror inte det är hela sanningen. Ska jag känna efter tror jag det finns ett annat drag i den centerpartistiska "folksjälen", en varningsklocka som ringer när man hör talas om den politiska centralmakten. Bondeförbundet startade en gång som en rörelse för periferin i en kamp mot centralisering och det "stora oformliga" som grumlade en strävande landsbygdsbefolknings morgondag. Förutsättningarna i dag är helt annorlunda, men känslan av misstro mot den som lierar sig med landets centrala styre lever vidare. Särskilt bland de grupper av människor som har allra starkast "centeridentitet". Om jag har rätt på denna punkt, vilket så klart är närmast omöjligt att belägga, så är det ändå ett resonemang som kan ge vissa förklaringar till varför Centerpartiet börjat få svårigheter i delar av landet där vi tidigare varit som starkast och där befolkningen traditionellt sett består av ganska många "typiska" centerpartister. Dessutom skulle ett sådant resonemang kunna visa att valanalysgruppen verkligen har rätt när de bedyrar vikten av att Centerpartiet blir bättre på att framföra samhällskritik, även i regeringsställning. Jag håller i alla fall med valanalysgruppen i det avseendet.

Jag fastnade också vid två citat i rapporten: "Centerpartiet behöver omgående bygga upp en värderingsbaserad politik med frihetlig kompass där människor får bestämma mer själva." Och: "...bli bättre på att lyfta frågor som berör människor i vardagen." Citaten beskriver bra vad jag själv tänkt en tid. Dels att Centerpartiet varit tydligt när kompassriktningen varit tydlig och värderingarna starka. Här måste vi åter hitta ett ideologiskt och politiskt mod som gör att vi har civilkurage att försvara våra värderingar när det blåser snålt. Det ställer krav på det politiska ledarskapet, men också på rörelsen som sådan. Vi måste vara modiga och vara det tillsammans. Dessutom måste vi koppla värderingarna till det som människor bekymrar sig över. Det är rätt och riktigt att vi drivit företagarfrågor. Företagandet är vad som över tid ger oss möjlighet till välstånd och välfärd, men det kanske inte bara kan formuleras i termer av företagande. Bilden måste växa till att bli en berättelse om ett samhälle som erbjuder alla en möjlighet. Människor behöver ha frihet att skapa sin dröm och ge arbete åt fler. I ärlighetens namn tycker nog ganska få väljare att ord som "tillväxt" och "nyföretagande" är jättesexiga när de ska välja valsedel. Men det betyder inte att de behöver anse att det är ovidkommande med tillväxt och nyföretagande. De behöver kanske bara höra det sägas på "rätt svenska" för att förstå varför vi och de flesta andra borde anse att det är så viktigt.

Vidare kan jag bara berömma valanalysgruppen för att de vill stärka partikansliet med kompetens i politisk strategi, nationalekonomi, omvärldsbevakning och kommunikation. Dessa delar har inte saknats, men jag har en känsla av att man inte riktigt vågat eller velat få fram spetskompetens på alla dessa områden. I alla fall inte i den omfattning som rimligen har varit nödvändig. På dessa områden har Moderaterna lyckats, där har Centerpartiet en del att lära.

Rapporten tar också upp det behov som finns att stärka Centerpartiet på lokal och regional nivå. Jag är inte så trakterad av för stora interventioner i denna riktning från centralt håll. Däremot bör man erbjuda resurser och en palett av utvecklingsmöjligheter för de lokala och regionala organisationsleden. Jag tycker att det lite för ofta handlat om att riksorganisationen bestämmer sig för hur varje enskild kommunkrets ska utvecklas. Jag tror mer på att man skapar förutsättningar för kretsar, distrikt och rikspolitiker att utvecklas tillsammans med en öppen dialog inom partiet. Ett logiskt sätt att göra det vore att stärka internkommunikationen och skapa fler mötesplatser. Jag anser och har en tid hävdat att ett sätt att stärka organisationen vore att återgå till att ha partistämma varje år. Centerstämmorna är en fantastisk mötesplats. Partiet har dessutom på många sätt vuxit sig starkt genom sociala nätverk. Det är värt mödan att ha stämma ofta. Dessutom ger det partiet möjligheter att lättare pröva och diskutera känsliga frågor. På så sätt hade frågor som FRA-lagen och energiuppgörelsen kunnat förankras bättre och tidigare.

Om allt detta kommer det som sagt att pratas ganska mycket under helgens kommundagar. Det blir viktiga diskussioner. Vägen mot framtiden går via Linköping. Vart den bär vet vi inte. Än.

Har vi rättvis konkurrens på elmarknaden?

2011-02-03T15:42:00.003+01:00

Som en kommentar till eftervalsanalysen och den senaste tidens debatt om elpriserna skriver i dag Maud Olofsson på DN debatt. Där öppnar hon för reglering av elpriserna. Problemet är att det är ganska svårt att läsa ut vad det är för reglering hon vill ha. Elisabeth Thand Ringqvist ställer sig på sin blogg tveksam till reglerade elpriser i enlighet med ett i allt väsentligt logiskt marknadsliberalt resonemang. I dagsläget har jag svårt att säga vem av Olofsson och Ringqvist jag håller med.

I grund och botten tycker jag att kommersiella marknader ska regleras så lite som möjligt. Jag anser visserligen att det krävs grundläggande spelregler, konkurrensregler med mera, men att dessa regler ska syfta till att skapa en rättvis konkurrens då en sådan är till gagn för alla inblandade. Så frågan är, har vi en rättvis konkurrens på elmarknaden i dag?

Mitt svar på ovanstående fråga är nej. Men det betyder inte att jag är öppen för vilka regleringar som helst. Däremot finns det två frågor man bör ställa sig:

1. Går det att se till så att man kan minska graden av monopolmarknad vad gäller nätavgifterna?

2. Hur kan man se till så att prissättningen på den nordiska elbörsen sker på ett sätt som gör att marknadskrafterna verkar fullt ut?

I huvudsak är jag inte tillräckligt bevandrad i ekonomisk teori för att besvara någon av frågorna. Däremot är jag övertygad att det går att åstadkomma en förändring vad gäller fråga 2. I dag är det en producenternas marknad. Kan man göra detta till en öppen marknad där distributörer och och konsumenters val och preferenser kan utöva ett marknadstryck på prissättning tror jag att det kan bli bättre.

Vad gäller fråga 1 ser jag med spänd förväntan fram emot ett svar från någon som är förmögen att formulera en trovärdig teknisk lösning på marknadsekonomisk grund.

Med självömkan som vapen

2011-02-02T09:10:00.003+01:00

Självömkan är Sverigedemokraternas viktigaste vapen, det vet vi sedan tidigare. Allt man gör görs till tonerna av klagosången över det oförstående samhällets fisighet. Det är därför fullt naturligt att William Petzäll spelar på de sorgsnaste av strängar när han går till storms mot den politiska korrektheten på Politikerbloggen. Jag ska dock ge honom rätt när det gäller följande: Politiskt korrekthet är jävligt tröttsamt ibland, och bidrar troligen till att göra samhällsdebatten avsevärt tråkigare. I allt övrigt förtjänar William Petzäll åthutningen han får till svar av Magnus Andersson.

Ett problem i den här diskussionen är att det verkar som om sverigedemokraterna på allvar tror att vi andra politiskt aktiva skulle hålla med SD om det inte fanns så mycket politisk korrekthet. Vad mig anbelangar är ett sådant resonemang, för att uttrycka sig lite inkorrekt, helt åt helvete. Jag anser att Sverigedemokraternas politik är kontraproduktiv eftersom den syftar till att öka avståndet mellan människor och därmed öka motsättningarna. Dessutom är jag helt övertygad om att när människors frihet och rörlighet maximeras maximeras också förutsättningarna för fred och välstånd. Det jag tycker är inte heller särskilt "PK", men i sådana lägen får man stå ut med att folk tycker annorlunda. Det är knappast synd om mig för att så många andra har fel.

Några tankar kring valanalysen

2011-01-28T13:30:00.002+01:00

I dag presenterades Centerpartiets eftervalsanalys. Titeln "I skuggan av Alliansens framgång" är väl vald. Jag tror att det är precis så många centerpartister känner. Alliansen har varit en succé, men samarbetet har lett till att de enskilda partierna som ingår i den kommit i skymundan. Man kan tycka att Moderaterna inte hamnat i skymundan, men jag är inte så säker. Skulle verkligen Moderaterna ha nått dessa framgångar utan frontfigurer av Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kaliber? Och framstod inte Reinfeldt även denna gång som Alliansens ledare?

På Centerpartiets hemsida presenteras några av de punkter som valanalysgruppen kommit fram till. Och de flesta finns det en hel del klokskap i. Var för sig förefaller de kanske inte särskilt revolutionerande. Största nyheten hittills tycks förslaget om återinförandet av vice partiordföranden ha blivit. Det är till synes en petitess, men kan ge större tyngd åt de som sitter på de tyngsta positionerna i partistyrelsen. Därmed kan också fler företrädare ta en rättmätig plats i samhällsdebatten.

Hur som helst behöver de av valanalysgruppen presenterade punkterna kompletteras med en förnyelse i kött och blod. Med förnyelse menar jag inte enbart att partiet behöver ge sig ut på otrampad mark, men man måste lyckas med två viktiga delar. Dels en organsatorisk pånyttfödelse som gör att vi sporrar engagemang och aktivitet i organisationen. Dels en politisk pånyttfödelse där vi faktiskt vågar utmana i frågor som är centrala för Centerpartiets medlemmar samt för väljare och sympatisörer.

Jag har ännu inte hunnit ta del av hela analysen, så jag kan tyvärr inte riktigt ge mig in i några detaljerade diskussioner. Men jag kan konstatera att partiledningen verkar inse att förnyelsen av partiet är angelägen. Och det är en viktig insikt. Jag hoppas också att det är en insikt som leder till ökat mod. För som flera debattörer påpekar, framtidens Centerparti måste vara ett modigt och värdegrundat parti.

Förnyelsearbetet har dock redan börjat till viss del. Som jag tidigare skrivit sitter jag i en av fem förnyelsegrupper. Och vi började i dag vårt arbete. Efter ett första telefonmöte ska vi nu ge oss i kast med att sondera terrängen för hur vi bör formulera en politik för långsiktig tillväxt och utveckling i Sverige. Här behöver vi tankar och idéer från centerpartister i hela landet, men också från väljare och samhällsengagerade medborgare. Vi ska lyssna helt enkelt. Och ett första bra tillfälle att lyssna in kommentarer och förslag blir på Centerpartiets kommundagar i Linköping nästa helg. Jag ser redan fram emot dem.

Slutligen: På kontot intressanta och spännande kommentarer vill jag placera Annie Johanssons debattartikel i Expressen i dag. Där lyfter hon fram Stureplanscentern som ett gott exempel. Det kan tyckas kontroversiellt, men jag håller inte med om det. För det blir bara kontroversiellt om man inte vet vad Stureplanscentern går ut på. Peter Högberg tillhör de centerpartister som ondgör sig en smula över Stureplanscentern. Samtidigt skriver han att han tycker att det är synd att det inte diskuteras mer politik på partimötena. Vill han prata centerpolitik så borde han älska Stureplanscentern, för det är precis det som är kärnan i denna lokalavdelnings verksamhet: Man träffas ett par gånger i månaden och diskuterar politik utifrån ett givet tema. Thats it. Stureplanscenterna har i övrigt inte särskilt mycket till egen agenda, framför allt ingen betydelsefull sådan sett till avdelningarnas blysamma ställning enligt stadgarna. Stureplansmodellen skulle troligen fungera lika bra i Sunne eller Sundsvall. Och jag tycker att det är viktigt att det finns goda centerföreträdare i hela landet. Får de dessutom nöjet att prata mycket politik är det ju lysande!

Snart drar vi igång!

2011-01-26T14:57:00.003+01:00

Som jag skrev i mitt förra inlägg kommer jag att ingå i en av de grupper som ska bidra med att utveckla Centerpartiets politik. I slutet av den här veckan drar vi igång arbetet så smått. Min grupp ska ledas av IT- och regionminister Anna-Karin Hatt och består i övrigt av centerpartister från i princip hela landet (dryga tiotalet totalt om jag minns rätt). Med anledning av detta hoppas jag att en och annan hör av sig till mig med inspel och idéer. I synnerhet om det har med "tillväxt och utveckling i hela landet" att göra. För det är vad gruppen har till uppgift att jobba med.

Val, förnyelse och grupparbete

2011-01-26T14:29:00.003+01:00

Valet 2010 ledde till ytterligare en mandatperiod med Alliansregering, men förlorarna var många. Det tyngsta fallet drabbade Socialdemokraterna, dels i kraft av partiets storlek och dels på grund av det faktum att man gjorde sitt sämsta resultat sedan allmänna rösträtten infördes. Men att falla tungt kan i bland vara en välsignelse då mandatet för förändring i sådana lägen blir starkt. De tre mindre borgerliga partiernas förlorade procentenheter ledde möjligen till besvikelse över utebliven majoritetsregering, men ändå... man var ju med och "vann valet". Därför blir tolkningarna av resultatet ganska många.

På sätt och vis är det så klart att undslippa undergångsstämning och kriser i ett parti. Jag är på det hela taget ganska lättad över att Centerpartiet inte gjorde ett sämre valresultat än vad som blev fallet. De sista veckorna gjorde C ett ryck som fick valförlusten att kännas som en liten seger. Samtidigt är det ett förlustval med partiets ögon sett. Och förlustval måste analyseras noga.

Inom de närmsta dagarna kommer vi av allt att döma att få ta emot den rapport som valanalysgruppen, under Annie Johanssons ledning, sammanställt. Den kommer att bli en viktig pusselbit i formandet av framtidens Centerparti. Jag hoppas man har vågat vända på alla stenar och att man gjort det grundliga arbete man kan förvänta sig av gruppen. För en analys som denna måste ju så klart innebära en jakt efter "sanningen". Men jag hoppas också att valanalysgruppens resultat leder till eftertänksamhet. Det de säger bör begrundas, och utvecklingsarbetet måste ta tid. Däremot måste ett sådant utvecklingsarbete ta fart så snart som möjligt. Och det finns all anledning för centerpartister på alla nivåer att redan reflektera kring politiska inriktningar samt organisatoriska lösningar. Gör vi det tycker jag att man kan se framtiden an med tillförsikt.

En som börjat fundera, eller åtminstone berättar om de första C-strategierna för förnyelse är den nye partisekreteraren Michael Arthursson. I en debattartikel i Göteborgsposten i dag tar han upp ett antal frågor, såsom psykisk ohälsa bland unga, valfrihet inom vården och jämställdhet. Det är omöjligt att säga om någon av dessa frågor är nya profilfrågor för Centerpartiet, men att en bred diskussion förs är nödvändigt. Det allra mest spännande är dock de nya framtidsgrupper som partiledningen bestämt sig för att upprätta. På olika politiska områden ska partiföreträdare från olika delar av landet slå sina kloka huvuden ihop för att forma nya idéer och visioner för Sverige och Centerpartiet. Det är ett arbetssätt jag gillar. Jag tror att grupper som ges frihet att tänka tillsammans kan uträtta stordåd. Mycket hellre ett sådant utvecklingsarbete än ett despotiskt dito utfört av ett fåtal personer. Däremot behöver partiledningen göra ett ordentligt arbete med att i slutändan sy ihop de saker som grupperna kommer fram till för att det i samband med partistämmorna under mandatperioden ska bli till verklig sakpolitik.

Själv är jag mycket glad över att ha blivit tillfrågad om att ingå i den grupp som ska tänka stort om tillväxt. Jag hoppas i den gruppen bidra till att vi anammar ett ganska brett synsätt på vad som kan leda till tillväxt. Företagarpolitiken är så klart central. Men utbildningspolitiken är till exempel också mycket viktig om Sverige ska kunna fortsätta ha en god tillväxt.

Det finns fler problem än nätavgifterna

2011-01-25T16:43:00.004+01:00

Aftonbladet rapporterar att omkring 150 000 personer skrivit på en protest mot elnätsavgifterna. Avgifterna betalas för att man är uppkopplad på elnätet. Nätet ägs av någon, och det är den som tar ut avgiften. Sällan finns fler nät än ett att välja på och naturligtvis leder det till att det blir något av en monopolmarknad (även om alternativ till att vara uppkopplad på nätet så klart finns). Samtidigt är jag tveksam till om nätavgifterna är det verkliga problemet på den svenska elmarknaden. De är liksom en följd av infrastrukturens egenskaper. Produktionspriserna på el däremot är det annorlunda med.

Visserligen har vi möjlighet att välja vilken elleverantör vi vill, men vi kan inte riktigt välja elproducent. Och producenterna gör upp om priset på el på den nordiska elbörsen. Där sätts priset inte efter utbud och efterfrågan utan genom att elbjässarna kommer överens om hur dyrt det är att producera el för tillfället. Något som givetvis skiljer sig en del från vad den el du och jag gör av med verkligen kostade att producera. Priset styrs nämligen utefter de dyraste kilowattimmarna som produceras per timme. Vill man ha mycket betalt för elen man producerar ser man alltså till att producera nästan all el så billigt som möjligt, men låter lite dyr produktion kvarstå eftersom den driver upp priset och intäkterna. Fast det verkligt tragiska är ju att det är en marknad som enbart utgår ifrån producenterna. Konsumenterna har kopplats bort från elmarknadens prissättning. Följden: dyr el.

Generationsskifte i CUF

2011-01-21T14:37:00.002+01:00

I dag uppmärksammar flera medier att CUF:s förbundsordförande Magnus Andersson lämnar sin post vid förbundsstämman i vår. Beskedet var, som han själv skriver på sin blogg, väntat.

Magnus och jag har under en lång rad år varit aktiva i CUF tillsammans, ofta på ungefär samma position. Vi blev medlemmar ungefär samtidigt, när jag var distriktsordförande i Örebro län var han detsamma i Gävleborg och sedan blev vi båda invalda i förbundsstyrelsen vid stämman i Sunne 2005. Vi nominerades båda till posten som förbundsordförande efter Fredrick Federley, även om jag drog mig ur ordförandestriden. Däremot blev jag vice förbundsordförande i stället, och mitt sista år i förbundsstyrelsen var jag förste vice ordförande "åt" Magnus. Därför känns det lite som slutet på en epok. Vår generation lämnar nu slutligen CUF, och kvar finns bara minnen. Även om det inte är så "bara" det. Samtidigt har CUF under 2010 haft en fantastisk medlemsutveckling och det finns många duktiga CUF:are som kan ta över. Så någon oro känner jag verkligen inte.

Vem som efterträder Magnus är i dagsläget ganska ovisst. Men det är ganska bra. Det gör ju framtiden desto mer spännande. Men vem det än blir kan jag bara önska lycka till!

Några aha-upplevelser i partiledardebatten

2011-01-19T16:21:00.002+01:00

I och med dagens partiledardebatt i riksdagen får man väl säga att det politiska året dragit igång på allvar. Och det utan att det blev så väldans mycket stridigheter i dagens debatt. I stället blev det lite av en avtackning av de partiledare som nu gjorde sin sista debatt, det vill säga Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Men efter förra årets himlastormande valstrider så kändes det som en värdighetens stund i kammaren, där mer eller mindre välgrundade påståenden ömsesidigt slagits i partiledarkollegors huvuden.

Själva debatten förlorade så klart i intensitet på detta vis, Annie Johansson beskriver den till och med som grå och slätstruken. Men den gav ändå vissa aha-upplevelser för den uppmärksamme:

Aha 1. Jimmie Åkesson var den ende som valde att inte spela efter regelboken och ta repliker på de avgående ledarna för att avtacka dem. Han sa visserligen tack vid något tillfälle, men kanske inte så som man kan förvänta sig av en "statsman". Han gick i stället till attack, trots att han annars hade ett helt eget anförande han kunde använda för att säga ungefär det han alltid säger.

Aha 2. Lars Ohly tycks använda anfall som bästa försvar mot de tvivel mot hans partiledarskap som vi kunnat läsa om de senaste veckorna. Han tog replik på allt som rörde sig (vilket kanske inte är helt ovanligt för en vänsterledare) och var skarpast i sina utfall, även om det han sa till stor del saknade nyhetsvärde för dem som redan tidigare hört honom tala om privata alternativ i vård och skola.

Aha 3. Göran Hägglund tycks söka efter en position som en sympatisk bekämpare av våld och terrorism. Stora delar av hans tal hade samma tema som Jimmie Åkessons (som utgick från terrorattentatet i Stockholm) men naturligtvis ett helt annat innehåll. KD-ledaren valde att fokusera på samhällsklimatet och relationer människor emellan. Kanske inte lika rebelliskt som SD-resonemangen, men utan tvekan mer insiktsfullt.

Aha 4. Maud Olofsson höll något av ett standardanförande, men blev riktigt bra i replikerna. Framför allt höll hennes repliker med Mona Sahlin hög klass, och med den anledningen, och med tanke på att Maud i avtackningen av Mona var inne på att debatterna dem emellan varit de tuffaste kan Maud Olofsson möjligen ha en utmaning i att tända till sådär som hon gör när hon blir som bäst nu när hon snart inte har någon Mona att tampas med längre.

Jo, nu vill ÖB ha mer resurser

2011-01-18T16:26:00.002+01:00

Igår snuddade jag vid ämnet försvarsresurser. I dag säger överbefälhavaren ungefär det jag sa, fast mycket tydligare. På några års sikt behövs mer resurser om målsättningarna ska nås. Han pekar visserligen mest på behovet av samövning och materiel, men han tar även upp personalkostnaderna. Och jag misstänker alltjämt att de kan komma att bli ett betydande problem de också.

Nu när ÖB har talat återstår att se vad Anders Borg och Sten Tolgfors säger om saken.

Har vi råd att fylla det nya försvaret?

2011-01-17T17:39:00.000+01:00

Den här tiden på året hamnar allt som oftast försvarspolitiken högt upp på agendan i Sverige. Orsaken, nu som så många gånger förr är Centralförbundet Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Den största nyhten hittills med anknytning till detta är Svenska Dagbladets kartläggning som visar att det fattas soldater i det nya försvaret - ganska många soldater. Omkring 3 000 för att vara exakt.

Detta är så klart ett problem. Vi har inte riktigt tid att åka på den här typen av förseningar om vi ska ha en kapabel insatsorganisation på plats i rimlig tid. Men det är kanske inte helt förvånande.

Även om kvaliteten "per capita" alltid blir en utmaning för ett yrkesförsvar är det ganska belagt att det går att få till ett någorlunda välfungerande försvar på frivillig basis även i relativt små länder. Men frågan är om regering och riksdag tagit i beaktande att det kostar. De besparingar man kan göra på ökad kontinuitet räcker nödvändigtvis för att göra tjänsterna i de militära attraktiva nog. Det handlar om ett riskfyllt arbete, och med risk följer löneanspråk som jag är tveksam till om de kan mötas i förlängningen. Särskilt inte om tendensen över tid snarare är att försvarsbudgeten ska minska eller ligga fast. Jag misstänker att den målbild som regeringen satt upp bara kan mötas om man är beredd att öppna plånboken för personalen. Särskilt som vi har arbetsrättsliga regler och annan byråkrati som verkar ställa till det ytterligare.

Med dagens omfattning av Försvaret är det rimligt att vi inte har någon plikt. Men kommer vi att ha råd med det? Vi får väl se...

Olika bilder av vargjakten

2011-01-14T13:14:00.004+01:00

Man ska passa sig för att recensera mediebevakning. Man kan så lätt ha fel. Men när det vargjakten har jag en bestämd känsla. De medier jag följer nogrannare (ganska ofta riksmedier och större tidningar) visar ofta på bilden av en mycket kritiserad jakt, där för många vargar skjuts och att kritiken som kommer mot jakten handlar om att vargen inte borde jagas alls. Nu har visserligen DN tagit upp det faktum att en del jägare i Dalarna kommer att bojkotta jakten. Men annars får man titta lite utanför de stora orternas nyhetsorgan för att få den andra bilden, från människorna som lever nära vargen. Dalabygden ger två exempel på det. Bilden av jägare som anser att vargen ska finnas men att man har ett annat förslag på hur många vargarna ska vara är inte den gängse, upplever jag.

Slutligen. När det gäller de grova bilder från aktivister som mer eller mindre uttrycker hot mot jägare med mera: jag är mycket glad över att Rovdjursföreningen så snabbt och tydligt tar avstånd från det. Det hedrar dem.

Skriver på jämställd.se igen

2011-01-14T13:09:00.003+01:00

I dag har jag återigen skrivit ett litet inlägg på jämställd.se. Den här gången spekulerar jag kring det där med om kvinnor i maktpositioner oftare tvingas gå när det blåser, och om det har blivit någon skillnad över tid.

Journazister?

2011-01-13T10:11:00.006+01:00

Ett kännetecken för rasistisk och nazistisk argumentation är att man hävdar att människor bär ansvar och skuld också för andras handlingar. Man är inte bara en människa. Man är också en ras, ett folk, en kultur och en familj. Alla dessa grupptillhörigheter är användbara när en persons kvaliteter, värde och rättigheter ska bedömas. På så sätt kan man härleda skuld till stora grupper människor genom en osmaklig form av guilt by association.

En av den berömda kungabokens författare skriver i dag på Aftobladet debatt att man inte ska låta hovet styra agendan. Det kan man ju tycka. Men det handlar i det här fallet om drottningens fars kontakter med nazisterna. Givetvis finns det skäl att vara allt annat än stolt över sin far om det var så att han var nazist. I vilken utsträckning han var nazist, Silvias far, är väl inte helt belagt, men det tycks som han hade mer nazikontakter än vad som i dagens ljus kan anses klädsamt. Frågan är bara vad Silvia har med saken att göra? Är det verkligen helt nödvändigt att Silvia ägnar spaltmeter åt saken? Hon vet förmodligen ändå inte mycket mer om saken än journalisterna.

Som journalist ska man inte låta sig styras hur som helst. Men jag tycker inte heller att man som objekt för mediernas granskning ska behöva tvingas till total underkastelse. Givetvis är man lovligt villebråd när man är en offentlig person, men det vore olyckligt om det skulle vara detsamma som att man förvägras rätten att ha principer. Jag förstår om drottningen inte tycker det är rimligt att någon ska behöva stå till svars för andra människors handlingar. Frågan är om journalisterna som tycker så, inser att de för samma ideologiska resonemang som Silvias far misstänks ha gjort?

Hellre förstatligade studentkårer än rättssäkerhet åt eleverna?

2011-01-12T14:31:00.002+01:00

I huvudsak tycker jag att en regering ska beakta betänkanden från statliga utredningar någorlunda förutsättningslöst. I enstaka fall kan det så klart vara tydligt att det föreslås tokigheter, som i utredningen om avskaffandet av kårobligatoriet. Där vände utredaren utochin på sig själv och lyckades hitta ett sätt att göra kårernas verksamhet helt irrelevant för finansieringen genom ett förstatligande av kårväsendet. Det var rent ut sagt ett korkat förslag. Men regeringen genomförde det lik förbannat.

Nu har utbildningsminister Jan Björklund fått ett betänkande i sin hand. Det handlar om rättssäkerheten för landets elever och möjligheten att överklaga beslut om betyg som kan påverka hela deras liv. Var och varannan elev kan ge exempel på hur de själva eller personer i deras närhet behandlats orättvist av någon lärare. Möjligheten att överklaga betyg skulle kunna göra eleverna mindre livegna i betygsfrågan. Men Björklund sågar förslaget vid fotknölarna. Det är både anmärkningsvärt och olyckligt. Dels för att han tydligen tycker att det som förslag räknat är sämre än ett förstatligande av studentkårer. Dels för att han tydligen inte bryr sig om landets elever i den utsträckning man kan kräva av en utbildningsminister. Dels för att han inte ens tar sig tiden att beakta utredningens betänkande i en så viktig fråga – där två av regeringspartierna dessutom har åsikter som går i linje med utredningen.

Oklarheter i operafrågan

2011-01-12T14:23:00.003+01:00

Jag har med viss oro följt diskussionen om ett nytt operahus i Stockholm. Oro mest för att jag tycker att den vackra kungliga operan bör få vara fylld av liv och scenkonst även i framtiden. Huruvida kulturdebattörerna vill ta bort all verksamhet från det gamla operahuset vet jag inte, men de tar inte ens upp ämnet så att man får veta vad för planer de smider. Och det är lite kulturskymning bara det tycker jag.

Hur som helst så har nu Folkpartiet tagit ställning för ett nytt operahus bakom Nationalmuseum. Och det kan ju vara så att det kan behövas. Men än är inte finansieringen klar. Så därför kan jag tycka att Magnus Anderssons invändning är ganska sund. Det finns trappsteg på den Maslovska behovstrappan som nerifrån sett står människan närmare än en nybyggd opera. Tak över huvudet är ett sådant.

Dock ska jag väl inte i nuläget ta ställning till om det är bra att det diskuteras om ett nytt operahus eller ej. Dels för att omständigheterna är oklara vad gäller finansiering och placering med mera. Dels för att jag inte kunnat utläsa om ett nytt hus vore dödsstöten för en av Sveriges vackraste kulturbyggnader.

Det ropas mycket om vargen

2011-01-11T11:13:00.004+01:00

Det finns en saga om pojken som ropar "varg!". Han larmar byn för besten. Fast efter några falsklarm är det inte längre någon som tror honom. Då kommer verkligen vargen. I Sverige ropas det mest varg för sådant som inte har med varg att göra. Däremot ropas det en hel del om vargen. Och nu börjas det snart igen. Ty i dagarna inleds för andra året licensjakten på varg. Jag förbereder mig för att trött lyssna på samma brösttoner som alltid från diverse aktivister från olika läger, medan sakfrågan egentligen är vare sig dramatisk eller komplicerad.

I dag presenterar en av de moderata vargvännerna sin kritik mot vargjakten på Politikerbloggen. Marietta de Pourbaix-Lundin, riksdagsledamot från det av vargen så hårt plågade Haninge, menar att förra årets vargjakt var en katastrof då för många djur sköts samtidigt som de skjutna inte var genetiskt defekta. Kan man lite om jakt kan man konstatera att det visserligen är beklagligt att för många djur sköts med fullt förklarligt sett till omständigheterna. Få djur skulle skjutas, och för att lyckas att spåra medan spårsnön fanns kvar krävdes att flera jägare fanns ute parallellt. De sista djuren sköts nästan samtidigt, och hittills är inte ens människan förmögen till telepati. Brister i jakten kan säkert, och ska definitivt, åtgärdas. Men katastrof? Nja.

Frågan om genetiska defekter är möjligen svårare att förhålla sig till. Men min bild är att i en stam där defekter förekommer är det viktigaste att ny arvsmassa tillförs, vilket ju sker genom inplantering och invandring. Att sedan finna exakt de djur som bär på genetiska defekter kan vara svårare. Huvudsaken är – gissar jag – att man kan möjliggöra att kommande varggenerationer kan få bättre förutsättningar för "genetisk hälsa".

Fast grundfrågan i allt detta är enkel. Allt man behöver göra är att svara på två frågor. 1: Ska vi ha varg i Sverige? 2: Hur många vargar ska vi ha?

På fråga 1 har riksdagen svarat ja. På fråga 2 har man svarat cirka 210. Det enda fruktbara är att debatten handlar om dessa frågor. Den första är avgörande men får samma svar från nästan alla. Den andra avgör när vi ska ha jakt. Enligt riksdagens hittillsvarande svar på fråga 2 är vi (eventuellt med råge) vid den punkt då vargjakt är rimligt.

Vadå låg skatt?

2011-01-10T16:32:00.003+01:00

Under helgen öppnade statsminister Fredrik Reinfeldt för att ytterligare steg i jobbskatteavdraget kan tas framåt nästa årsskifte. Och liksom varje jobbskatteavdrag möts detta med kritik från Socialdemokratiskt håll. Det är bara det att socialdemokratin i efterhand accepterat alla jobbskatteavdrag. Den kritiken är därmed inte så mycket att fästa sig vid.

Den del av socialdemokratin som nu är mest upprörd över Reinfeldts utspel är Handels. Ett förbund vars medlemmar hör till dem för vilka den sänkta skatten gör störst skillnad i livskvalitet. Det är onekligen motsägelsefullt. Skulle jag vara medlem där skulle jag nog fundera över varför jag skulle vara det i fortsättningen.

Fast det tydligaste tecknet på hur den socialdemokratiska världsbilden ännu dominerar det svenska samhället är Aftonbladets rubrik "Vill ha ännu lägre skatt". Vadå lägre. Är den låg? Då kan jag meddela att hög skatt knappast kan existera. För Sveriges skatter är de högsta i världen. Möjligen i konkurrens med Danmark. Fast mest lutar jag åt att AB borde tänka sig för när de sätter rubriker i fortsättningen.

Låt samarbetet i EU stärka banden mellan C och FP

2011-01-07T15:45:00.003+01:00

Så har det tagit fart igen. Diskussionerna om en eventuell framtida sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet. Magnus Andersson (CUF-ordförande) och Adam Cwejman (LUF-ordförande) skriver på Newsmill en debattartikel med rubriken "Slå ihop Centern och Folkpartiet". Samma artikel fanns tidigare i senaste numret av Liberal debatt, som hade "Centerliberalerna" som tema.

Till Anderssons och Cwejmans utspel uppvisar moderpartierna ett betydande kallsinne. Och det kanske är logiskt. En sammanslagning kanske inte ska börja med att partistyrelserna ohämmat anammar ett utspel som detta. Ändå så är det lite synd att partiernas respektive ledningar inte ser detta som en möjlighet att starta ett bredare resonemang kring liberalismen i Sverige och hur man vill vara med och stärka inflytandet för liberala värden. Samtidigt ligger det ju en del i det som Fredrik Jarl skriver i sin ledare i Hälsingetidningarna: att en sammanslagning först är rimlig sedan samarbetet etablerats på bred front. Men då kan man ändå inte helt vifta bort ungdomsförbundsordförandenas utspel. I stället kan man mycket väl ta det som inspiration för att utveckla starkare band svenska liberaler emellan.

En annan aspekt på frågan är den som Annie Johansson lyfter upp: En partisammanslagning behöver inte leda till att det fusionerade partiet får mer eller ens samma stöd som de två tidigare partierna tillsammans. Troligen kan betydande grupper av kärnväljare känna att kärnan i det parti man en gång röstat på gått förlorad och därmed kanske välja ett annat parti. Det är å andra sidan troligen ett övergående problem. Centerpartiet är ju till exempel i sin tur resultatet av en partisammanslagning som få har några åsikter om i dag. Sammanslagningen skedde visserligen i partiets ungdom, men det visar ju bara att tidens gång har till följd att denna typ av organisatoriska förändringar blir allt mer accepterade.

Det mest intressanta perspektivet är ändå det som tas upp av Magnus Andersson och Adam Cwejman, samt även av Hanna Wagenius: Hur förser man de liberala leden i Sverige med ett politiskt parti med betydande inflytande och en bred politisk bas som kan verka som ett alternativ med kraft att bli statsbärande? Och svaret på den frågan kan, i det långa perspektivet mycket väl vara ett liberalt parti i stället för två.

I dagens Sverige har vi en alliansregering bestående av en borgerlighet som är mer samspelt än någonsin. Sakpolitiskt finns det med andra ord få hinder för borgerliga partisammanslagningar. Jag är övertygad om att det skulle vara möjligt att enas om politiken i ett sammanslaget alliansparti på ganska kort tid om bara viljan fanns. Att göra detsamma med C och FP borde rimligen gå ännu fortare. Problemet skulle snarare vara att slå samman de båda partikulturerna. Det finns utan tvekan en viss misstänksamhet mellan de båda liberala riksdagspartierna. Emil Källström är långt ifrån ensam om att vittna om det. Och detta är en svår nöt att knäcka. Men det kan endast göras genom mer samarbete och samverkan.

Personligen tycker jag att det logiska steget vore att i nästa Europaparlamentsval enas om en gemensam partibeteckning. Logiken är uppenbar. Man tillhör samma partigrupp i Europaparlamentet och har på den Europeiska arenan en lång tradition av samarbete. Karl Erik Olssons och Marit Paulsens tid som radarpar i Bryssel är kanske det tydligaste beviset på detta. Med en sådan lösning skulle man få en valrörelse på sig att testa hur samarbetet mellan partierna kan te sig. Dessutom skulle det troligen vara relativt okontroversiellt sett ur ett medlemsperspektiv. Frågan är dock om partiledningarna har modet att testa. De hade i alla fall inte det modet 2009, torts att vi redan då varit många som tagit upp saken till debatt.

Andra medlemsländer behöver visa var skåpet bör stå

2011-01-04T17:11:00.002+01:00

Ungern har, under relativ tystnad, förvandlats till ett av EU:s mer obehagliga länder. Åtminstone politiskt. Det styrande högerextrema partiet Fidesz har till exempel nu föreslagit elagförändringar för att kunna införa statlig övervakning av medier. I det moderna Europa är det att se som ett mycket grovt övertramp av grundläggande fri- och rättigheter. Likväl ska detta Ungern nu tillträda som ordförandeland i EU, och jag delar DN:s ledarredaktions oro inför detta.

Jag är inte orolig därför att jag tror att den smått ruskiga ledningen i Ungern ska kunna göra några större förändringar i högerextrem riktning inom EU under det kommande halvåret. men jag är orolig för att ordförandeperioden kan ge en legitimitet till Fidesz som vore olycklig. EU har byggts i ruinerna efter högerxtremismen. Och lärdomen att demokrati och frihet välsignat EU:s länder från utbrott av nya blodbad under mer än ett halvsekel är viktig. Under det kommande halvåret är det därför på sin plats att andra medlemsländer höjer rösten och visar var skåpet bör stå när det kommer till frågor om grundläggande fri- och rättigheter.

Alliansen och Centerpartiet har bidragit till rekord för nyföretagandet

2011-01-03T22:23:00.003+01:00

Regeringen har, mycket tack vare Centerpartiet, blivit historisk. Under förra mandatperioden blev man nämligen den första regeringen någonsin som minskade regelkrånglet för företagen. Än kan vi göra mycket för att förenkla. Men detta historiska skifte bör vi inte glömma bort i längtan efter ännu mindre byråkrati.

Följden av förenklingarna ser vi nu. 2010 blev ett rekordår för nyföretagandet. Möjligen har en ökad arbetslöshet i krisens spår gjort att fler valt att slå till. Men att regeringens politik bidragit till att fler vågar starta företag är det ingen tvekan om. Och det är i sin tur nästan att jämföra med en investering. För när fler företag startas kommer också rimligen fler företag att växa över tid. Det ger möjligheter till jobb, skatteintäkter, välstånd och välfärd. Företagandet är nyckeln till att vi kan ha ett välfärdssamhälle.

Centerpartiet bör passa sig för skafferisocialism

2011-01-03T22:02:00.003+01:00

Under den senaste tiden har Centerpartiets kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, varit i hetluften. Mest citerat har kanske hans tankar om att bidragsfuskare skulle få lov att ikläda sig hyenadräkt. Mest debatterat de senaste dagarna har emellertid hans inlägg om fettskatt blivit.

Vad gäller hyena-grejen kan man väl konstatera att Hanna själv, så att säga, fått bära hundhuvudet. Så den debatten känns inte så nödvändig att kasta sig in i. Ni som minns att jag var med och gav Beatrice Ask ett stort gredelint kuvert som tack för att hon tyckte att misstänkta sexköpare borde få ett dylikt (om än mindre) i brevlådan kan dock räkna ut vad jag tycker om skampålepolitik.

När det gäller fettskatt, eller skatt på fetma som det kanske var tal om i det här fallet. blir diskussionen i grunden mer ideologisk. Stefan Hanna är ingalunda först ut att dryfta slika tankar. Han gör det dock på ett lite klumpigare sätt än alla andra. Däremot kan man konstatera att det grundläggande argumentet – att de som genom sin livsstil gör sig dyra för skattebetalarna har ett ansvar för att bidra till att bära sina egna kostnader i högre utsträckning än genomsnittsmedborgaren – förekommer i många fall. Sedan kan de tekniska lösningarna variera. Problemet med resonemanget är bara det att man utsätter sig för en massa kniviga gränsdragningar som ställda på sin spets inte alls är så lätta att göra som de ibland kan te sig.

Det tycks råda någon form av konsensus om att sprit och tobak ska vara förenade med skatter som minskar dessa drogers samhällskostnader. Skatten tas dock ut på försäljning av varorna och inte på rökarna, snusarna och de som dricker. De betalar via sin konsumtion. Parallellt med att skatten ska användas för att bära kostnader kan den sägas fungera som en press neråt på konsumtionen. Vi vill inte att folk ska bruka tobak och alkohol i orimligt hög utsträckning, alltså gör vi det dyrt. Det finns ingen naturlag i detta sätt att ta ut skatt, men det tycks vara hållet för någorlunda rimligt av de flesta.

Från vänsterhåll (inte sällan från diverse miljöpartister) har man försökt lyfta över detta synsätt också på vissa livsmedel. Kött är ett exempel. Men fett och socker har också dykt upp på olika håll i debatten. Och det kan ju tyckas vara oskyldigt när vi redan anammat detta synsätt på en rad andra saker. Men är det verkligen så oskyldigt?

Som sagt. Denna typ av resonemang leder till gränsdragningsproblem. Vad kostar pengar för samhället, och vad kostar inte pengar för samhället? Man kan så klart säga att så länge man inte beskattar människor (så som Hanna föreslår) utan bara oönskade varor så är det ok. Men jag tycker inte att det behöver vara mer rätt. Det är bara mindre elakt mot olika "grupper" av människor. Skälet till båda typerna av beskattning är detsamma. Det handlar bara om ifall man vill beskatta orsaken eller symptomen. Skillnaden är dock att beskattning av symptomen innebär en mycket sämre precision. Långt ifrån alla överviktiga är det på grund av en extremt ohälsosam livsstil. Samtidigt är det långt ifrån alla smala som lever sunt. Ni skulle till exempel bara veta hur mycket pizza och Coca-cola jag tryckt i mig i mina dagar. Ytterligare exempel i samma riktning tar Magnus Andersson dessutom upp i sitt svar till Hanna på SvD:s Brännpunkt.

Jag förstår att Stefan Hannas sätt att uttrycka sig lett till viss förstämning. Jag irriterar mig dock inte mest på det sätt han tar upp det. Snarare blir jag som centerpartist och liberal lite ledsen för att jag har partikamrater som inte har förmågan att se när det är dags att sätta stopp för statens och Skatteverkets långa fingrar. Jag tycker inte att finansministern ska ha större inflytande än han redan har över våra köksbord och våra kylskåp. Vi måste väl för sjutton gubbar få ha förtroendet att äta själva åtminstone. Och blir det lite osunt är det kanske straff nog att en och annan trillar dit på en och annan välfärdssjukdom som följd. Fettskatt och annan skafferisocialism tycker jag att Centerpartiet ska hålla sig på behörigt avstånd från. (Magnus Andersson kallar i och för sig samma sak för livsstilfascism, gränsen mellan fascism och socialism får även i detta fall anses vara ganska tunn.)

Gott nytt bloggår

2011-01-03T21:44:00.002+01:00

Ber att få hälsa er alla ett riktigt gott nytt år. Jag firade nyårsnatten på västkusten under mycket trevliga former. Nu gryr ett nytt bloggår, och jag ska försöka dra igång med bloggandet på allvar igen. Kanske inte lika frekvent som under valrörelsen. Men definitivt med fler inlägg än tiden från valet och fram till årsskiftet. Låt oss hoppas att jag fixar det lilla nyårslöftet. Ni får väl hjälpa mig med det annars.

Julhälsning – och ett tidigt nyårslöfte

2010-12-23T17:46:00.002+01:00

Detta får bli mitt sista inlägg på bloggen före julen. Det har varit lite tunt med skrivandet på sistone. Något jag hoppas åtgärda. Till exempel filar jag på ett nyårslöfte om att höja frekvensen på åsiktsyttringarna här på bloggen. Jag hoppas kunna lyckas med det. Kanske redan före nyår med något eller några inlägg redan i mellandagarna.

Hur som helst ber jag att få önska er alla en riktigt god jul!

Bredare klimatengagemang behövs i Sverige

2010-12-23T17:22:00.002+01:00

I dag skriver Johannes Forssberg ett ledarstick i Expressen som dels är mycket lovvärt, dels utelämnar en del viktiga detaljer i miljöfrågan.

För det första har han helt rätt i att Sverige borde annullera de utsläppsrätter som vi sparat in, inte sälja dem. Det är ett utmärkt sätt att bidra till minskade utsläpp. Däremot finns det en poäng i att hävda att det finns en gräns för hur mycket att det är rimligt att Sverige går före övriga världen, helt enkelt därför att det kan leda till att vår förmåga att göra klimatnytta på det sättet kan minska globalt sett.

Klimatkonferenserna i Danmark och Mexiko har varit veritabla fiaskon – i synnerhet det i Köpenhamn sett utifrån förväntningarna. De flesta erkänner det. Så även den svenska regeringarna. Den liknöjdhet Forssberg refererar till känns mer som en medieprodukt (alternativt som ett pressmeddelande från Miljöpartiets riksdagskansli). Min bild är att regeringen i allra högsta grad ser allvaret i situationen, på samma sätt som man lagt ner mycket hårt arbete för att bidra till ett vettigt klimatavtal. Möjligen ser vi som finns i de politiska partierna mer av dessa stämningar i regeringskretsen än vad han gör från Expressens redaktion. Men det gör inte, i alla fall inte i mina ögon, att regeringens engagemang förminskas. Engagemanget i de politiska korridorerna och i förhandlingsrummen är till och med viktigare än det engagemang som manifesteras i massmedierna. Åtminstone om man vill uppnå resultat.

Nyckeln till resultat stavas nämligen "globalt avtal". Och det måste vara ett avtal som riktar in sig på generella regler som sätter ett pris på utsläppen. Regler som gör att alla klimatinvesteringar räknas, var de än görs. Regler som gör att varje klimatkrona leder till största möjliga utsläppsminskning. Det finns lite olika tekniska lösningar. Men en global handel med utsläppsrätter eller en global utsläppsskatt är två vägar som troligen är relativt effektiva. Jag förordar kanske utsläppsrätterna i första hand. Men exakt hur man löser det hela tekniskt är möjligen inte det allra viktigaste. Utsläppsrätterna har emellertid en tydligare direkt koppling till nya investeringar, i alla fall som jag ser det.

Följden av att Sverige skulle ägna sig åt lite för mycket navelskåderi medan vi slåss mot våra inhemska utsläpp (vilket vi givetvis ska fortsätta göra parallellt) är att vi lägger våra pengar på relativt små utsläpp och får ganska lite över till investeringar i delar av världen där sådana skulle kunna ge: 1. Mycket kraftiga utsläppsminskningar. 2. Nya förutsättningar för ekonomisk tillväxt mer ökat välstånd och minskad fattigdom som följd.

Det jag säger är inte att vi ska upphöra med investeringar i Sverige i väntan på ett globalt avtal. Men vikten att driva på för ett blir mot bakgrund av ovanstående än tydligare. Liksom EU:s roll. Dessutom visar detta på vikten av att ta det globala perspektivet på allvar. Ibland låter det i den svenska debatten som om vi borde vara ganska nöjda så länge vi sköter vårt. Resten av världen ska vi visserligen ha i åtanke. Men så länge Sverige är bror duktig så kan vi i alla fall stoltsera med det. Fast världens länder bildar i utsläppshänseende en kedja som inte är starkare än dess svagaste länk. Om Sverige är bäst eller inte är ganska irrelevant för utsläppen så länge vi kollektivt gör nytta.

Sveriges förmåga att med modern teknik bekämpa utsläpp är däremot bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Teknikutvecklingen leder till nya jobb i nya företag, till nya exportindustrier med mera. Kanske kan det också tjäna som inspiration åt andra, även om det troligen är på marginalen.

Sammantaget behövs i Sverige ett bredare politiskt engagemang för globala lösningar som prissätter utsläppen. Detta saknas till viss del. Men i det avseendet är det inte regeringen som sitter med Svarte Petter.

Nu kan vi övervaka övervakarna

2010-12-11T12:30:00.001+01:00

Det finns en viktig men hittills nästan bortglömd aspekt på de senaste dagarnas diskussioner kring Wikileaks. Karl Sigfrid och Mary X Jensen år delvis inne på den sin debattartikel i SvD i dag.

Sedan den 11 september 2001 har tumskruvarna dragits åt vad gäller säkerhet och övervakning. På många sätt har rädslan för terrorism tillåtits agera som skäl för avskaffandet av fri- och rättigheter som det på sina håll atgit åratal att kämpa sig till. i London, världens mest övervakade stad Ian man nästan inte gå någonstans utan att bli filmad. I Sverige, EU:s mest plikttrogna medlemsland såg vi till att ge privata näringsidkare polisiära befogenheter genom stiftandet av Ipred-lagen. Via internet finns chansen att följa nästan alla våra handlingar. Och i grunden handlar all denna övervakningshets om att det faktiskt är möjligt i dag. Det går att övervaka. Men det får också konsekvenser.

Wikileaks hat erbjudit oss möjligheten att övervaka våra övervakare. Det är på sätt och vis revolutionerande. För någonstans är det ju så att den statliga övervakningen hittills varit ganska asymetrisk. Makthavarna har kunnat granska oss på ett sätt vi endast kunnat drömma om. Wikileaks har delvis ändrat på det.

Sedan är det klart att vissa saker behöver vara hemliga. Men det kanske inte är ett så stort problem så länge vi tänker på hur vi ska hantera sådana uppgifter. Däremot börjar dagens övervakare bli övervakade. Och har man drivit på för mer kontroll av vanligt folk är det inte helt fel om man själv blir lite övervakad. Det blir en revansch liksom.

Sahlin bröt sitt löfte – gav SD passivt inflytande

2010-12-10T09:09:00.004+01:00

Sitter man på högre hästar än man behärskar blir fallet högt. Ibland ramlar man när ingen ser och kanske på mjukdelarna, andra gånger faller man inför publik. Igår föll Mona Sahlin med en duns och ett brak ner i riksdagsgolvet när hon och hennes parti gjorde gemensam sak med Sverigedemokraterna i fråga om regeringskansliets budget.

I grund och botten är själva sakfrågan ingen stor sak. Ungefär 300 miljoner av drygt 6,5 miljarder ska sparas. Jag kan tycka att det är bra. I den bästa världar skulle kanske 300 miljoner räcka gott och väl för att avlöna tillräckligt många tjänstemän för ett land av Sveriges blygsamma storlek – möjligen undantaget de utländska beskickningarna. Men det är inte sakfrågan som är det snaskiga i den här historien.

Att Mona Sahlin ogillar Sverigedemokraterna har hon låtit höra så ofta att ingen kan ha missat det. Men gårdagens votering överensstämmer inte riktigt med vad hon sagt tidigare. Albin Ring Broman tar upp ett citat från valrörelsen på sin blogg:

"Vi Socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!"

Huruvida gårdagens händelser i kammaren är ett brott mot detta uttalande är dock en tolkningsfråga. Direkt beroende är ju inte en opposition av Sverigedemokraterna, såvida man inte vill få igenom sina förslag. Om vi förutsätter att S inte – inte! – ville få igenom sitt förslag så var de så klart oberoende. I ett sådant läge röstade de bara lite korkat. Men detta citat är inte det enda som man kan hämta från Mona Sahlin angående Socialdemokraternas förhållningssätt till Sverigedemokraterna. Det mest officiella citatet kommer kanske från Sahlins inledningstal vid partikongressen den 28 oktober 2009:

"Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."

I det här fallet är det solklart. Mona Sahlin ljög. Hon visste kanske inte att hon gjorde det när hon uttalade orden, men att som partiledare inte lägga på minnet vad man sagt så nära inpå ett val i ett läge då en vågmästarställning för SD var allt annat än ett orimligt framtidsscenario är smått ohederligt när man bara månader efter valet väljer att rösta med SD i riksdagen. För passivt inflytande är vad man sett till att SD har fått. Och faktum är att man försökte göra det redan vid valet av talman. Då räddades man av några enskilda ledamöter som stod fast vid Sahlins ord, själv gjorde hon det inte den gången heller.

På det grundläggande planet tycker jag att det som hände i riksdagen igår är i sin ordning. Man kan inte hindra Sverigedemokraterna från att rösta på andra partiers förslag. Så fungerar demokratin. Men man ska heller inte ge sken av något annat om man inte har täckning för det man säger. I slutändan kan man konstatera att Fredrik Reinfeldt var mycket ärligare i valrörelsen, trots att jag tycker att man kan rikta viss kritik mot graden av tydlighet i hans markeringar mot Sverigedemokraterna. Tydlighet är dock en sak, ärlighet en helt annan.

Positiva siffror för Saab

2010-12-01T16:43:00.002+01:00

Efter det årets, eller kanske de senaste årens många svarta rubriker om våra svenska bilmärken verkar det här året sluta med lite muntrare tongångar. Saab, som väl varit värst ute avslutar 2010 med en 80-procentig försäljningsökning under november månad. Det är bara att hoppas på att trenden står sig. För det är inte bara det att jag känner med Saab som biltillverkare. Jag tror också att Saabs och Volvos försäljning spelar roll för framtidstron i landet. Trots att inget av bilföretagen är svenskägt. Och skulle siffrorna nu fortsätta bli bättre så känns det ju ännu bättre att regeringens slit ledde till att Saab räddades från nedläggning.

Glädjande att ungdomsförbunden ökar

2010-11-30T17:07:00.003+01:00

I dag rapporterar Dagens Nyheter att de politiska ungdomsförbunden ökar i medlemsantal. Mot alla odds kanske man kan säga. För det är utan tvekan så att bilden i medierna varit den motsatta under en lång följd av år. En bild som inte är det bästa ackompanjemanget om man som ungdomsförbundare vill attrahera nya medlemmar.

I många debatter har debattörer, däribland före detta Grön ungdom-språkröret Gustaf Fridolin förutspått och önskat ungdomsförbundens död. Ryktet om hädangången är dock, vilket vi ser i dag, betydligt överdrivet.

Nu ska vi komma ihåg att ungdomsförbunden ännu är mycket små jämfört med hur läget var för ett antal decennier sedan. Men det är inte ett rättvisande mått. Frågan är snarare i vilken utsträckning man bedriver en uthållig verksamhet. Samhället är inte detsamma i dag som det var på 1960- och 70-talen. Utbudet är större, liksom konkurrensen. Men enligt en rapport från Göteborg universitet har det politiska intresset stått sig betydligt bättre än organisationsgraden. Fler är intresserade nu än när flera av ungdomsförbunden mönstrade tiotusentals deltagare på förbundsstämmor och liknande. Så var det i alla fall i CUF på 70-talet.

CUF är ett av alla de ungdomsförbund som ökat under det gångna året. Till detta framför jag mina varma gratulationer och hoppas att jag till del bidragit. Jag var ju trots allt ledamot av förbundsstyrelsen fram till i våras. Samtidigt är de positiva siffrorna för ungdomsförbunden i stort än mer glädjande. Det visar att det går att öka, för fler än enstaka organisationer i medvind. Men framför allt kanske vi slipper den jobbiga och enfaldiga debatten om ungdomsförbundens existensberättigande. För de har aldrig försvunnit. Och i ett demokratiskt land så har varje organisation som överlever ett existensberättigande oavsett organisationens storlek. Därför är den frågan ointressant. Låt oss i stället diskutera hur vi på bästa sätt kan se till så att ungdomar kan kanalisera sitt politiska engagemang. För det finns, bevisligen.

Det är inte ok att bete sig som Nordkorea

2010-11-25T10:09:00.002+01:00

Under de senaste dagarna har vi med andan i halsen följt våldshandlingarna mellan Nord- och Sydkorea. Utvecklingen är minst sagt oroande, men också upprörande. Gång på gång har nämligen Nordkorea genom åren använt våld eller hot om våld som utpressningsmetod för att förse sig med mer bistånd från omvärlden, eller andra förmåner från världssamfundet. Och jag tycker inte att det är ok att bete sig på det viset.

Nordkorea har en av världshistoriens mest urflippade regimer. En ovanligt morbid form av kommunsim där ett lik i princip alltjämnt är statschef, och där rollen som tjänsteförrättande diktator ärvs från far till son. Därtill är detta förhållandevis lilla land fullständigt genommilitariserat på ett sätt som gör att de till numerären har världens fjärde(!) största krigsmakt. Till detta kan adderas att landet är helt kört i botten ekonomiskt, att svält råder, att regimen ser till att avskärma folket från omvärlden på ett närmast hundraprocentigt sätt, att man mer eller mindre spelar teater för för att visa sig stark inför en omvärld som skrattar åt dessa uppenbara kulisser. Att sedan myndigheterna hävdar att deras avgående diktator gjorde elva hole-in-ones på sitt livs första golfrunda gör liksom inte saken bättre.

I verkligheten finns det emellertid få skäl att skratta åt Nordkorea. Folket lider på grund av årtionden av vanstyre och diktatur, vilket i sin tur gör att de har svårt att göra något åt sin situation. Dessutom lider nu människor i Nordkoreas närhet på grund av landets granatattacker mot civila mål. Och någonstans i de här trakterna måste man ändå dra en gräns för vad Nordkorea kan få göra – ja vad något land kan få göra. Därmed vill jag ha sagt att jag i sanning inte tycker att Nordkorea ska få några fördelar i diverse förhandlingar som följd av de senaste dagarnas beteende. Förr eller senare måste man ändå göra klart för den nordkoreanska ledningen vad som är acceptabelt beteende och vad som inte är det.

Givetvis vore det olyckligt om våldshandlingarna trappas upp den närmaste tiden. Andra lösningar är att föredra. Men förr eller senare måste också den Nordkoreanska regimen falla. Även nordkoreanerna förtjänar fred, frihet, utveckling och demokrati.

Viktigt att vi visar IF Metall vår uppskattning

2010-11-25T10:03:00.003+01:00

Jag skrev härom dagen om IF Metalls nya ungdomslöner. En sorts ny anställningsform som gör att ungdomar kan börja arbeta med lite lägre lön. Det är ju helt i linje med vad Centerpartiet drivit, och Annie Johansson valde därför att som ekonomisk talesperson för Centerpartiet att visa sin uppskattning genom en symbolisk gåva. Hon skickade en mjukisversion av en klok uggla och ett tillhörande brev till IF Metall.

Jag tycker att det är viktigt att vi visar att vi är mycket glada över de insikter IF Metall nu tycks ha fått. Men det visar ju samtidigt att Centerpartiet varit rätt ute. Särskilt som IF Metall i sina nya ungdomslöner till och med vill gå lite längre än vad Centerpartiet föreslagit.

IF Metalls ungdomsavtal en framgång för arbetssökande ungdomar

2010-11-22T16:13:00.003+01:00

Centerpartiet har länge pekat på att höga ingångslöner är en av orsakerna till den höga svenska ungdomsarbetslösheten. Genom förslag som ungdomsavtal och avstampsjobb har vi försökt föreslå praktiska lösningar på detta problem. Lösningar som gör det billigare att anställa arbetslösa ungdomar så att de får en chans på arbetsmarknaden. Mot oss har vi ständigt haft Socialdemokratin och LO. Men när nu IF Metall inför ungdomsavtal så kan man åter konstatera att motståndet mot Centerpartiets analys och våra förslag handlade mer om att man slentrianmässigt är motståndare till allt som kommer från borgerliga partier. Därmed visar det också precis hur partipolitiserat LO på många plan varit. Nu då möjligen med undantag för IF metall.

Annie Johansson uppmärksammar på sin blogg denna stora framgång för unga arbetssökande. IF Metall är ett stort fack, och de nya reglerna kan därmed öppna nya möjligheter för många ungdomar. Låt oss hoppas att resten av LO tar efter. Till slut kanske Socialdemokraterna följer efter också.

Grattis till Michael Arthursson

2010-11-17T13:29:00.002+01:00

Ända sedan valet har Centerpartiet varit på jakt efter en ny partisekreterare. I samband med valet stod det nämligen klart att den tidigare partisekreteraren Anders Flanking tog sig in i riksdagen. Efter det var han tydlig på att han ville satsa helhjärtat på riksdagsuppdraget. Efter en lång process presenterades i dag Flankings efterträdare. Precis som jag misstänkte blev det Michael Arthursson som tar över som Centerpartiets högste tjänsteman. Han gjorde ett bra jobb som kampanjledare under årets valrörelse och har gedigen kunskap och erfarenhet om partiets organisation. Dessutom är han något av en idépolitiker som torde kunna bidra till fortsatt politisk förnyelse för Centerpartiets del.

Jag kan inte så mycket annat säga än grattis till Michael och även till Centerpartiet. För jag tror att det är ett bra val. Däremot kommer han att behöva hjälp av hela partiorganisationen om valet 2014 ska bli en framgång. I det avseendet känns det bra att både Maud Olofsson och Michael Arthursson betonade vikten av att partiet utvecklas under dagens presskonferens. Partiledningen måste nämligen vara med på noterna om utvecklingen ska bli av på allvar.

S kris kan vitalisera svensk politik

2010-11-15T22:01:00.002+01:00

De senaste dagarnas stora politiska nyheter tycks alla ha handlat om Socialdemokraternas kris och sedermera Mona Sahlins avgång. Det är med viss förvåning jag beskådat hur partiet på bara några dagar brakat samman totalt. Helgens två distriktsordförandekonferenser, varav en på telefon som avlöstes med ett fysiskt möte var själva kulmen. Och det jag så här utifrån har lite svårt att förstå är vad det var som gjorde att så mycket hände på så kort tid under helgen som var. Men troligen fanns det ett uppdämt behov av att tala igenom saker, och att föra fram mer eller mindre massiv kritik mot partiledningen. Och när partistyrelsen dessutom ställt sina platser till förfogande så var kanske grunden lagd för en smärre jordbävning.

Rätt handlat hade kanske S kunnat undvika det här tumultet. Det är trots allt fyra långa år kvar till nästa riksdagsval. Tid finns för den som vill vara eftertänksam och med varsam hand staka ut en framtid för ett parti. Å andra sidan, med det sämsta valet någonsin färskt i minne är det kanske inte så lätt för socialdemokratin att hålla huvudet kallt.

Jag varken kan eller tänker recensera Mona Sahlins insats som ordförande för Socialdemokratin. Jag kan så klart recensera hennes externa arbete och påpeka flera saker som hon kanske kunnat göra bättre, men som ledare för ett parti är det interna ledarskapet lika viktigt. För att dra en parallell minns jag gärna Lennart Daléus som ledde Centerpartiet mellan 1998 och 2001. Han har inte gått till historien som en lyckosam partiledare. Opinionsmässigt misslyckades han utan tvekan med att ge partiet bättre siffror. Men jag anser ändå att hans interna ledarskap var oerhört viktigt för senare tiders framgångar. Hade inte Lennart, till exempel, satt igång det otroligt viktiga partiprogramsarbete som ledde till att över 4 000 centermedlemmar var delaktiga i formulerandet av det nuvarande idéprogrammet Där människor får växa så hade inte Centerpartiet haft samma framgångar i valen 2002 och 2006, det är jag övertygad om. Den delen av Lennarts arbete känner ganska få icke-centerpartister till, likväl som vi andra inte har så lätt att se hur Mona Sahlin styrt partiarbetet i Socialdemokraterna. Däremot tycks det som att en stor del av S-medlemmarna tycker att det nu var mer eller mindre oundvikligt för Mona Sahlin att avgå.

Vad S-krisen kommer att innebära är svårt att säga. Förr eller senare kommer så klart partiet att återfå någon form av lugn och ro internt, det är en naturlig följd av att det rumsteras om i organisationen. Men om man växer och i så fall när, ja det är svårare. Däremot finns det en liten chans att svensk inrikespolitik kan vitaliseras en aning om S-medlemmarna väljer rätt personer på rätt platser. Och med rätt personer menar jag i det här sammanhanget personer som är beredda att se till att det blir lite idéförnyelse i socialdemokratin.

Socialdemokraterna tycks känna stor stolthet över sin ideologiska historia, och på sätt och vis har de väl all anledning att göra det. De senaste decennierna har dock ideologin allt mer förbytts i olika tekniska sakpolitiska spörsmål. Och även om det kanske ibland är lättare och förklara så behöver en attraktiv sakpolitik också ha ett fundament av mer filosofisk karaktär. Ser man på det politiska landskapet idag så är det tyvärr ganska ont om den varan. Socialdemokratin har inte bidragit med så mycket som sagt, och de Nya Moderaterna har visserligen vunnit stort förtroende, men mer på grund av att man skapat sig ett stort förtroendekapital än på grund av stora tankar. Idépolitiken finns och lever möjligen i några av riksdagens mindre partier, men så länge den bara finns där så leder den, bland annat på grund av medielogiken inte till så mycket mer än intressanta diskussioner för de närmast sörjande. Kan S få en ledning som vill ta tag i idéfrågorna kan vi få se betydligt mer underhållande debatter i framtiden. Det är min förhoppning. Även om jag så klart gärna ser att Sverige har en borgerlig regering under ganska många år framöver.

Mitt tal vid kristallnattsmanifestationen

2010-11-10T18:54:00.000+01:00

Igår kväll var det på många håll manifestationer till minne av kristallnatten. Det är i år 72 år sedan natten då förintelsen tog sin början i och med denna natt. Jag deltog vid en manifestation ordnad av Ungdom mot rasism i Örebro, och var också en av flera talare. Nedan finner ni mitt tal:

Det finns ord som alltid känns ödesmättade. Av sådana ord får vi höra mycket kvällar som denna. Och orden behövs. 72 år efter kristallnatten står vi fortfarande här och söker efter ord som förklarar, som får oss att förstå. Men de enda ord som känns naturliga är: varför – hur – vad... Vi talar om sorg – vansinne – ondska och död.

Förmodligen finns inte de ord som kan få oss att begripa vidden av det som startade för 72 år sedan. Inte heller finns orden som kan uttrycka våra känslor inför den blodspillan och tyranni som följde i kristallnattens spår. Och kanske finns det en orsak till det:

Språket är en mänsklig företeelse, och inför den kompromisslösa omänskligheten blir språket helt enkelt otillräckligt. Förgäves försöker vi att sätta ord på det som språket aldrig varit till för att beskriva. Kanske är det därför som vi ständigt lever med hotet, att de ord som är ägnade att föra vidare minnet av förintelsen och nazismen med tiden blir ord – bara ord – och inget annat än ord. Det är därför vi står här i dag. Vi tar hotet på allvar. Minnet av kristallnatten, nazismen och förintelsen ska leva vidare, och vi är några av dem som ska se till att det blir så.

Vänner. Vi som står här har hjärtat i vitt skilda politiska idéströmningar. Men det är inte på grund av det som skiljer oss åt vi står här i dag, utan på grund av det som förenar oss. Med oss bär vi de tankar, känslor och idéer som kan göra ord till mening. Det är nämligen inte bara orden som beskriver det som var, som är vaccinet mot rasism och nazism. Vi måste också ständigt berätta varför det alltid är fel att använda en människas etnicitet, kön, religion, sexuella läggning eller andra liknande epitet som skäl för förföljelse eller förnekande av grundläggande rättigheter.

Om vi komprimerar jordens historia till ett dygn har människan bara vandrat på planeten under några sekunder, om ens det. Vi som står här i dag är – i det perspektivet – lyckliga nog att leva i ett ögonblick av relativ trygghet och demokrati. Vill vi att det ögonblicket ska bestå måste vi själva bära argumenten som kan få denna stund av lugn att vara. Vi måste berätta att alla människors lika rätt och värde är en helig devis som inte får betrampas av hat och politiskt våld. Vi måste förklara att en människa aldrig kan dömas på grund av sitt ursprung, sina landsmäns handlingar, sina grannars handlingar eller sina föräldrars handlingar. Vi måste berätta att alla har rätt att bedömas utefter sina egna handlingar. För när vi gör det ger vi var och en rätten att vara en människa. Det är det centrala. Att alla människor betraktas som människor, varken mer eller mindre. För i samma stund som en människa kan förnekas rätten att vara människa kan det obegripliga ske. Det obegripliga vi står här och försöker förklara, förstå, eller åtminstone minnas.

UNR presenterar ny webbportal

2010-10-31T15:13:00.003+01:00

Ungdomens nordiska råds session 2010 är nu avslutad. I och med det har jag också avgått som ledamot i UNR:s presidium och önskar min efterträdare Silja Borgarsdóttir Sandelin och hennes ersättare Agnar Bragi Bragason lycka till i de nya uppdragen.

I samband med avslutningen av UNR-sessionen presenterade vi också den webbportal som UNR tagit fram. Tanken är att den ska göra det lättare för ungdomar i Norden att få information och kunskap om det nordiska samarbetet. Man hittar den nya webbportalen på unginorden.org.

UNR diskuterade ungdomsarbetslöshet

2010-10-31T13:14:00.003+01:00

Under helgen har jag varit på Ungdomens nordiska råds session i Reykjavik. Som vanligt har det varit en trevlig tillställning med livliga debatter och engagerade unga från alla politiska läger i alla de nordiska länderna.

Överlag har nivån på resolutionerna varit hög och många relevanta beslut har fattats, bland annat har vi antagit en resolution om ungdomsarbetslöshet – vilket är temat för årets session. Resolutionen skrevs utifrån ett seminarium som hölls under gårdagen.

Ungdomsarbetslösheten är ett betydande problem i samtliga nordiska länder, även om Sverige är hårdast drabbat på grund av bland annat Lagen om anställningsskydd och höga ingångslöner.

Alla resolutioner har dock inte varit lika angenäm läsning. Det blev stor debatt kring en resolution från Dansk folkepartis ungdomsförbund där man föreslog att man skulle förhindra invandring från Mellanöstern. Motiveringen var bland annat att de som är födda i Mellanöstern inte är lika benägna att arbeta som vi som är födda i Norden. Resonemanget är givetvis absurt, och jag var en av många som röt ifrån under den debatten. Naturligtvis antogs inte resolutionen. Debatten finns refererad på Nordiska rådets hemsida.

Avslutningsvis vill jag skicka lite beröm till Nordiska centerungdomens förbund som skrivit flera mycket relevanta och välformulerade resolutioner av vilka de flesta antogs av UNR-sessionen. Bra jobbat!

Bjudresor

2010-10-28T20:42:00.000+02:00

De senaste dagarna har det återigen talats om så kallade bjudresor i nyhetsrapporteringen. Den här gången är det Moderaternas nya partisekreterare som sitter på de anklagades bänk. Och det är inte ett försök till effektsökeri, men jag tycker att den här "skandalen" och andra liknande dito mestadels har ett löjets skimmer över sig.

Innan vi går vidare kan jag väl tillägga att jag tycker det är bra att Fredrik Reinfeldt gåttut och försvarat Sofia Arkelsten. Nu ska jag förklara varför.

För det första vänder jag mig mot tanken att just företag är satan. För det är ju grundprincipen. Man kan som Socialdemokrat ha druckit hur mycket bjudwhisky som helst hos samhällsintresset LO utan att det är mer än att hålla kontakt med folket. Men så fort ett företag bjuder på en laxsnitt är det oerhört och på nästa löpsedel. Det är sjukt och visar att det tar lång tid innan den socialistiska hegemonin i Sverige är bruten.

Vad sjukare är så tycks bjudresejournalistik och tillhörande moralisk panik vara förknippad med djup okunskap kring politikers roll. Man väljs på grund av förtroende, sedan är det ens egen nyfikenhet och karaktär som avgör om man kan fatta beslut i enlighet med den egna magkänslan. Gör man detta väl återfår manförtroendet, misslyckas man är manutbytbar. Väljarna dömer. Men att i det sammanhanget kräva att politiker ska hålla sig borta från samhällsdebattörer och andra väljare är ju att hävda att en klok politiker genomlever sin karriär i okunskap. Och det är en rent enfaldig tes.

Sedan ska man ha omdöme och inte låta sig mutas. Men dit är det långt för Arkelsten. Däremot kanske hon borde ha åkt på en bjudresa hem till Naturskyddsföreningens ordförande också. Han hade i alla fall behövt lyssna lite på en borgerlig miljöpolitiker.

Skilsmässan kan också påverka de rödgröna

2010-10-26T22:00:00.003+02:00

Diskussionen om de rödgrönas skilsmässa har blivit ganska utbredd, särskilt på tidningssidor och nyhetsredaktioner. Kanske har diskussionen även blivit större än vissa av de rödgröna själva hoppats. Fast samtidigt kan det nog vara så att det nu blivit så som Socialdemokraterna vill. Många, säkert också många socialdemokrater har nog gjort analysen att S inte gagnades av samarbetet.

Samtidigt kan en så här snabb skilsmässa också bli lite av ett problem. Inte minst för Mona Sahlin och S. Att bilden nu blir den att samarbetet var ett misslyckande och en felbedömning är oundvikligt. Och då blir också bilden den att S och Sahlin misslyckats och bedömt fel. Det kommer mycket väl också att kunna smitta av sig på synen på de före detta rödgröna som regeringsalternativ.

Nu tror Fredrik och Mona också som Jens och jag

2010-10-26T21:42:00.002+02:00

I ett par inlägg den senaste tiden har jag skrivit om Afghanistan och diskussionen kring Sveriges närvaro där. Redan när före detta S-ministern Jens Orback uttalade att det borde åstadkommas en uppgörelse så började jag påpeka att det var vad jag trodde. Nu kan jag bara konstatera att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tror samma sak. Och enligt en debattartikel i SvD så förefaller det som att en sådan uppgörelse, om den nu blir ungefär som jag tror, kan bli ganska välkommen bland de som finns i svensk tjänst i Afghanistan.

Hur som helst är det skönt att se att Socialdemokratin när valet väl är över är beredd att ta ansvar. De visade inte så mycket av det under den förra mandatperioden. Fast å andra sidan – då behövde de ju inte göra det heller. Och det kanske är så man kan sammanfatta S politiska strategi: det är oftast taktiken som styr.

DN vänder kappan efter vinden

2010-10-20T09:19:00.002+02:00

Dagens ledare i DN är en märklig skapelse. Framför allt för att en ledarredaktion som DN väljer att vända kappan efter vinden i en typ av fråga där DN:s ledarsida brukar välja att problematisera snarare än att följa minsta motståndets lag.

Frågan är i det här fallet den om Afghanistan. Vi vet att det blivit lite hårdare klimat därnere. Och lagom när en soldat nu stupar så byter DN fot och kräver ett svenskt uttåg ur Afghanistan.

På en punkt kan man så klart alltid ifrågasätta insatsen i Afghanistan. Och det är genom det lika allmängiltiga som uttjatade argumentet att man inte kan bomba fram demokrati. DN formulerar sig inte riktigt så, man skriver att kriget inte går att vinna, och det kan vara sant. Men kriget kan alltjämt förloras. Och ett säkert sätt att förlora det är att ge upp nu.

Problemet med DN:s inställning är att den bara kan innehas av Ohly-kommunister och journalister som aldrig någonsin behöver ta ansvar för det man tycker och tänker. Följderna av ett svenskt utträde ur Afghanistan kan rent teoretiskt vara två. Den ena är att våra trupper ersätts fullt ut av ett annat lands och Sverige bara spär på sitt rykte från andra världskriget om att sticka så fort det hettar till och då lämna världen åt sitt öde. Den andra är att Afghanistaninsatsen upphör, talibanerna drar igång ett inbördeskrig, vinner makten och försätter landet i terrorvälde. Jag vet inte vilket alternativ DN föredrar. Men vi kan ju hoppas de berättar det i morgondagens ledare.

Troligt med en uppgörelse om Afghanistan

2010-10-14T15:46:00.002+02:00

I en artikel i DN uttrycker Jens Orback (S) åsikter som nästan får mig att utbrista i ett "vad var det jag sa". Han argumenterar för Sveriges närvaro i Afghanistan och hävdar att Socialdemokraterna borde söka en överenskommelse med regeringen som gör att de svenska trupperna kan kvarstå i landet.

Redan vid den senaste S-kongressen var det ganska tydligt att det inom socialdemokratin finns stöd för Sveriges militära närvaro i Afghanistan. När valet nalkades förbyttes dock detta i motsatsen då Lars Ohlys Vänsterparti och Miljöpartiet skulle ges köttben att suga på medan det rödgröna samarbetet etablerades. Nu är valet över, de rödgröna blev ett fiasko och det torde i viktiga frågor vara läge för Socialdemokraterna att vara sig själva för en stund. Vilket alltså den tidigare S-ministern Orback också anser.

Under valrörelsen och strax efter valet, när Afghanistanfrågan målades upp som ett bekymmer i ett läge av sverigedemokratiskt innehav av vågmästarrollen, hävdade jag att det knappast är ett av de större problemet i ett sådant läge. Och jag tror jag kan få rätt. Inte bara på Grund av Jens Orbacks utspel, utan också på grund av att så många tunga Socialdemokrater helt enkelt inte stödjer den rödgröna linjen. Hur det hela slutar får vi väl se, men jag är ganska övertygad om att förhandlingar pågår eller snart inleds. Och jag vill hävda att det är högst troligt att man uppnår en överenskommelse om Afghanistan.

Grattis Per och Stockholm!

2010-10-14T15:44:00.001+02:00

Nyligen presenterades Stockholms borgarråd inför den kommande mandatperioden. Centerpartiets Per Ankersjö är en av dem. Det är bara att säga grattis. Dels till Per som förtjänar detta. Dels till Stockholmarna som nu får nöjet att ha Centerpartiet i kommunledningen. Det blir bra det här!

En helt ok regering med få överraskningar

2010-10-05T15:26:00.003+02:00

Så har vi då, nyfikna som barn på julafton, väntat på att Fredrik Reinfeldt ska läsa upp listan på vilka som ska ingå i hans nya regering. Den som hade väntat sig sensationer blev besviken. Men diskussionerna kommer att bli många och långa ändå.

I det stora hela kan jag väl tycka att den nya regeringen inte var så jätterolig. Men å andra sidan vet vi ju att det kanske blev lite för roligt för fyra år sedan, när flera ministrar fick lämna sina poster ganska omgående. Och mot den bakgrunden kan man förstå Reinfeldts beslut att vara en försiktig general.

I stort kan man väl säga att Reinfeldt visade ganska stor generositet gentemot de övriga tre allianspartierna som har lika många statsråd som den förra mandatperioden. Det bådar gott inför fortsatt Allianssamarbete.

För Centerpartiets del var överraskningarna möjligen ännu mindre än för regeringen i stort. Att Anna-Karin Hatt blir statsråd var ganska väntat. Hon är tämligen okänd för allmänheten, men känner sig troligen hemma i regeringsarbetet efter sina år som statssekreterare. Däremot funderar jag lite över pedagogiken i att byta namn på jordbruksdepartementet. Visserligen inkluderar det nya namnet fler sakområden, men det är samtidigt ett ganska välkänt epitet som går förlorat. Å andra sidan är inte namnet det viktigaste, utan vad som uträttas.

Tre smärre överraskningar kan man väl ändå finna i den nya ministären. Den ena är att Tobias Krantz får lämna posten som högskoleminister efter bara något år på posten, den andra är Peter Norman som går från Sjunde AP-fondem till finansdepartementet. Den tredje överraskningen är att Beatrice Ask får förnyat förtroende som justitieminister. Men jämfört med Göran Perssons ständiga överraskningar är ju detta inte så revolutionerande.

Slutligen till diskussionen om de "sparkade" ministrarna. Jag tycker att det blivit lite väl mycket fokus på att de sparkas och ganska lite på att det i flera fal handlar om naturlig succession. Mats Odell var minister redan i Carl Bildts regering på 1990-talet och att hans tid så att säga var kommen var knappast någon överraskning. Cristina Husmark Pehrsson var mig veterligen äldst i regeringen. När det gäller Åsa Torstensson så har mycket kretsat kring att hon skulle ha fått skulden för tågförseningarna, vilket jag nog vill hävda är en efterhandskonstruktion gjord av sensationslystna medier. Av C-minsitrarna var hon den mest anonyma, och någon form av förnyelse bland de C-märkta statsråden var väntad för att det inte skulle bli totalt stillestånd. Ett litet regeringsparti måste helt enkelt över tid skaffa sig nya välkända ansikten. I Torstensson återfår nu Sveriges Riksdag en av sina mer erfarna ledamöter, vilket kan vara behövligt en mandatperiod då det parlamentariska läget är komplicerat. Därtill har Torstensson, enligt Maud Olofsson, själv begärt att få sluta som minister.

Slutsatsen från min sida. Det är en helt ok regering. Kanske inte så kul, men helt ok. Nu är det upp till bevis för Reinfeldts gäng.

Skepsis är bra – också gentemot överdriven skepsis

2010-10-01T15:14:00.004+02:00

Om GMO – genetiskt modoifierade organismer – kan mycket sägas. Det vet vi, för mycket har sagts. Men lite för ofta avfärdas GMO slentrianmässigt.

Jag tycker visserligen att en viss skepsis är sund i GMO-sammanhang. Säkerheten måste vara i första rummet. Men samtidigt vill jag nog hävda att GMO rätt använda kan vara ett klokt sätt att använda nytt kunnande för att mätta fler magar på en jord som tycks allt mer överbefolkad (åtminstone om man ser till resursanvändningen). Därför stämmer jag in i forskarnas, Johans och Albins protester mot City Gross nya kampanj. Skepsis är som sagt bra. Men man bör ha skepsis också mot överdriven skepsis. Den kan tyvärr tendera att bli dogmatisk i längden.

Jag tror helt enkelt att man måste se GMO för vad det är, i varje enskilt fall. Och i flera av de fallen kan utvecklingen faktiskt skapa nya, goda möjligheter.

Sedan finns det ytterligare en aspekt. Frågan är i vilken utsträckning man kan garantera att saker och ting är GMO-fria i dag. I hur många led kan, bör och ska man kontrollera detta för att ett sådant påstående ska vara sant?

Om valet

2010-09-29T16:52:00.003+02:00

Om valet har mycket sagts, och om valet kan mycket sägas. Att försöka göra en heltäckande valanalys är nästan omöjligt, men man kan utan tvekan hävda att det varit många känslor i omlopp, både före och efter valet. Lättast att analysera blir det kanske om man delar upp det hela på de tre olika valen vi faktiskt haft: till riksdagen, landstinget och kommunen.

Riksdagsvalet
Valet till riksdagen slutade i ett ingenmansland där Alliansen stärkt sitt stöd från 2006, men där Sverigedemokraternas intåg i riksdagen grumlar borgerlighetens möjligheter att regera i majoritetsställning. Å andra sidan kommer regeringen utan problem att kunna driva igenom sina budgetar, och få gehör för en hel del beslut i kraft av att riksdagsbeslut fattas med enkel och inte absolut majoritet. Regeringsfrågan diskuteras nu, men min gissning är att Alliansen fortsätter och försöker regera i minoritet genom förhandlingar med ett eller flera av de rödgröna partierna där så är nödvändigt. För Centerpartiets del gick det nationellt bättre än jag trodde. I Örebro län var dock stämningen ganska dyster när vi insåg att vi förlorat vårt riksdagsmandat med några hundra röster (om ens så mycket). Noteras bör att vi tog ett mandat 1998 när siffrorna var sämre än i år. Jag är dock ganska revanschsugen, och jag tror att fler av mina partikamrater i länet är det. Så det är bara att ta nya tag om fyra år igen.

Landstingsvalet
I landstingsvalet låste i stort samma vindar som i riket. I Örebro län gick det något sämre än sist, men vi förlorade bara ett av fem mandat. Det är med andra ord ingen katastrof. Det som är mest tråkigt är kanske att det inte blev något maktskifte i Örebro läns landsting. Det skulle sannerligen behövas efter 92 år av Socialdemokratiskt styre.

Kommunvalet
kommunvalet i Örebro avgjordes – som det just nu verkar – med en enda röst. Det största blocket är, om detta står sig, S och V, trots att den styrande koalitionen bestående av C, M, FP, KD och MP fick ungefär 2 500 fler röster än de röda. Orsaken till detta, och att Centerpartiet förlorade häften av sina mandat är det politiskt riggade och helt ologiska valkretssystem som Socialdemokraterna en gång i tiden utformat (behöver jag säga att det gynnar S?). Med ett rättvisare system hade C haft fyra mandat i fullmäktige i stället för två. Under och efter valet har nämnda socialdemokrater ägnat ganska mycken tid åt diverse taskspel. Under valrörelsen bedrevs smutskastningskampanjer mot kommunalråd i allmänhet och MP i synnerhet. Efter valet hade de först fler mandat än koalitionen, sedan färre, och nu fler igen. Först utgick de från att de skulle styra och gick ut med en kravlista och krävde andra partiers underkastelse inför de S-märkta kraven. Sedan beskyllde de helt utan täckning för sina påståenden den tillfälligt större koalitionen för att samarbeta med SD, och nu sitter de i princip i samma situation själva. De säger visserligen att de ska söka breda lösningar, men så länge S saknar ödmjukhet så kan man inget annat önska dem än en mycket besvärlig mandatperiod. Breda lösningar innebär nämligen inte att S ska bestämma och alla andra ska lyda. Och den som ska söka breda lösningar bör tänka sig för innan man förpassar debatten ner på dagisnivå, och bedriver helt ogenerad smutskastning. Vad som nu händer står skrivet i stjärnorna.

Alla partier kommer nu att bedriva valanalyser på olika nivåer. På riksplanet ska Centerpartiets valanalys ledas av Annie Johansson. Det bådar gott. Jag tror att Annie är rätt person för det jobbet. Och det är ett tvetydigt resultat hon har att tolka. Centerpartiet minskar på flera håll, men ökar samtidigt på andra. Orsakerna till det är jag fel person att svara på i dagsläget.

Den tuffaste analysen kommer dock Socialdemokraterna att få göra. De gör i riksdagsvalet sitt sämsta val sedan 1914. Det ropas efter förnyelse i S-leden, men frågan är vad som kommer ut av detta. Förra valnederlaget ledde inte till förnyelse trots att sådan utlovades, och än har jag inte hört någon socialdemokrat måla upp en trovärdig bild om vart partiet ska ta vägen. De talar om att lyssna på väljarna. Men en förnyelse handlar inte bara om att anpassa partiet till väljarna, det handlar lika mycket om att hitta en vision i själva partiet som är effektiv i opinionsbildningen. Någon tydlig bild av vart S vill med sin politik har vi inte hört presenteras på flera år. Snarare har vi mest hört klagomål på regeringen. Och med det vinner man troligen inga val.

Den stora debatten efter valet har dock handlat om det svenska valsystemet. Ett system man onekligen kan ha åsikter om. Men relativt många andra valsystem är det svenska mycket proportionellt. Risken är att ett fullständigt proportionellt system skulle leda till att hela landet blir en valkrets, och att vi förlorar mycket av den regionala förankringen i riksdagen. En sådan utveckling vore oroande. Snarare ligger många av problemen i hur själva valen genomförs. Min bild är att kompetensen bland valförrättarna behöver stärkas så att sjabbel och tveksamheter inte förekommer i framtiden. Därtill kan säkert förbättringar i valproceduren genomföras. Det ska dock bli intressant att följa den fortsatta debatten. Precis som det blir intressant att följa vad som händer i bland annat Värmland, där det ännu inte går att utesluta omval.

Återupptar bloggandet

2010-09-29T16:44:00.003+02:00

Efter drygt en och en halv vecka återupptar jag nu bloggandet. Efter en hektisk valrörelse har jag nämligen valt att ta det lite lugnt ett tag. Och det har varit ganska skönt att slappa i tv-soffan om kvällarna i stället för att känna att jag behöver göra ett par blogginlägg. Samtidigt har jag med tiden blivit sugen på att skriva igen. Och nu börjas det alltså.

Rösta. Rösta helst på Centerpartiet. Rösta gärna på mig.

2010-09-19T07:24:00.003+02:00

Valdagen är här. I veckor, månader och år har man slitit och kämpat, talat och debatterat, skrivit och läst, bloggat och twittrat. Om knappt en timme öppnar vallokalerna och tolv timmar senare har vi ett valresultat. Jag ska rösta på Centerpartiet för att Centerpartiet är Alliansens gröna och företagsamma röst. För att jag vill ha en liberal miljöpolitik och en regering som värnar företagande, frihet och framtidstro.

Vi är många som röstat på Centerpartiet flera gånger medan andra, som Lotten Kalenius gör det för första gången. Oavsett varför blir jag och mina centervänner glada för de röster vi får i betalning för den möda vi lagt ner för att vi ska få ett starkt Centerparti i riksdagen och en omvald alliansregering. Er som tänker rösta på mig vill jag tacka lite extra. Men det viktigaste, oavsett, är att ni använder er rösträtt.

Rösta. Rösta helst på Centerpartiet. Och rösta gärna på mig.

Fler som vill rösta på Centerpartiet

2010-09-18T02:13:00.002+02:00

Efter ett inlägg om att Johan Norberg tänker rösta på Centerpartiet, och ett om att Douglas Roos avser att göra detsamma kommer här ytterligare nyheter på den fronten. Den här dagen, fredag that is, har varit helt fantastisk. Först tänker jag nämna en man i jag träffade i Lindesberg som för Alliansens skull lutade åt Centerpartiet. Där träffade jag också en avhoppad Vänsterpartist med samma ambition. Dessutom mötte jag så många vänliga kommentarer och hejarop i min gamla hembygd i Stora Mellösa som skulle rösta på Centerpartiet de också. Och ännu fler som skulle rösta på Alliansen. Man blir helt varm. Minns den äldre herre som kom fram i eftermiddags och sa så varmt och hjärtligt at han förtidsröstat och gett oss sitt stöd. Centerpartiet är på gång helt enkelt.

Centerpartiet är det verkliga företagarpartiet

2010-09-18T02:10:00.003+02:00

Jag skrev just om Johan Norberg, som ska rösta på Centerpartiet. Här kommer en till: Douglas Roos. Han har tidigare varit högt uppsatt i Ladbrokes, nu är han ordförande i Nyheter 24. Han anser att Centerpartiet är det verkliga företagarpartiet, och man kan bara hålla med.

Norberg landar i Centerpartiet

2010-09-18T02:06:00.002+02:00

Man blir lite stolt när Johan Norberg nu landar i att rösta på Centerpartiet. Det är oerhört hedrande att han hittar sin favoritkandidat i Magnus Andersson. Att jag sedan inte är inräknad bland de kandidater från övriga landet han skulle rekommendera får jag helt enkelt ta med jämnmod. Han har väl helt enkelt inte träffat mig tillräckligt många gånger...

Kolla in Carlgrens svar

2010-09-17T11:20:00.002+02:00

Läste på morgonen Andreas Carlgrens chatt med väljarna på Svenska Dagbladets hemsida. Den är läsvärd om man vill få en lite mer konkret inblick i regeringens och Centerpartiets miljöpolitik. Det är ju sällan man fått det i debatten under årets valrörelse. Tyvärr har MP:s hetska retorik snarare lett till att det kastats omkring en massa procentsatser och mer eller mindre partiska miljöorganisationers uttalanden. Så kolla på Carlgrens svar, det är mitt tips.

Kvällens debatt: Alliansens resonemang är logiskt

2010-09-16T23:51:00.002+02:00

Givetvis kollade jag på kvällens partiledardebatt i Tv4. På det hela taget var det väl en ok tillställning även om jag kanske inte tycker att den blev så konkret som en debatt behöver vara för att tittarna ska kunna tillägna sig betydande mängder ny kunskap. Däremot var den ett bevis för att det finns nerv i den här valspurten. Partiledarna verkade taggade, nästan övertända stundtals.

En sak som jag tycker ständigt kommer fram i debatterna är dock att Alliansen har ett logiskt resonemang i att vi får skattepengar tack vare att människor jobbar, och det är först när vi har en politik för jobb vi kan få större resurser att satsa i den skattefinansierade välfärden. Vi har nu med tanke på krisen en ganska hög arbetslöshet, men sysselsättningen är trots allt högre idag än vad den var med S-regering i brinnande högkonjunktur. Det visar att Allianspolitiken har spelat roll. Hade vi gjort slut på alla våra skattepengar i krisen (och kanske gjort av med lite till på att förstatliga bilföretag och annat) så hade vi varit i ett betydligt svårare läge i dag. Det är jag helt övertygad om. De rödgröna lovar att satsa på nästan allt som har med den offentliga sektorn att göra, och de gör det säkert av välvilja. Men för det första tycks de ha svårt att visa hur de ska få plus och minus att gå ihop, och för det andra bör man satsa på rätt saker. Att finansiera satsningarna genom att göra det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar är definitivt inte rätt väg att gå i en tid då unga har så svårt att få in en fot på arbetsmarknaden.

Läs intervjun med Maud och mitt valmanifest

2010-09-16T23:36:00.002+02:00

Flera mätningar och många bloggare vittnar nu om att fler och fler får upp ögonen för Centerpartiet. Och det känns skönt att känna lite vind i ryggen såhär under de sista självande dagarna innan valet. Men samtidigt är de många opinionsundersökningarna inte så mycket att luta sig emot. Vi minns väl alla valet 2002 då man i stort sett missade hela Moderaternas ras. Samtidigt tror jag att man kan sluta sig till att Alliansen har ett övertag för tillfället. På den punkten är opinionsinstituten så samstämmiga att det är trovärdigt.

Däremot är det ingen tvekan om att många fortfarande tvekar. I moderna val bestämmer sig många sent. Och jag hoppas givetvis att ännu fler blir intresserade av och röstar på Centerpartiet. Därför tänkte jag tipsa om DN:s partiledarintervju med Maud Olofsson. Dessutom tycker jag att man gärna får läsa mitt valmanifest, särskilt om man ska rösta i Örebro län. Gillar man det får man gärna rösta på mig :)

Bra att Ipred prövas

2010-09-16T23:31:00.002+02:00

Liksom många andra integritetsvänner gläds jag nu åt att det första Ipredfallet når Europadomstolen. Jag hoppas också att utslaget av målet visar att Ipred inte är en hållbar lagstiftning och att Europa måste tänka om. Tyvärr kommer processen att ta ganska lång tid vad det verkar. Men den som väntar på något gott...

Partiskt LO blir ingen bred organisation

2010-09-15T22:24:00.003+02:00

Att LO:s allt mer oblyga kampanjande för Socialdemokraterna.

Ja det är värre än tidigare trots att de sprungit Socialdemokraternas ärenden i alla tider, för de hetsar mer än någonsin med sin hemska mobbningskampanj.

Att LO:s allt mer oblyga kampanjande för Socialdemokraterna är problematiskt för LO själva blir tydligt i dag när ett antal Centerpartistiska LO-medlemmar gör sin stämma hörd. Deras kritik handlar om att LO:s politik inte längre ligger i medlemmarnas intressen och att det ensidiga stödet till S leder till att LO förverkar många chanser till inflytande.

I grund och botten handlar det ju också om hederlighet. Ska LO vara ett fackförbund för alla som arbetar i de yrken LO-facken organiserar kan de inte göra sig osams med hälften av dem de vill ha i medlemsregistret. Man blir inte en bred arbetarorganisation i ett modernt samhälle om organisationskulturen är enpartistatens.

Dags för SNF att gå samman med MP?

2010-09-15T22:14:00.003+02:00

Det känns som att det börjar bli dags för Svenska Naturskyddsföreningen att kliva ut ur garderoben även officiellt snart, och kanske gå samman med Miljöpartiet. För deras kampanjande för MP börjar bli helt ohållbart om det ska gå att lita på något de säger i framtiden. Igår lurade de TT för att få det att framstå som att Centerpartiet älskar uranbrytning över allt annat. Det är så klart fel. Albin Ring Broman, och Departementet reder ut begreppen bloggledes. Men i korthet kan man väl säga att frågan i den enkät man skickat ut inte inbegrep ett svar som går i linje med Centerpartiets hållning: att det kommunala vetot är bra, ska skyddas, och gärna även stärkas.

I praktiken är alla Centerpartister jag känner till, inklusive jag själv, mot uranbrytning i den egna hemkommunen. Men vi är inte lika trakterade av förstatligande och centralism som våra vänsteralternativ. Alltså värnar vi det kommunala självstyret på en punkt där det är väldigt starkt.

Staffan och Frank bloggar också om detta.

Spännande minsterförslag från Magnus

2010-09-14T23:35:00.002+02:00

Även om han är medveten om att han troligen inte kommer att få bilda regering efter årets val berättar CUF-ordföranden i dag om några av de namn han vill se i en regering om han var statsminister. Och det är en hel del spännande namn han tar upp. Han bloggar också om det.

Osakligt och osmakligt av Sekoordföranden

2010-09-14T23:22:00.002+02:00

Jag har varit lite sur på Seko förr om åren, men nu har det fackförbundet spårat ur fullständigt. Trots att olycksstatistiken sjunkit obrutet sedan 2004. Dessutom har Åsa Torstensson tagit itu med 100 miljarder av ofinansierade löften och nu satsar Sverige på att rusta upp järnvägsnätet, något som släpat efter under många år. Ändå passar Sekoordföranden Janne Rudén på att i tur och ordning kalla Maud Olofsson för Saddam Hussein och att skylla dödsfallen i den senaste järnvägsolyckan på infrastrukturminister Torstensson. Det är rejält osakligt, duktigt osmakligt, och ett tecken på att partipolitiken är viktigast för Seko. Som tur är är jag inte den enda bloggaren som härsknat till på det här.

Jag lyfts fram som integritetsvärnande kandidat

2010-09-14T18:07:00.002+02:00

Magnus Persson, ung centerpartist i Stockholm, har listat integritetsvärnande centerkandidater runtom i landet. I Örebro län lyfter han fram mig. Jag tackar för uppmärksamheten, och jag tycker att jag har fog för att instämma. Ni som läst mitt valmanifest vet att integriteten är enviktig fråga för mig.